Vem bryr sig om aktieägarna?

Taggar: Teman: aktier

Vem bryr sig om aktieägarna?

UPPDELNINGEN av försäkringsbolaget Fennia har väckt både uppmärksamhet och upprörda känslor. Företagsköp och fusioner hör visserligen till näringslivets vardag, men både överaskningsmomentet och det sätt som ett etablerat, börsnoterat företag styckades på har lett till att fler ögonbryn höjts än vanligt.

Den tilltagande koncentrationen inom försäkringsbranschen är intressant, eftersom idealen på annat håll snarare följer parollen ”small is, beautiful”. Inom hela finanssektorn är dock stora resurser, brett produkturval och en vidsträckt — och dyrbar - fältorganisation konkurrensmedel, som effektivast kan uppnås i stora organisationer. På längre sikt är fortsatt koncentration betänklig, och för kundernas del betyder utvecklingen färre alternativ. Just inom försäkringsbranschen finns det dock fortfarande gott om alternativ, trots den senaste tidens koncentration.

Däremot är det alltid tragiskt för både personal, kunder och övriga intressenter att se ett betydande och anrikt företag styckas av rent praktiska skäl. Överraskningen och det sätt på vilket Fennia kördes över av de dominerande ägarna har också lämnat en bitter bismak.

Fallet Fennia är också betänkligt då man ser på aktiemarknaden och aktiesparandet. Vår redan korta börslista, som nyligen åderlåtits på Strömberg och Teräs, förkortas uppenbarligen igen. Då Fennias kurs dessutom under året stigit onaturligt brant måste ma räkna med att investerare kommer att drabbas av kännbara förluster. Linjen vid en eventuell inlösning har visserligen inte meddelats, men erfarenheterna från tidigare och de signaler som getts tyder på att priset kommer att ligga under toppkursen på 350 mk.

Risken för kursfall hör visserligen till spelets regler på aktiemarknaden, och den onaturligt höga kursen ger inställningen att spekulanterna må stå sitt kast ett visst berättigande, men bara ett visst. I ett fall som Fennia, där de dominerande ägarna genom ett insiderbeslut, som övriga aktieägare varken kunnat känna till eller påverka, totalt förändrar ett börsbolags situation, kan man inte avhända sig ansvaret för aktiekurserna, även om dessa stigit orimligt högt.

Då dessutom en del av aktierna uppenbarligen finns i utländska investerares händer har den inlösen man erbjuder också återverkningar i större skala. De vore ytterst olyckligt om det spirande intresset utomlands för vår aktiemarknad trycks ned genom en lösning som inte motsvarar det man är van vid i länder med en mer utvecklad kapitalmarknad.

Den linje man väljer kommer också att påverka aktieinvesterarnas inställning till andra börsbolag, där dominerande poster ligger i händerna på företag. Måste aktieinvesterarna börja se på dessa som ”farliga” bolag?

Man måste överhuvudtaget ställa frågan om någon bryr sig om aktiemarknaden och aktiesparandet? De 18/83 F RU är visserligen populärt att i festtal framhäva betydelsen av och det önskvärda i att stimulera dessa, men verkligheten är en annan. Aktieägarna ses ofta som den minst viktiga gruppen av företagens intressenter, informationen lämnar mycket övrigt att önska, dividendpolitiken är återhållsam och nyintroduktionerna på den materialfattiga börslistan lyser med sin frånvaro.

Rötterna till detta sakernas tillstånd ligger djupt, och en ändrig kräver åtgärder och aktiviteter från många håll, företagen själva, statsmakten m fl. En grupp som man kunde vänta större och positivare aktivitet av är finanssektorr, vars grepp om vårt näringsliv är mycket starkt. Den inställning man från detta håll visat i bla frågan om en gemensam nordisk aktiemarknad och liberalare regler för utlänningars aktieköp är dock föga uppmuntrande. I stället för att peka på positiva följder och möjligheter har man valt att fästa uppmärksamhet vid verkliga och inbillade faror och risker.

Finanssektorn borde hellre visa sina företagskunder vägen till börsen än till lånekontoret!