Vem bryr sig om pressfrihet och mediekritik?

Våren 2017 började vi diskutera pressfrihet och mediekritik i Finland. Eller så inte. Trots att Finland trillat ner från topplaceringen i jämförelsen om pressfrihet, trots att Opinionsnämnden för massmedier prickat vårt nationella rundradiobolag för att ha gett efter för påtryckningar, och trots att samma organ konstaterat att Finlands statsminister utövat påtryckning, så pratar vi fortfarande förvånansvärt lite om journalistikens kvalitet och pressfrihet. På Yle urartade diskussionen tidvis till en pinsam direktsänd utvecklingssamtalssession och smutstvätt, medan andra medier, främst Suomen Kuvalehti, inte missat en chans att tvåla till den skattefinansierade konkurrenten, allt i pressfrihetens namn.

[caption id=“attachment_8033” align=“alignright” width=“198”] Elli Flén är tidigare journalist som ”joined the dark side” och blev PR-konsult.[/caption]

I ett läge där hela kommunikationsbranschen genomgått en spektakulär teknisk och mental evolution, och där vi har en folkvald västlig världsledare som går en öppen kamp mot etablerade medier, saknar jag en djupare och konkretare diskussion om pressfrihet och kommunikation. Det här handlar inte bara om relationen mellan journalister och beslutsfattare. Till exempel har vi en växande skara kommunikationsexperter, PR-konsulter, spin doctors och informatörer som har en viktig roll i kommunikationen i dag, men om vars roller och ansvar det inte finns någon egentlig diskussion.

Vi – jag säger vi för jag hör själv till denna PR-nissarnas skara – borde skapa egna etiska koder och mer öppet berätta vad vi håller på med för att minska på misstänksamheten mot vårt hantverk. Journalister borde likaledes sluta behandla PR-folk som spetälska som ljuger för pengar. Journalisterna har nämligen inte monopol på informationsförmedling längre. Ytterligare kommer även pressfrihet med ansvar och utan en bättre mediekritik ökar inte mediernas trovärdighet. I en pressad bransch växer farten och misstagen blir fler. I ett klimat där det numera är naturligt att kräva fläckfrihet och skelettfria garderober av beslutsfattare och företag, bör massmedier och journalister också tåla granskning. Men vem ska granska granskarna? Vi har Opinionsnämnden för massmedier, men den reagerar alltid långt i efterskott och har alldeles för låg profil.

Ett bekymmer i Finland är att det organ som mest aktivt diskuterar journalistikens kvalitet och pressfrihetsfrågor, Journalistförbundet, de facto är ett fackförbund – alltså en organisation vars uppgift är att bevaka yrkesverksamma journalisters intressen. Journalistförbundet är således långt ifrån opartiskt. Då det gäller journalistik, pressfrihet och etik i kommunikationen har professionella journalister naturligtvis en avgörande roll. Men resten av kommunikationsbranschen, politiska ledare och alla mediakonsumenter har också roller, åsikter och ansvar. Finland behöver en bredare och djupare diskussion om pressfrihet och en vettig mediekritik.