Vem skall finansiera partierna?
Forum 1984-17, sida 05, 14.11.1984lederen
Vem skall finansiera partierna?
FRÅGAN OM FINANSIERINGEN av partiernas verksamhet var brännande aktuell då vi för drygt ett år sedan skrev under nästan samma rubrik. Sedan dess har problemen bara fördjupats genom några spektakulära skandaler. Typiskt för de affärer som berört politikerna har varit, att dessa inte varit ute för att berika sig själva utan för att stärka partikassan.
Kommunalvalet visar tydligt att skandalerna har undergrävt medborgarnas tilltro till de etablerade partierna. Stödet för de nya rörelserna växte, och röstningsprocenten = blev låg. Förvånansvärt många hade också besvärat sig att gå till valurnorna för att lämna en tom röstsedel eller för att säga sin åsikt med andra kommentarer än kandidatnummern. Frågan om partiernas finansiering, som länge legat under det gröna klädet, kommer uppenbarligen nu att få högre prioritet i regeringens arbete.
Partierna finansierar sin verksamhet från tre källor: den offentliga sektorn som dels ger rent partistöd och dels indirekt stöd till partierna närstående organisationer och tidningar, medlemsavgifterna och extra personliga bidrag från medlemmar och sympatisörer, samt stöd från företag och organisationer. Alla behövs, men spelreglerna måste utvecklas.
Det offentliga stödet är impopulärt bland medborgarna, framförallt det indirekta stödet, där missbruk har kunnat påvisas och fördelningsgrunderna ofta i högsta grad följt det politiskt ändamålsenliga. Partistödet är dock befogat med tanke på partiernas officiella stats- och kommunbärande roll som basen i vårt politiska system och deras arbete som berednings- och remissinstanser. Också den ”nya” politikens kolportörer har ju med de för dem så typiska logiska kullerbyttorna gått in för att acceptera partistöd, samtidigt som de kraftigt motsätter sig det.
Det offentliga partistödet borde emellertid rensas upp, så att det indirekta stödet som i många avseenden är tvivelaktigt och fördelas ojämlikt minskas. I stället kunde det öppna stödet ökas. Det vore också skäl att införa någon form av stöd i liten skala på kommunnivån, t ex i form av verksamhetsbidrag för fullmäktigegrupperna.
Att helt och hållet finansiera partiernas verksamhet med offentliga medel är dock politiskt omöjligt och synnerligen oönskat. Ett alltför stort automa - tiskt offentligt stöd främjar uppkomste av partibyråkratier som är självständiga maktapparater utanför medlemmarnas kontroll. Därför måste partiernas möjligheter att samla in pengar genom medlemsavgifter och bidrag från en 17/84 F RU skilda och organisationer förbättras. I detta vårt skattefixerade land är det bästa sättet att göra avgifter och bidrag avdragsgilla. Lusten att ge stimuleras av vetskapen om att avdragskolumnen i deklarationen ökar, och bidragen kommer fram i offentligheten. Det är rätt orginellt att man idag får avdra medlemsavgifterna till fackorganisationerna, men inte den partiskatt förtroendemännen betalar av sina mötesarvoden från det kommunala arbetet. Avdragstaket bör dock sättas lågt på framförallt bidrag utöver medlemsavgifterna. Många små bidragbäckar är är visserligen mer arbetsamma att sköta, men säkrare än några stora floder från stordonatorer. Stora bidrag reser dessutom ohjälpligt etiska frågetecken. Taket för privatpersoners bidrag borde därför utöver medlemsavgifterna sättas vid några hundra mark, och för företags- eller organisationsbidrag vid några tusen. Då skulle också effekterna på skatteintäkterna bli mycket blygsamma. Systemet finns infört i många länder. Om inte saken annars tar fart kunde politiker och tjänstemän företa studieresor till dessa. Mindre vettiga saker brukar anses värda studieresor!
SR