Vem vinner mest på Nordek?

Taggar: Personer: Hans Lundström Teman: ekonomi

Bilden visar fr.v. Asbjörn Skarstein, Norge, Wilhelm Paues, Sverige, Paul Antonsen, Danmark, Nils Vogt, Norge och Bror Wahlroos, Finland.

Vem vinner mest på Nordek?

Industripolitiken är det viktigaste elementet i det planerade Nordek-samarbetet, sade statssekr. Hans Lundström, Industridepartementet, Stockholm, i sitt anförande på Nordek-kursen för nordiska journalister i Malmö nyligen.

De stora perspektiven på industrins område har kommit att i debatten alltför mycket undanskymmas av de svåra problemen på tullarnas, jordbrukets och fiskets områden.

Det kan därför vara värt att peka på ett i och för sig självklart och välkänt förhållande: Det är i en snabbt expanderande och teknologiskt alltmer avancerad industriproduktion som Nordens ekonomiska framtid ligger. Från 1958 till 1968 ökade industriproduktionen med ca 70 ?/e i Norge och med ca 90 9/0 i Danmark, Finland och Sverige. Samtidigt förblev jordbruksproduktionen praktiskt taget oförändrad i Norge och Sverige, medan den visserligen ökade i Danmark och Finland men endast med 1/4 å 1/3 av industriproduktionens ökning, Denna utveckling har lett till att den tillverkande industrin i Finland har ett nästan dubbelt så högt produktionsvärde som jordbruk, skogsbruk och fiske; i Danmark och Norge har den ett tre gånger så högt och i Sverige ett drygt fem gånger så högt produktionsvärde.

Mot den här bakgrunden kan man fråga sig hur jordbruksoch fiskeproblem kommit att spela en dominerande roll i Nordek-frågan. Det naturliga borde ju vara att inrikta arbetet och debatten på de expansiva och framtidsinriktade samarbetsområdena.

Hindren för industriell integration artificiella

De hinder som finns för en industriell integration är väsentligen artificiella. Syftet med ett närmare industripolitiskt samarbete inom ramen för Nordek är just att successivt riva ner dessa hinder och åstadkomma en gemensam bas för den nordiska industrin.

För att få en på lång sikt snabb ekonomisk tillväxt krävs att de nordiska länderna på effektivast möjliga sätt utnyttjar tillgängliga resurser. Detta i sin tur kräver organiserat samarbete beträffande utbildning, forskning, arbetsmarknadspolitik, finansiering, handelspolitik etc. I den dynamiska värld vi leve i med en snabb teknisk utveckling behöver den berömda s.k. »osynliga handen» åtskillig hjälp för att den ekonomiska utvecklingen skall bli den som medborgarna har rätt att kräva. Sådan hjälp kommer de nordiska regeringarna säkert också att lämna. Vad frågan gäller är om de skall göra det på snävt nationell basis eller inom ramen för ett industripolitiskt Nordeksamarbete.

Målet för samarbete?

Vilket är då målet för ett sådant samarbete? Enklast uttryckt är det att öka industrins konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter i Norden. De nordiska länderna kan inte avskärma sig från den internationella utvecklingen on konkurrensen. Därav följer också att ett viktigt mål för industripolitiken måste vara att främja det nordiska näringslivets strukturella anpassning till det stegvis vidgade internationella samarbete som vi har att räkna med. Inte minst gäller det att stärka nordisk industri inför den uppgörelse med EEC som vi alla eftersträvar och som måste komma även om den fortfarande är avlägsen. Som begrepp betraktat är industripolitik mycket omfattande och avser en lång serie av åtgärder. Jag skulle emellertid särskilt starkt vilja trycka på betydelsen av de åtgärder som avser teknisk forskning och utveckling. Det på lång sikt avgörande för vår ekonomiska utveckling är hur väl vi lyckas hävda oss i fråga om tekniskt kunnande omsatt i produktion av varor och tjänster. De industripolitiska åtgärderna kan vara generella till sin natur eller ha karaktär av insatser inom särskilda sektorer. Gemensamt för många av de generella åtgärderna är att de syftar till att på bred bas skapa förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av resurserna inom Norden. Exempel på sådana åtgärder är en samordnad arbetsmarknadspolitik, en samordnad regionpolitik och en samordnad eller gemensam näringsrättslagstiftning .

Vänd!

Forum 17/69 1 14

RANA orAncd

Kan järnvägarna lösa ert transportproblem i med ADB fe RE

ADB är förmånligt att använda också vid planering av transporter, Om ni samarbetarmed järnvägarnas datacentral förenklas arbetsoperationerna. Ni spar tid och besvär. Ni får snabbt exakta uppgifter om transporter och avgifter.

Järnvägarnas datamaskin kan utnyttja hålkort, hålremsa, magnetband och skivminne — snart också material som lämpar sig för optisk läsning.

Kontakta järnvägarnas datamaskinbyrå, tel. 90/717 711. Be att få närmare upplysningar om ADB-samarbete. Järnvägarna är till för att betjäna er. Konkurrenskraftigt.

HD STATSJÄRNVÄGAR

Forum 17/6 .

De selektiva åtgärderna avser i första hand dels industrier med goda potentiella expansionsmöjligheter — framför allt de teknologiskt avancerande — dels industrier som befinner sig i svårigheter. Utan att förneka betydelsen av de akuta problem som kan uppstå i vissa traditionella branscher så vill jag ändå hävda att det på sikt avgörande för vårt välstånd måste vara utveckling och utnyttjande av nya produkter och produktionsmetoder. Det är därför följdriktigt att en av de viktigare uppgifterna för den föreslagna nordiska samarbetskommittén för industri- och energipolitik är att formulera lämpliga principer och metoder för att främja utveckling och utnyttjande av sådana produkter och produktionsmetoder. Nära sammanhängande med den uppgiften är uppgiften att finna lämpliga områden för gemensamma nordiska forsknings- och utvecklingsinsatser. Vissa specifika områden nämns i ämbetsmannakommitténs rapport, t.ex. havsforskning och elektronik.

En grundläggande förutsättning för att en nordisk industripolitik skall uppnå de uppsatta målen är att den inte får subventionistiska och protektionistiska inslag. Att skydda näringsgrenar som råkar i svårigheter på grund av internationell konkurrens och teknisk utveckling ger bara temporära och skenbara lösningar som medför än större anpassningssvårigheter längre fram. Målsättningen måste vara att åstadkomma en smidig anpassning till de ändrade betingelser som konkurrensen och utvecklingen skapar och i samarbetet undvika inslag som konserverar inte längre konkurrenskraftiga produktionsformer och produktionsstrukturer. I ämbetsmannakommitténs rapport betonas också mycket starkt behovet av ständiga och långtgående strukturförändringar och Nordek-samarbetets viktiga roll härvidlag.

Starkt fackligt stöd

Detta är de principiella riktlinjerna. Samtidigt är det ingen tvekan om att ett fullföljande av dessa riktlinjer kan medföra begränsade temporära svårigheter för vissa branscher och vissa landsändar. Det gäller emellertid att sätta in dessa frågor i det rätta sammanhanget, nämligen bedömningen av totaleffekten av ett ökat nordiskt samarbete. Här finns det anledning att påminna om att de fackliga organisationerna i de fyra nordiska länderna i ett gemensamt yttrande starkt stött förslaget om Nordek. Organisationerna trycker särskilt på betydelsen av en samordning av de nordiska ländernas näringspolitik. De anställda har starka motiv att beakta sysselsättningseffekterna av ett utbyggt nordiskt samarbete. Man visar ingen rädsla för Nordek utan vill tvärtom påskynda beslutet om Nordek.

Den uppgift vi står inför när det gäller att lösa svårigheter som uppkommer i samband med Nordek är att finna lösningar som inte står i strid med de långsiktiga målen. Ett av medlen är det finansieringssamarbete som föreslås i ämbetsmannarapporten. I första hand tänker jag då på den nordiska investeringsbanken och den allmänna finansieringsfonden. När man har lagt dessa förslag har man utgått från att strukturanpassning och strukturrationaliseringar kräver rätt betydande investeringsinsatser, insatser som delvis bör göras av de nordiska länderna gemensamt via investeringsbanken och finansieringsfonden. Härigenom har man alltså skapat förutsättningar för att på ett konstruktivt sätt gripa sig an med de svårigheter som kan uppstå utan att man för den skull slår in på en protektionistisk linje. Man har också skapat förutsättningar för att rimlig hänsyn tas till skillnader i de nordiska ländernas näringsstruktur vid fördjupningen av samarbetet. Självfallet måste nämligen samarbetet utformas så att det gagnar alla de nordiska länderna.

Vem tjänar mest på Nordek?

I det här sammanhanget anmäler sig lätt frågan vilket land som tjänar mest på Nordek. På sina håll tycks man mena att det skulle vara Sverige som kan räkna med de största för delarna och därför också bör betala en rejäl slant för att få Nordek i gång. Jag tror inte det förhåller sig så.

Som redan sagts många gånger är det lätt att se de närliggande svårigheterna och svårt att konkretisera de långsiktiga fördelarna. Vi börjar emellertid att få vissa erfaranheter av hur ekonomisk integration verkar. Integrationen medför visserligen fördelar för alla berörda länder men allt tyder på att fördelarna relativt sett är minst för de länder som har den högsta levnadsstandarden räknat i BNP per capita. Detta är ju också ganska naturligt eftersom ekonomisk integration leder till utjämning av tekniskt kunnande och av priserna på produktionsfaktorerna. Till: detta kommer i det nordiska fallet att landet med den högsta levnadsstandarden också har den största marknaden. Tar man landets bruttonationalprodukt som ett mått på dess marknad innebär därför Nordek bara en dryg fördubbling av den industriella basmarknaden för Sverige men mellan en 3- och 4-dubbling för Danmark, inemot en 5-dubbling för Norge och en 6-dubbling för Finland.

Det finns ett annat »svensk-problem>» som jag kanske borde säga några ord om. Från vissa håll uttrycks farhågor för att en svensk industri inom ramen för Nordek skulle komma att dominera näringslivet i de andra nordiska länderna. Den frågan tycks höra till de eviga diskussionsämnena i Norden. Men diskussionen är i dag betydligt mer nyanserad än den varit tidigare. Orsakerna härtill kan man finna i erfarenheterna från EFTA. Många uttalade allvarlig oro för vad som skulle hända när tullarna mellan de nordiska länderna försvann. Vi kan nu konstatera att Danmark, Finland och Norge betydligt underskattade sin konkurrensförmåga. De har sålunda alla reducerat sina importöverskort på Sverige både i relation till sin totala utrikeshandel och i relation till sin export till Sverige. De har dessutom ökat industrivaruexporten till Sverige i relation till sin totala industrivaruexport, medan den svenska industrivaruexporten till Danmark, Finland och Norge stagnerat i relation till den totala svenska industrivaruexporten. Inom vissa områdena har svenska företag hävdat sig väl gentemot sina nordiska konkurrenter men på andra områden har dansk, finsk och norsk industri visat sig mycket konkurrenskraftiga. Det finska hissföretaget Kone OY:s köp av det svenska ASEA-Graham med danskt dotterbolag och det norska kranföretaget Sverre Muncks köp av det svenska AB Parator är två ganska färska exempel.

När man idag talar om risken för svensk dominans är det kanske mindre skillnaden i konkurrensförmåga man tänker på än skillnader i vad man med ett allmänt uttryck skulle kunna kalla för kapitalstyrka. När man diskuterar den här frågan bör man hålla i minnet att även de största svenska företagen internationellt sett är små. Detta hindrar visserligen inte att de mätt med nordiska mått är stora men för den skull kan man inte översätta diskussionen om USA kontra Västeuropa till det illa nordiska formatet.

Vad är alternativet

De största svenska företagen är inga konglomeratföretag eller världsmonopol som har möjligheter att gå in och köpa upp alla lönsamma företag respektive gå in och lägga ner otrevliga konkurrenter. De är hårt specialiserade och starkt exportinriktade för att kunna komma upp i produktionsserier som är internationellt konkurrenskraftiga. De är i regel redan etablerade inom hela Norden och uppriktigt sagt så tror jag inte de räknar med några större fördelar av Nordek. Självfallet kommer det vid ett ökat nordiskt samarbete att ske företagssammanslagningar och företagsuppköp. Men vad är alternativet? Ju mindre företagsintegration vi förverkligar inom Norden, desto mer blir vi hänvisade till ickenordiska företag som samarbetspartner och uppköpare av våra företag. Såvida vi inte tar vår tillflykt till en nationell avskärmning med hämmad industriell utveckling och reducerad ekonomisk tillväxt som oundviklig konsekvens. Od

Forum 17/69 15