Vem vinner sjöfartsdragkampen?
av Christian Söderström Forum 1980-19-20, sida 36, 17.12.1980
164 finländska handelsfartyg låg i genomsnitt 38 dygn vid kajen under vårens sjöfartsstrejk.
Vem vinner sjöfartsdragkampen?
Det är dyrt att strejka. Det blir dyrt för den vars produktion avstannar, det blir dyrt för den som blir utan lön, och det blir dyrt för samhället. Trots det tillgrips strejkvapnet ofta, och strejkerna blir allt längre. Det verkar som om förhandlingsklimatet på arbetsmarknaden håller på att kärva till sig.
€ Vårens sjöfartsstrejk blev uppmärksammad av många. På samma sätt som under den nyligen avslutade journaliststrejken var det de enskilda som främst drabbades av sjöfolkets arbetskamp. Strejken blev lång, från slutet av mars fram till senare hälften av maj stod den finländska handelsflottan.
Varför. frågar många. Av vilken anledning mäste det gå sex veckor innan meningsskiljaktigheterna mellan redare och sjöfolk uppklarades? Arbetsgivarna sticker inte under stol med att de lönekrav som sjöfolksorganisationerna ställde var så höga, att det skulle ha stridit mot god arbetsgivarmoral och ekonomi om kraven hade accepterats. Arbetstagarna å sin sida hävdade att de, i jäm 3 förelse med löneutvecklingen på landsidan, hade hamnat i lä. Dessa skulle nu med en gång rättas till. Parterna var med andra ord beredda på en rejäl arbetskonflikt.
Vårens sjöfartsstrejk kommer att gå till historien som en i många avseenden anmärkningsvärd arbetskonflikt. Arbetsgivarna försökte vinna allmänhetens sympatier genom en annonskampanj i tidningspressen i vilken man redogjorde för de följder som ett accepterande av de höga lönekraven skulle medföra för sjöfarten.
Men samtidigt var man också bekymrad för effekten av en långvarig strejk för tredje part. Hela nationen berördes mer eller mindre av strejken. Senare har man aktivt förespråkat tvångsmedling av strejker som har stor nationell betydelse och vars biverkningar främst drabbar sådana som inte är parter i strejken.
Anmärkningsvärt var också det sätt på vilket de fyra arbetstagarorganisationerna visade upp sin brist på inre solidaritet. Skeppsbefäls- och maskinbefälsorganisationernas konkurrens om den högsta lönen ombord förlängde strejken i dess slutskede med två veckor.
Vad var då resultatet av sex veckors nedlagda arbete? Sjöfolket fick ett tvåårigt avtal som medförde ett 15—16 procentigt lönepåslag. Var det värt sex veckors lönebortfall? Sjömans-Unionen ordförande Reijo Anttila svarar med ett tveklöst ja – Vårt representantskap som sammanträdde strax efter den avslutade strejken gav sitt fulla stöd för det sätt som Unionens ledning skött strejkförhandlingarna, berättar Anttila. — Utan våra kampåtgärder skulle sjömännens lönenivå stigit med en tredjedel mindre, fortsätter Anttila.
Vad kostade då sjöfartsstrejken?
Enligt de beräkningar som rederiföreningarna i Helsingfors och Mariehamn utfört minskade bruttointäkterna med 370 Mmk. Men eftersom strejken samtidigt innebar vissa kostnadsbesparingar blev nettofraktförlusterna för rederierna 140 Mmk. Men det är också skäl att beakta goodwill-förluster samt tvehågsenhet och förmåga att investera i nytt tonnage. I princip bör tonnaget förnyas efter ca 10 år, annars förlorar det i internationell konkurrenskraft. Opålitliga transportörer har också svårt att få frakter.
För de anställda innebar strejken en förlust av sammanlagt 50 Mmk 1 utebliven lön.
När det gäller att bedöma konsekvenserna av sjöfartsstrejken är det inte lika entydigt. Rederiföreningarna hävdade under strejken att inkomstbortfallet tvingar rederierna att sälja ett tjugota (Forls. på sid 38)
FORUM 19— 20/80