Vetenskapens problem
av Per-Edvin Persson Forum 1983-08, sida 34, 27.04.1983
CRUN 8v83 Synvinkelnr
Agr o. forstdr Per-Edvin Persson, docent i limnologi vid Helsingfors universitet. Han är bla medlem av statens miljövetenskapliga kommission, och sedan början av mars verksamhetsledare för Vetenskapliga samfundens delegation.
Vetenskapens problem
HE De vetenskapliga samfunden representerar det fria vetenskapsutövandet, och ansvarar för huvuddelen av den vetenskapliga publikationsverksamheten i vårt land. Vetenskapliga samfundens delegation är samfundens nationella samarbetsorgan, som med sina 127 medlemssamfund täcker praktiskt taget hela det vetenskapliga fältet i vårt land. Delegationens uppgifter är att ta initiativ och avge utlåtanden i frågor som berör samfundens verksamhet, den vetenskapliga publikationsverksamheten och vetenskapens ställning.
Vetenskapen i vårt land brottas med många problem, av vilka finansieringen är det mest centrala. Statens veten skapsråd har förutsatt att finansieringens nivå höjes från de senaste årens dryga 1 procent av ENP till 3,1 procent år 1990. En dylik relativ fördubbling måste betraktas som ett absolut minimikrav, och en kraftigare ökning vore säkerligen påkallad. Det återstår dock att se om ens ”minimiprogrammet"” kommer att förverkligas.
Den allmänt taget otillräckliga forskningsfinansieringen har resulterat i många praktiska problem. Speciellt yngre vetenskapsidkare har varit svårt utsatta — låg inkomstnivå och ovisshet om finansieringens kontinuitet har hört - och hör fortfarande - till dagordningen. Ett exempel! på praktiska orättvisor är att stipendietid inte beaktas vid beräknande av tjänsteår för pension etc. Utökandet av forskarbefattningarna vid Finlands akademi har medfört en viss lindring, även om behove av nya befattningar fortfarande är stort.
Kanaliseringen av forskningsfinansieringen huvudsakligen genom en instans - Finlands akademi — kan dock medföra vissa risker för ensidighet och skevhet. Även om situationen inte nödvändigtvis är så dålig som vissa kritiska röster i offentligheten nyligen gjort gällande, garanteras självfallet en mångsidigare behandling om flera instanser är inkopplade. Varför inte inrätta forskartjänster också vid universitet och högskolor, och även i övrigt göra högskolesektorn mer insyltad i forskningsfinansieringen? Analogt kan man diskutera huruvida inte utdelningen av anslag för vetenskaplig publikationsverksamhet naturligt kunde handhas av det forum där verksamheten huvudsakligen pågår, dvs Vetenskapliga samfundens delegation.
Förutom av otillräcklig finansiering lider den vetenskapliga publikationsverksamheten av flera problem. För små serier är ofta distributionen ett svåröverkomligt problem. Bytescentralen för vetenskaplig litteratur - som lyder under delegationen -— har här en viktig uppgift att fylla, även om verksamheten hämmas av knappa resurser. Allmänt förefaller dock en rationalisering och sanering av publikationssektorn av nöden - sammanslagning av små serier och användning av nyare reproduktionsteknik är exempel på aktuella strävanden. Dessa åtgärder kommer dock inte nämnvärt att förändra kravet på ökad statlig finansiering. Ett akut behov är te anslag för översättning och språkgranskning av vetenskapliga manuskript.
Ett problemområde av särskild vikt, och där utvecklingen under det senaste decenniet varit mycket oroväckande, är de vetenskapliga bibliotekens verksamhet. ÄAnslagsutvecklingen har här inte följt med kostnadsutvecklingen, med den påföljden, att biblioteken tvingats inskränka på prenumerationer och litteraturanskaffning. En kraftig förhöjning av bibliotekens anslag behövs för att avvärja den hotande katastrofen.
För de vetenskapliga samfunden är förekomsten av en central verksamhetsplats viktig. Ständerhuset i Helsingfors har sedan är 1931 fungerat som de vetenskapliga samfundens hus. Genom ett statsrådsbeslut år 1978 överfördes huset till statsrådets kansli, och avsikten är att renovera det och ta det i bruk som representationsbyggnad. Härvid ska de vetenskapliga samfundens utrymmen kraftigt nedskäras, trots att de i huset verksamma samfundens antal tredubblats sedan 1978. Renoveringsplanerna har uppskjutits, och den ovissa situationen har hämmat samfundens verksamhet. Det är knappast en oskälig begäran att kräva att samfundens verksamhetsmöjligheter i Ständerhuset tryggas, särskilt som samfunden i tiden överlät sitt eget ägda hus åt staten, mot att få disponera Ständerhuset.
Per-Edvin Persson