Vi är rytmens slavar

Att vi har svårt för musik som är orytmisk eller har udda tempo är naturligt: människan söker struktur där struktur saknas.

De flesta med två fungerande ben gillar att marschera, dansa, stampa foten eller nicka huvudet i takt. Under den obligatoriska militärtjänstgöringen lär sig unga (frivilliga eller ofrivilliga) finska män samt frivilliga kvinnor: ”Vänster-vänster-vänster-tu-TRE!” Ett-två-ett-två är en naturlig taktstruktur. Men kanske har vi västerlänningar generellt ett sämre rytmsinne än vissa andra kulturer?

Andrea Ravignani et al. (Musical evolution in the lab exhibits rhythmic universals. Nature Human Behaviour, 2016) lät en försöksgrupp lyssna på slumpmässiga sekvenser av trummande ljud som de sedan själva skulle imitera. Sen fick en annan grupp lyssna på den första gruppens trummande, och lära det vidare. Väl framme vid den åttonde gruppen hade försökspersonerna automatiskt landat i en traditionell två- eller tretakt, oavsett utgångspunkten.

Våra hjärnor behandlar obekanta ljud, bilder och ord på liknande sätt: vi är programmerade att söka efter mönster. Vi orienterar oss omedvetet mot strukturerade rytmer som är lätta att lära sig. Denna tråkiga naturlag måste givetvis bekämpas.

Universell rytm? De flesta kulturer har en någorlunda likartad känsla för behagliga rytmer. Forskare har identifierat vissa universella drag i musiken: en fast puls samt två- eller tretakt (marscher eller valser). Preferensen är stark för tvåtakter omkring vilka man strukturerar riff (rytmiska motiv). Enligt en gemensam studie från University of Exeter och Tokyo University of the Arts är musikens universella funktion att koordinera mänsklig handling i en kollektiv kontext och att fungera som ett socialt lim.

Trots att musik ytligt och stilistiskt sett kan variera så är de flesta mänskligt producerade musikaliska ljud uppbyggda enligt samma grundprincip och med samma enkla funktion: att bringa folk samman.

Vill man vara fräscht asocial så gäller det att lyssna på jazz, progg eller metall, som kan byta takt och tempo flera gånger under loppet av några minuter. Money av Pink Floyd spelas i sjutakt (7/4), liksom även Solsbury Hill av Peter Gabriel. Genesis gamla goding Firth of Fifths pianointro har element av 13/16 och 15/16. Introt till Whipping Post av Allman Brothers spelas i 11/4. Take Five av jazzmannen Dave Brubeck spelas i 5/4. Led Zeppelins klassiska Black Dog skiftar mellan valstempo och 5/4. Rentav det rigida och av den fascistoida trummaskinen präglade 1980-talet producerade hits som Golden Brown, i 13/8 av Stranglers.

Det ska vara ordning och reda om det ska kallas musik, jämna slag i takten och inget jäkla krångel – denna regel tycks vi bleka västerlänningar hålla tämligen hårt på. För att rensa spindelväven ur öronen och hjärnan rekommenderar Forum att ni lyssnar på grupper som Tool eller Porcupine Tree. De kör nästan aldrig vanlig fyrtakt, däremot är de bra på att få udda takter att låta naturliga.

Torsten Fagerholm text