Vi får arbetsro - låt andra stå i rampljuset

Unto Rissanen, Akava: Explosionsrisk bland akademiker

I FFC:s skugga:

Jorma Reini, FTFC: Prisstoppet ett måste för teknikerna

Vi får arbetsro — = låt andra stå i rampljuset

Det är dags att vi erkänner det. Tidningarna älskar Hämäläinen. Radion älskar Hämäläinen. TV visar Hämäläinen i varje tänkbar och otänkbar vinkel så snart någon nämner ordet inkomstpolitik.

Regeringen vill ha ”förtroende” av Hämäläinen (sa Sorsa själv efter det avtalet FFC-AFC rotts i hamn). Arbetsgivarnas AFC vill ha Hämälälnen på sin sida. Kommunisterna vill ha Hämälälnen på sin sida. Eller är det tvärtom. I varje fall har Hämäläinen inte enbart besvär av kommunisterna. Han kan skrämma andra lite med dem också. Också om kommunisterna kanske i sin tur skrämmer Hämäläinen. Men den som inte vet vem Niilo Hämäläinen är i dag i Finland är blind och döv. Hämäläinen är blinkfyren i inkomstpolitikens strida fors, forsen som störtar fram mot det oundvikliga fallet, dagen A, då avtalen upphör och ny borgfred ska ha slutits på arbetsmarknaden. Alla navigerar så gott det går och tittar mot blinkfyren för att justera sin egen kurs.

Vems ord som väger allra tyngst i förhandlingarna är svårt att säga. Om det är I AFC de verkliga spindlarna i förhandlingsnätet sitter, därom finns många deciderade åsikter. Och staten ger grunden och förutsättningarna för den centraliserade uppgörelsen, i år mer än någonsin tidigare. Men ministrarna växlar från år till år, endast Hämäläinen består. Han är så mycket mindre abstrakt än ”statsmakterna”. Vi har helt enkelt blivit vana att titta på honom.

Forum 5/74

När AFC och FFC har slutit sin uppgörelse, är tonen anslagen för hela det övriga inkomstpolitiska fältet, av industrin och av industriarbetarna. Andra grupper kommer — åtminstone i offentligheten — lätt i bakgrunden. Till och med inom FFC. Den offentliga sektorn får ganska liten uppmärksamhet inom fackcentralen. För att ta ett exempel.

Blir inte de andra arbetstagarorganisationerna frustrerade av denna ständiga koncentration av bevakningen kring Hämäläinen och hans göranden och låtanden? Vi har tjänstemännens TOC, teknikernas FTFC och akademikernas AKAVA. Deras sammanlagda medlemsantal är bara hälften av FFCs. De gör ingen uppgörelse innan FFC och AFC har gjort sin. För en utomstående betraktare verkar de att vara i FFCs skugga.

Är huvudet, magen eller munnen viktigast?

Finner de sig i dethär? Kan de överhuvudtaget påverka huvuduppgörelsen och hur? Upplever de sitt inflytande som alltför litet ”Hämäläinen är en show-människa” säger man på TOC. ”Låt honom hållas”. AKAVA tycker att FFC breder ut sig för mycket. ”Det finns en saga där man grälar om vem som är viktigast, huvudet, magen eller munnen. Faktum är att ingen klarar sig utan den andra.” Andra är belåtna över att inte alltid stå i rampljuset. FTEC: ”Vi får arbetsro. Ingen

Oso Laakso, TOC: Offentliga sektorn busen bland arbetsgivarn tvingar oss att ta ståndpunkt alltför hårt, alltför tidigt.” |

Samarbetsglidning

På samma sätt som det förekommer löneglidningar så finns det också samarbetsglidningar. De olika löntagarorganisationerna söker stöd än hos den ena, än hos den andra. Man tar stödet där man hittar det i olika frågor, skattepolitik eller socialpaket. Samarbete och kompromisser löser saker som annars inte skulle kunna lösas. Alla organisationer måste igenom exakt samma underhandlingar som FFC, fråga för fråga. Också om deras publicitetsvärde bedömts vara mindre.

Tjänstemännen, teknikernas och akademikerna har på sikt en gemensam utgångspunkt: reallönen bör växa i åtminstone samma takt som totalproduktionen. Man rör sig i allmänhet med siffran 3 procent för detta år, också om den i någras öron förefaller lite för optimistisk. Också på en annan punkt är man överens: det är den offentliga sektorn som är den stora busen på arbetsgivarsidan. :

Månadslön förlorar lätt

Konstaterandet drabbar de tre organisationerna ytterst olika. TOC har över 50 procent av sina cirka 275 000 medlemmar anställda inom den offentliga sektorn, FTEC och AKAVA, med vardera cirka 70 000 medlemmar, en obetydlig andel.

Vänd 17

Det här är man pinsamt medveten om i TOC. Ordföranden Oso Laakso: ”Det finns en lönepolitisk grundskillnad mellan FFC och oss. Månadslön för os - kontra timlön för arbetarna. I industri sköter löneglidningen om en del av lönejusteringarna — också om där finns vissa icke-glidande branscher. Vi kör nu igenom en garanti för inkomstutvecklingen. Redan senaste år sökte vi dethär i samarbete med FTFC, men misslyckades då.”

Mindre samarbete i år

Om samarbetet säger han: ”Snart är organiserat samarbete ett måste. Nu är systemet alltför nyckfullt. Vilken ansträngning ett telefonsamtal kan vara, när man är fast med sitt eget! Och när man äntligen slår numret sitter den andra på konferens. Man ber honom ringa, men då sitter man själv på konferens.” Jorma Reini, FTFCs sekreterare, bekräftar. ”Vi har inget projektsamarbete nu, som vi hade senaste år med TOC. Det börjar också bli en lönepolitisk omöjlighet. Deras medellönenivå ligger så långt under vår. När det gäller socialpaket och arbetsskydd går vi med FFC.”

AKAVAs ombudsman Unto Rissanen tror igen på samarbete med teknikerna. ”Visserligen ligger vår lönenivå högre. Men i det långa loppet spjälks löntagarmarknaden i två huvudsektorer: fackcentralen och tjänstemännen å ena sidan, teknikerna och vi å den andra.” Här har en glidning skett. I en inter ” vju med Forum i höstas sade Rissane att Akava var närmare FFC än TOC var det.

Explosionsfara

På lång sikt är målet alltså att reallönerna ska följa totalproduktionsökningen. ”Hur man snurrar med siffror har ingen betydelse. Det är bara den reella nivån som kan räknas.” (Laakso) Enskilda år kan bindningen vara lösare. ”Lönerna kan inte få svänga lika mycket som produktiviteten i vårt konjunkturkänsliga land”.

Ått tjänstemännens reallöneutveckling har varit allra svagast medger alla organisationer. Också Akava är hotfull om sina medlemmars reallönesänkning. ”Om vi strejkar är det lika ödesdigert för landet som en generalstrejk. Man kan inte vädja till ansvarskänsla i all oändlighet. Explosionen kommer, om det inte blir en ändring.” Akava tror på snar anslutning av ingenjörer och ekonomer.

Basen är prognoserna

Den reella basen är densamma för tjänstemän, tekniker och akademiker som 1 ”Semlan ä sammale av kompromisser

Hämäläinens stora butik: möjligheterna till produktivitetsökning. Energikrisen lade förstås lite krokben för prognoserna i år. Inom organisationerna har man jobbat med att få fram sina krav på basen av dem. TOC rapporterar en viss spänning mellan sina egna arbetsgruppers åsikter och löntagarna ute på fältet. Tekniker och akademiker ”tror” mera på sina organisationers utredningar när de gäller de reella förutsättningarna för ett avtal.

Mer än någonsin tidigare har priser, skatter och sociala förmåner knippats ihop till en helhet. Det är också på den fronten som samarbetet mellan löntagarorganisationerna varit intensivast.

Till en viss gräns ses skatten som en utgift för att betala tjänster som löntagaren får i form av sjukvård, pensioner .skolor. ”Pensionssystemet är inkomst överföring på framtiden” säger Rissanen. Men Reini tycker att nu måste det bli mera pengar över av lönen för direkt privatkonsumtion.

Ingen brådska med skattereformen

Skattekorrigeringen sker via ändrade skatteskalor detta år, nästa år har regeringen ju utlovat att den kommer via en reform av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. FTFC och Akava visar ett ganska lamt intresse för reformens utformning. Den kan gärna vänta till 1976, tycker Rissanen. Akava var dock den första fackorganisation som var aktiv i den här frågan, påpekar han. Det stora, allt överskuggande problemet är barndagvården. Om den löses, tex genom ökad social service, så finns det ju faktiskt ingen orsak varför gifta och ogifta skulle beskattas olika.

Teknikerna uppbådar ganska liten entusiasm inför förslaget, går på samma linje som Akava, säger Reini, men han vill inte i det här skedet diskutera deras ståndpunkt närmare, Kanske presse från fältet tex mot sambeskattningen inte heller är så stark här, medlemmarna är till största delen manliga.

Av de TOC-anslutna är däremot 70 procent kvinnor, av vilka de flesta till sin« olycka råkat gifta sig, säger Oso Laakso. De upplever sambeskattningen som ett gissel. För sjuksköterskorna är det helt säkert en faktor till att de avstår från förvärvsarbete.

Ja och nej till prisstopp

Prisstoppet, hastigt framtvingat vid den sista lördagens underhandlingar mellan staten, FEC och AFC, kan det fungera? Forum frågar mera specifikt: kan de stora nackdelar en prisreglering för med sig verkligen anses uppvägas av fördelarna?

Obetingat, säger Jorma Reini, teknikerna. Javisst kan företag gå i konkurs för att de inte får sina kostnader täckta. Men det gör säkert också många vid en ohejdad inflation. Prisstoppet var ett av våra villkor. Inte för långvarigt. Men inte heller ett alltför kortvarigt propagandatrick. Och sedan skicklighet vid upplösningen.

Nej, säger, Akavas Rissanen, prisstopp är aldrig bra. Men inte heller fri ostyrd marknadsekonomi tycks funka i dag, någotslags styrning måste finnas. Prisförhöjningar stöder sig naturligtvis i hög grad på realiteter, men uppenbarligen finns psykos med i spelet. Tjänstemännen tycker prisstoppet kom för tidigt. En så kraftig åtgärd borde tillgripas bara i nödsituationer. De tar prisstoppet som ett experiment och tycker att regleringen upphör vid en mycket olycklig tidpunkt under avtalsperioden. ”Vi godkänner det, men betvivlar dess effekt”, säger Laakso.

Centraliserad prisuppgörelse?

Unto Rissanen tror på en framtida centraliserad uppgörelse på prissidan, branschvis, på samma sätt som nu på lönesidan. Tekniskt och sakligt svårare, men det kan göras, och vi har det om fem—tio år, tippar han. Handeln och industrin har ju redan organisationerna färdiga. Nu kan löntagarna inte springa och be om löneförhöjning utanför ramavtalet. På samma sätt kunde prisförhöjningen begränsas avtalsvägen. Med förnuftigt ‘sanktionssystem som ackompanjemang.

På det här sättet försöker alla komma med sina egna ingredienser till den stora inkomstsemlan (”Semlan” eller ”Lilla Limpan” kallas den inkomstpolitiska tjänstemannen Seppo Lindblom till åtskillnad från sin far Olavi Lindblom, ”Stora Limpan”). Självförtroende finns så”det räcker. IM

Forum 5/74