Vi måste alla bo någonstans
av Marina Nygård Forum 2021-03, sida 15, 08.04.2021
Marina Nygård är ekonomirådgivare på Marthaförbundet.
[måste alla O Någonstans
För många finländare är drömmen att få BOSTÄDER äga sitt eget boende och en färsk undersökning visar att två tredjedelar av ung mellan 18-27 vill äga sin egen bostad. Tidtabellen för när det är realistiskt för unga att köpa en bostad har skjutits upp, vilket förklaras dels med att de ungas lönenivå är relativt oförändrad samtidigt som prisnivån framför allt i städerna har stigit. Ett sätt att underlätta för unga att köpa bostad är BSP-sparande, där staten går in med kostnadsfri statsgaranti, behovet av handpenning är något lägre och man uppmuntrar till sparande. Men ändå lyckas unga köpa den första bostaden i ett senare skede av livet än tidigare. Och arv och annat monetärt stöd av närkretsen blir allt viktigare för den unga, vilket givetvis inte hjälper den som inte har några arv eller stöd att räkna med.
Vem är det som köper sin första ägarbostad? Det är oftare en ung man än en ung kvinna, däremot är unga män och unga kvinnor lika intresserade av att köpa bostad. Det är vanligare att bostadsköparen själv har vuxit upp i en ägarbostad. Det är vanligare att bo i en ägarbostad om man bor på landsbygden jämfört med om man bor i en stad och, lite förvånande kan man tycka, är det vanligare att anse att ett bostadsköp alltid är en vettig investering om man bor på landsbygden än om man bor i en stad. Som ekonomirådgivare märker jag att intresset för att spara till och köpa sin första bostad är stort och jag ser också att redan själva processen med att inleda ett sparande har långtgående positiva effekter: att börja budgetera, att få rutin på sparandet och att efter köpet tvingas planera sin ekonomi på ett mera målmedvetet sätt gör gott för de flesta.
Jag har själv befunnit mig i den situationen att hyran åt upp en rejäl andel av min modesta lön. Jag minns hur olidligt lång processen att spara till en bostad kändes. Men skam den som ger sig. Visst unnade jag mig att leva, men jag började också spara mera målmedvetet, vilket hade långtgående effekter, kanske är det till och med anledningen till att jag jobbar med privatekonomi i dag. Jag gick till banken och hade förberett mig rätt väl. Där fick jag ändå höra att jag eventuellt kunde få lån för att köpa en liten etta, förutsatt att jag sparar i samma takt i ännu något år. Jag hade, liksom många andra förstagångsköpare, föreställt mig en lite rymligare tvåa och med kortare tidtabell. Jag kommer ännu ihåg bankpersonens besvärade blick när jag ställde den direkta frågan: Hur skulle min situation se ut om jag hade en partner? Det var uppenbart att min ekonomiska situation skulle vara helt annorlunda om vi var två om lånet.
Boendekostnaderna är oftast den största enskilda utgiften i en persons privatekonomi. Speciellt besvärlig kan situationen vara för dem som inte har någon att dela boendekostnaderna med och som har en låg lön, men som ändå tjänar för mycket för att få bostadsbidrag eller andra stöd. När Statistikcentralen delade in befolkningen i fem olika skikt baserat på deras lön så visade det sig att man i skiktet med lägst lön i Helsingfors använder 41,7 procent av sina bruttointäkter till boendeutgifter, medan det för samtliga invånare i Helsingfors är 17,5 procent. Boende är så dyrt att även för den som har en hygglig lön kan den ekonomiska vardagen vara tuff, speciellt om du också råkar vara singel eller ensamförälder. Det är frestande att fråga om alla faktiskt måste bo centralt, och också det argument som utan undantag dyker upp när dyrt boende diskuteras. Tittar man på statistik över hyror märker man ändå att man ska flytta långt bort för att få hyressänkningar att tala om, samtidigt som behovet av bil lätt äter upp besparingar i hyra. Och faktum kvarstår att det behövs yrkesgrupper av olika slag på alla orter och alla kan inte nyttja coronaeffekten och köpa större och längre bort, i distansjobbets tecken.
Hur gick det för mig och mitt bostadsköp? Det känns nästan skamligt att säga det, för jag upplever att jag gled in på bostadsmarknaden på en räkmacka. Drygt ett år efter mitt misslyckade bankbesök hade min relationsstatus ändrat och jag hade dessutom bytt jobb och fått lite mera i lön. Jag fick möjligheten att dela på bostadskostnaderna och under tiden växte summan på mitt bostadssparkonto och när vi ett år senare gick till banken tillsammans gavs jag ett i mitt tycke överdimensionerat lånelöfte som räckte och blev över till hela 82 kvadrat i ett trevligt område på rimligt avstånd från stan och nära till kollektivtrafik. Som ekonomirådgivare skulle jag gärna säga att jag har kunnat köpa mig en bostad efter hårt arbete och långt tålamod, men som så mycket annat här i livet var det också en hel del tur som spelade in. m
AFFÄRSMAGASINET FORUM NR 32021