”Vi tvivlar på marknadskrafterna”

Taggar: Teman: u-länder

10

FORUM 14 : 7 ”Vi tvivlar på marknadskrafterna a — Vi i OPEC-länderna fick höra mycket om de ”gudomliga lagarna om tillgång och efterfrågan”, säger Hassan Ali Dabbagh, Kuwaits sändebud vid FN-organisationen i Geneve och Kuwaits generalkonsul i «Schweiz. — Men de enda gudar vi lärde känna var de sju systrarna, de stora oljebolagen. (Forums anm: De sju systrarna är Exxon, Shell, BP, Gulf, Mobil, Texaco och Socal). Det var de som bestämde priserna, ingalunda marknadslagarna. — OPEC har lärt sig en mycket nyttig läxa av era västerländska arbetsmarknadsorganisationer. För det första: man kan inte underhandla effektivt om man inte underhandlar kollektivt. För det andra: för att få igenom (berättigade) krav, hjälper det inte att be vackert om dem. Det gäller att argumentera utgående från en maktposition. Nu är det vi som säger vilket som är oljans ”rätta” pris.

Dabbagh anser att folk i allmänhet har fel uppfattning om Kuwait.

— De tror att med den inkomst vi har är vi inte längre något u-land. Enligt min åsikt är Kuwait inte något rikt land. Ingen person, och inget land som för sin utkomst är beroende av en enda vara är rik. Det är att sammanblanda rikedom med likviditet.

Gemensamma nämnare

Det kan vara svårt att se den gemensamma nämnaren för u-länderna. Skillnaderna mellan exempelvis Brasilien och Indien är enorma. Men vissa saker binder dem alla samman:

Det är länder där 70 procent av världens befolkning svarar för mindre än 7 procent av världens industriella produktion. Det är länder där analfabeternas antal ständigt ökar, inte minskar. Det är länder där livet är 40 procent kortare än i Europa och Nordamerika och där barndödligheten är fyra gånger större. Det är länder som till stor del är beroende av en enda råvara för sin existens, och därmed mera kritiskt beroende av handel än någonsin i-länderna.

Varje förändring i råvarupriserna på världsmarknaden påverkar praktiskt taget hela landet.

Frihandel uppfattas inte lika positivt av u-länderna som av i-länderna, eftersom den bygger på jämbördiga handelspartners. Men få se om inte också västvärldens inställning till frihande ändras i takt med att ”hotet” från u-landsindustrierna ökar mot deras egen industri. Redan nu hörs röster för ökad protektionism. Och därmed glömmer i-länderna ganska hastigt bort hur vackert de nyss predikade om ”marknadskrafterna”.

pf

FORUM 14 : 7 1

Vem ställer krav i-länder eller u-länder?

Hur är det möjligt för någon regering att bedriva en vettig ekonomisk politik eller göra upp långtidsplaner för att utveckla landets näringsliv och ekonomi, då fluktuationerna i råvarupriserna är enorma och plötsliga?

Det här ligger bakom u-ländernas krav på buffertlagar för råvaror, refererad i bla Robert Tamms artikel i detta nummer av Forum.

U-ländernas underskott i handeln med i-länderna var år 1974 40 miljarder dollar, år 1975 45 miljarder dollar. Den totala skulden rör sig kring 100 miljarder dollar.

Senaste år var u-länderna tvungna at ta upp kortfristiga lån från privata banker på sammanlagt cirka 27 miljarder dollar. Det var mycket dyra pengar. Skuldfrågan är idag u-ländernas mest brännande problem. Det förefaller för dem omöjligt att vänta och se tiden an. De har kreditsvårigheter au. De måste ha pengar för sina råvaror au. De kan inte vänta på en utvecklad teknologi eller något annat.

Också om priserna på u-ländernas råvaror stiger så neutraliseras stegringarna oftast av den inflation som är ett gissel för i-länderna, men som u-länderna naturligtvis också importerar.

Bernard Chidzero, chef för UNCTADs råvaruavdelning i Geneve, och även kallad ”Mr UNCTAD”, anser att i-ländernas ekonomi är farlig, med de ständigt större kraven på högre löner, mera varor och bättre service.

— Det är inte u-länderna som kräver mera, säger han. Det är i-ländernas krav som förefaller omättliga.

De socialistiska ländernas skyddsskärm

De socialistiska länderna har undvikit att ta alltför mycket befattning med problemen. De anser att de är produkter av den gamla imperialismen/kolonialismen och av det kapitalistiska systemet. ”Låt dem ordna upp det”. U-länderna hoppas dock att få dem engagerade i en gemensam råvarufond, och ser en ljusglimt bla i de stora veteköp som Sovjet gjort av USA, och där de varit tvungna att erkänna något som kallas ”marknadspris”. Kanske de här affärerna, resonerar man, innebär ett närmande av två idévärldar.

Ideologisk röra Politiskt och ideologiskt är ju u-länder na själva en märklig röra, från det centralstyrda Kuba till de högerkapitalistiska länderna Kenya och Brasilien. Deras krav har, och måste därför ha, andra utgångspunkter än de ideologiska. — Vi vill inte avskaffa marknadskrafterna, säger Bernard Chidzero, bara kontrollera dem genom regeringsåtgärder. Det låter som ett slags internationell blandekonomi.

OPEC-ländernas — inflytande minskar dock hastigt. Man vet att man måste arbeta snabbt för att nå resultat.

Protektionismen sticke upp huvudet

Det är ledarna och opinionsbildarna som bearbetas i den industrialiserade världen. Men ledarna gömmer sig ofta bakom folkets rygg, säger att ”folket är inte intresserat av u-världsproblem”. Ambassadör Dabbagh från Kuwait skrattar: — Alla vet att i realiteten följer ledarna aldrig ödmjukt och villigt ”massornas vilja”. Det är ledarna som har inte bara möjligheterna utan också förpliktelserna att påverka den allmänna opinionen. De söker bara en ursäkt på det internationella planet.

Professor Jouko Paakkanen påpekar att i-länderna naturligtvis är rädda för vad den nya ekonomiska världsordningen skulle innebära för dem. Om u-länderna får bättre tillgång till marknaderna kommer det gradvis att innebära en omstrukturering av industrin på sikt, och i första hand av låglönebranscherna. I detta läge, tror professor Paakkanen, kommer protektionismen att sticka upp huvudet igen.

Kvalitet och innovationer blir viktigare för västindustrin

Låglöneländerna har vunnit sina största marknadsandelar på = arbetsintensiva, priskänsliga standardvaror, på vilka efterfrågan stiger relativt långtsamt. För i-länderna skulle det gälla att frångå det billigare sortimentet och inrikta sig på mera prisokänsliga kvalitetsprodukter med hög inkomstelasticitet. En hög innovationsnivå är också viktig, inom textilbranschen ligger olika syntetiska textiler nära till hands.

Men låglöneländerna kommer i framtiden också att söka sig in på nya områden. Det kan gälla metallmanufakturindustrin, skoindustrin och delar av den grafiska industrin, påpekar Bo Carlsson och Åke Sundström i sin bok ”De svenska importen av industrivaror från låglöneländer”.

Franskt vin mot engelsk whisky, det funkar inte i u-handeln

I dag är frihandel något positivt för de flesta industriländer. För u-länderna är den mindre självklar. Den fria världshandeln gynnar inte dem. Den bygger på förutsättningen att ”Frankrike producerar vin och Storbritannien producerar whisky, och så byter de och vinner båda lika mycket på affären”.

Så här fungerar det inte i handeln mellan i-land och u-land. Frihandel kräver jämbördiga handelspartners.

Få se om inte västvärldens inställning till frihandel ändras i takt med att ”hotet” från u-landsindustrierna ökar mot deras egen industri. Redan nu hörs röster för ökad protektionism. Nyligen sade Folke Kjellnäs, ordförande i konfektionsindustriföreningen i Sverige: ”Lågprisimporten av teko-varor måste skäras ned. Men den skall minskas rättvist så att inte enstaka länder drabbas hårdare än andra.

Och han tillade: ”Särskilt för Sveriges del får vi gå varsamt fram med importminskningen eftersom vi har en mycket liberal handelspolitik gentemot u-länderna”.

Alla länder kommer kanske inte att ha samma liberala rykte att värna om.

Finlands u-områden och sysselsättningsbudget

I Finland har vi, när det gäller u-landsbistånd, krupit bakom två ursäkter. Den ena är att vi inte har pengar, och själva kämpar med svåra ekonomiska problem. Den andra är att vi i första hand borde se till sysselsättningen i våra egna u-områden.

Motsättningen är delvis konstgjord, anser ekonomisten Dharam Ghai från Kenya. Vi har en sysselsättningsbudget på 1,2 miljarder mark. För att uppnå vår målsättning beträffande u-landsbiståndet (0.7 procent av bruttonationalprodukten) krävs 500 miljoner mark. — Men, säger Ghai, om vi skulle använda arbetslöshetspengarna som uhjälp i stället för till improduktiva sysselsättningsarbeten här hemma, kunde vi öka leveranserna till -länderna, öka köpkraften i dessa länder, öka Finlands förutsättningar att sälja där och därmed också förbättra vårt eget sysselsättningsläge! O