Vilka färdigheter är relevanta om 30 år?
av Christian Arrhenius Forum 2018-09, sida 25, 25.10.2018
Taggar: Teman: arbetslivet
Den traditionella karriärmodellen är att man som ung utbildar sig till ett yrke och finslipar sina kunskaper inom yrket fram till pensionsåldern. Dagens samhällen har byggts enligt detta mönster och tidigare kunde yrkesvalen rentav sträcka sig över flera generationer. I dagens värld känns den traditionella yrkeskarriären föråldrad inom de branscher som utvecklas snabbast.
[caption id=“attachment_10273” align=“alignright” width=“220”]
Christian Arrhenius funderar på moderna arbetssätt ur Y-generations perspektiv. Han deltog i Forums reverse mentoring 2017, och jobbar på Elisa.[/caption]
Livslångt lärande. Den teknologiska förändringen har under de senaste decennierna till synes accelererat. I dagens läge kan den teknik eller de verktyg man bemästrar under ungdomen och studietiden redan vara mossiga efter några tiotal år. Konkreta exempel är olika programmeringsspråk, byggnadsmaterial eller betalningsmetoder.
Den allt snabbare utvecklingen sätter press på den kunskap man måste samla på sig både under och efter sina studier. Fokus ligger på livslångt lärande, alltså all den inlärning som sker under en människas livstid. Därför är det relevant att fråga sig: Vilka är de kunskaper och färdigheter som är relevanta även i framtiden? Och vilka är de former av inlärning som bäst stöder livslångt lärande? Entydiga och simpla svar finns knappast, men nedan mina tankar kring temat.
Virtuell kommunikation. Själv tror jag att färdigheter i användningen av virtuella kommunikationsmedel blir allt viktigare. Dessa ”virtualsociala färdigheter” hjälper till exempel e-sportproffs att kommunicera smidigt med sina lagkamrater, även om alla deltagare finns på olika kontinenter. Bristande kommunikationsfärdigheter leder däremot till lägre produktivitet i utspridda team och i distansarbete överlag. De flesta av oss är överens om att virtuell kommunikation oftast är mindre effektiv än kommunikation där alla parter är fysiskt närvarande. Men är detta en egenskap hos kommunikationen i sig, eller beror det snarare på att vi är skickligare på att kommunicera vid fysisk närvaro?
Ju yngre man är, desto mera övning och erfarenhet har man ofta av socialt umgänge över appar, konsolspel och nätforum. Det borde alltså inte vara någon överraskning att de yngre ”digitala infödingarna” är mer kompetenta än sina föräldrar som är ”digitala invandrare” (begreppen populariserades av Marc Prensky i artikeln Digital Natives, Digital Immigrants, 2001).
Nyfiken attityd vinner. Att lära sig använda digitala hjälpmedel är naturligtvis mycket viktigt även inom andra områden än virtuell kommunikation. Inom de flesta företag utsätts såväl huvudkontoret som fabriksgolvet för en strid ström av nya IT-system och användargränssnitt. Ny funktionalitet tas ständigt i bruk även i gamla bekanta program. För dessa omställningar krävs först och främst motivation att lära sig. Det skadar inte heller med en proaktiv attityd och en vilja att självmant leta reda på och använda information för att effektivera sin egen användning av dessa tekniska hjälpmedel.
Vikten av programmeringskunskaper har diskuterats flitigt och de finländska lågstadierna har i någon mån inkluderat programmering i läroplanen sedan 2016. En grundläggande förståelse för hur mjukvara fungerar skadar knappast, men själv ser jag den ovan nämnda effektiva användningen som viktigare. Som jämförelse behöver man inte förstå förbränningsmotorn i detalj för att köra bil säkert och ändamålsenligt.
Ingen plats för dogmatism. Under min egen skoltid betonades vikten av både skrivstil och rättstavning. Rättstavning har nog kommit till nytta, men frågan är hur mycket denna kunskap behövs om 30 år. Samma gäller handskrivning. Själv skriver jag sällan annat än min egen underskrift på papper. Brev skickas elektroniskt, blanketter fylls i på internet och anteckningar görs i Office-program. Dessutom innehåller flera program redan stavningskontroll vilket gör texten förståelig även för andra.
Att kunna stava rätt har sist och slutligen inget egenvärde, utan hjälper människor förstå varandras skrift. Om samma funktion kan skötas på annat sätt minskar behovet av att lära sig stava rätt. Ibland hörs argumentet att outsourcing av dylika kunskaper till mjukvaran gör samhället mindre intelligent. Med samma måttstock blev mänskligheten klart dummare när skriften uppkom. Uppfinningen frigjorde nämligen en stor del av hjärnans minneskapacitet, då sånger och anekdoter som människor tidigare lärt sig utantill flyttades från gråa massan till papyrus.
Nya alternativ. Äldre generationer ojar sig med jämna mellanrum över hur lite litteratur unga konsumerar. Tanken baserar sig på den gamla tankemodellen att man blir smart av att läsa böcker. Idag finns dock fantastiska alternativ till traditionella texter, bland annat Youtube-videor och MOOC-kurser (massive open online course), publicerade av läroanstalter runtom i världen. I ökande takt skapar även företag interaktiva kurser som komplement till produktspecifikationer och bruksanvisningar. Min poäng är att läsning inte på något sätt är mera intellektuellt än övriga inlärningsmetoder, det är bara mer traditionellt.
Avslutningsvis kan man säga att ändamålsenligt livslångt lärande inte endast är att lära sig på rätt sätt (learning things right) utan även att lära sig rätt färdigheter (learning the right things). Preferenser för båda aspekterna är naturligtvis starkt individuella. Dessutom lär man sig inte alltid nya saker bara för få direkt nytta av dem, utan helt enkelt för att man är intresserad.