Visst får man vara sjuk

Taggar: Teman: sjukfrånvaron

Visst får man vara sjuk

ARBETSDOMSTOLENS UTSLAG i det beramade Nokia-målet tolkades av bägge parter som någon form av seger. ATbetstagarparten konstaterar med tillfredsställelse att flertalet av uppsägningarna befanns olagliga, medan arbetsgivarna påpekar att utslaget visar att regelbunden sjukfrånvaro kan vara en grund för uppsägning,

Domslutet kan ses som en kompromiss, och en sådan är naturlig då man ser till målets natur och domstolens sammansättning. Lagstiftningen är inte särskilt klar i frågor som denna, och de urgamla domarreglerna understryker mycket starkt domarnas plikt att överväga vad som är rätt och billigt. Parterna förklarade också från början att de utan protester kommer att acceptera beslutet.

Även om om båda sidorna fick någonting i beslutet, så måste man dock erkänna att arbetstagarsidan vann med ungefär siffrorna 2-1. Den omedelbara effekten är ju att flertalet av de uppsagda antingen får sitt jobb tillbaka eller ordentliga skadestånd. Och även om uppsägningar p gr a sjukfrånvaro framöver kan komma att ske, så sattes ribban nog mycket högt.

I det informationskrig som rasat sedan uppsägningarna företogs har en hel del detaljinformation om bakgrunden till uppsägningarna kommit ut. Betydligt mer har hållits tillbaka av mänsklig hänsyn och kraven på att medicinsk information skall vara konfidentiell. Man vet i alla fall att sjukfrånvaron för de uppsagda på Nokias gummifabrik i medeltal varit dubbelt högre medeltalet i industrin, och att i det mest extrema fallet en person under några års tid varit sjukskriven under drygt halva tiden. Utritad i kalendern är frånvaron i de aktuella fallen en besynnerlig anhopning av korttidskrämpor för personer som mestadels befinner sig i sina bästa år. Lägger man än nu till detta det faktum, att en del av de uppsagda för att erhålla läkarintyg för sjukfrånvaron hunnit anlita flertalet av traktens läkare blir bilden ännu mer besynnerlig.

Det är alldeles klart att fackföreningarna solidariserat sig med sina uppsagda medlemmar och mycket hårt drivit deras sak. Solidariteten är en av grundpelarna för fackföreningsrörelsen. Nokia-fallet och andra liknande borde dock ge facket åtskilliga tankeställare. Hur långt skall arbetskamraterna vara solidariska mot medlemmar, vars svårigheter att anpassa sig till jobbet tvingar andra att göra det och riskerar allas arbetsplatser genom att driva upp kostnaderna? Den större frånvaroprocenten på på större arbetsplatser beror inte så mycket på arbetets organisation som på att känslan av personligt ansvar för jobbet är mindre och vetskapen om att ”någon annan” — och inte någon speciell person — nog sköter det.

Det är också skäl att notera, att stödet från fackorganisationerna utanför FFC varit minst sagt ljumt. T ex de tekniska funktionärerna har legat lågt, väl medvetna om att det är just arbetsledarnivån som har den värsta praktiska huvudvärken då sjukfrånvaron är hög.

Med tanke på detta och den höga ribba som arbetsdomstolen satte för uppsägningarna är det omotiverat att som FFC:s ordförande Pertti Viinanen kräva att uppsägningsskyddet förbättras och arbetsgivarens tolkningsrätt inskränks. Domen visar ju tvärtom att uppsägningsskyddet är mycket gott för de kollektivanställda. Snarare är det skäl att instämma med arbetsgivarna, som fruktar att tröskeln vid nyanställningar kommer att bli ännu högre.

En hel rad av välmenande sociala förbättringar och avtal, bl a planerna på förbättrade möjligheter till föräldraledighet, håller på att stänga dörren til arbetsmarknaden för allt flere grupper: unga i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet, handikappade, äldre…. En större tilltro till marknadskrafternas förmåga att ge nya arbets platser där gamla försvinner skulle leda till bättre resultat för sysselsättningen.

Till sist är det skäl att väcka en fråga som aktualiserats av Nokia-fallet. Den gäller läkarna. Läkarkåren har legat mycket lågt i debatten kring uppsägningarna och deras orsaker, bundna av sin tysthetsplikt och skyldighet att i första hand tänka på sina patienter. Arbetsgivarna har också sorgfälligt undvikit att tvivla på de uppsagdas intygade sjukdom, men frågan om vem som i första hand skall utfärda sjukintygen har aktualiserats i ett annat företag.

Som den i Forum intervjuade företagsläkaren vittnade om är det svårt att med absolut säkerhet skilja på simulanter och verkligt sjuka, även om problemet torde vara mindre än man tror. Det är emellertid ett känt faktum att det finns medlemmar i läkarkåren, som ganska sorglöst skriver ut sjukintyg åt den som känner sig behöva det. Arbetsgivaren måste visserligen acceptera det, men kan gardera sig mot det genom att inte betala ut lön för sjuktiden. För att undvika byråkrati håller man dock inte så hårt på detta och godkänner dessutom kortare frånvaro utan intyg.

Läkarnas yrkesmoral och skicklighet upprätthålls p gr a deras speciella ställning i huvudsak av den kollegiala etiken och disciplinen. Det är därför angeläget att kåren internt tar itu med de kolleger, som på lättvindiga grunder skriver ut sjukintyg. Hela problematiken med onormalt hög sjukfrånvaro på arbetsplatserna löses förstås inte med detta, men ett delområde skulle åtminstone saneras.

UD