Voyager kilar vidare
av Ragnhild Artimo Forum 1989-14, sida 17, 28.09.1989
h vilket ger 20-100 gånger noggrannare avbildningar än hittills — Voyager I passerade systemet 1979.
Jupiter-programmets tre huvudmoment är undersökning av planetens komplicerade magnetosfär, kemisk och fysikalisk analys av dess drabanter, och kemisk anaIvs av planetens atmosfär.
Galileos anatomi
Galileo-projektet har tagits fram av NASAs byrå för rymdforskning och tillämpningar. Moderfartyget har designats och byggts av IPL, California Institute of Technology. Sonden har byggts av Hughes Aircraft Co i Kalifornien. Moderfartyget väger ca 2,5 ton, landningssonden ca 360 kg. Programmet inkluderar elva respektive sex experiment. Moderfartygets forskningsutrustning inkluderar bl a kamerasystem av ny typ. infraröd spektrometer, UV-spektrometer, en fotopolarimeter radiometer, en magnetometer, plasmainstrument, en energipartikeldetektor och stoftdetektor. Landningssonden är försedd med atmosfärstrukturmätare, en massaspektrometer, en heliuminterferometer och mätare för elektromagnetiska vågor.
JPL svarar för projektledningen. 114 forskare från sex länder utgör det team som skall analysera och tolka de data Galileo skickar ”hem”.
Jupiter-systemet
Jupiter är av extra stort intresse för forskarna genom att planeten — i motsats till Jorden och de andra planeterna — har bibehållit sin ursprungliga kemiska sammansättning. Genom att studera Jupiter väntar man därför att nå större insikt om solsystemets ursprung och utveckling.
Jupiters massa är 317,9 gånger Jordens massa. Enligt de nyaste modellerna ha planeten en djup och tät atmosfär huvudsakligen bestående av väte och helium i ungefär samma koncentrationer som Solen. Man antar att planetens kärna är en liten ”sten” med en massa några gånger Jordens. Jupiter, solsystemets största planet, och den största av gasplaneterna, är amatörastronomernas favorit: planeten är i optimala förhållanden natthimlens klarast lysande himlakropp, och Galileis fyra månar kan med lätthet ses med en vanlig kikare. Totalt har planeten 16 drabanter.
Io, den innersta av de fyra stormånarna, har solsystemets mest aktiva geologi: Voyager 1 fotograferade åtta aktiva vulkaner. Europa förefaller genomkorsat av långa sprickor. Ganymedes och Callisto består enligt observationer av is och sten. Ganymedes är solsystemets största drabant.
Jupiters omloppstid runt Solen är 12 Jordår. Dess dygn är 10 timmar. LJ
VOYAGER kilar vidar en amerikanska = rymdsonden Der har gjort sitt; Voyager kan gå. Sondens närflygning till Neptunus och dess månar har av vetenskapsmännen och hjärntrusten i Jet Propulsion Laboratory betecknats som en formidabel succé. Den emotsedda visiten 25 augusti fick en extra guldkant genom upptäckten av ytterligare två månar, 1989 N 5 och 1989 N 6 — utöver de fyra Voyager upptäckte på slutrakan. Neptunus två ”originalmånar” Nereid och Triton. var inkluderade i sondens forskningsprogram. Voyagers bokslut för Neptunus-projektet — som formellt fortgår med datainsamling och -förmedling fram till 5 oktober — inkluderade flera dramatiska och intressanta upptäckter. Sonden upptäckte att Neptunus omges av ett magnetfält av samma styrka som Jordens. Vidare gjordes observationer om exceptionell sk solvind. För första gången fick man också närbilder av den stora mörka fläcken i planetens gashölje, vars ”moln” förefaller att förbli orörliga trots mycket stora vindstyrkor. Analysen av de data sonden förmedlat väntas ge information om bl a planetens atmosfärsammansättning. Voyager verifie Vovager 2
F RUN 14/1989
Triton fascinerar forskarna.
rade också att Neptunus har en fullständig ring.
Forskarintresset fokuseras emellertid på drabanten Triton, vars yta på bildmaterialet framträdde med märklig struktur och tycktes vara täckt med glaciärer, eventuellt frusen metan. Triton är en geologiskt mycket aktiv himlakropp vars ”is” turvis smälter och fryser. Den företer spår av vulkanaktivitet och är en av de få drabanter som roterar i en riktning motsatt moderplanetens.
Voyager 2 är som sin systersond Voyager 1 nu på väg ut från vårt solsystem. Den tolv år gamla sonden väntas fortsätta att sända signaler tillbaka till Jorden i åtminstone tjugofem år. Den 800 kg tunga sonden fick ökad acceleration av Neptunusbesöket och färdas nu med en hastighe om 17 km/s som kommer att minska till 14 km/s. Det ger en marschtakt om ca 500 miljoner km i året. Sonden orkar inte med denna hastighet avlägsna sig från vår egen galax, utan stannar kvar inom Vintergatan och klarar ett varv runt galaxen på 200 miljoner år.
Om Voyager inte träffas av någon meteor eller utsätts för annat yttre våld kan sonden mycket väl ”leva” längre än sin egen moderplanet. År 40 000 e Kr passerar Voyager stjärnan Ross 248 på ett avstånd av 1,7 ljusår, och år 296 000 Sirius på ett avstånd av 4,3 ljusår. För den eventualiteten att andra intelligenta varelser skulle påträffa sonden, medför den som känt ett budskap från mänskligheten, ingraverat på en liten kopparskiva. Ett postkort till evigheten. RA 17