Vykort från Iran II

På morgonen passerar vi den världskända kärnanläggningen i Natanz. Utåt ser det ut som en vanlig fabrik vid en landsväg. Bara skyltarna som förbjuder fotografering avslöjar att fabriken inte är helt vanlig.

[caption id=“attachment_8032” align=“alignright” width=“440”] Ekologisk tidsbomb? Dynerna vid Varzaneh.[/caption]

Vi svänger ut på landets huvudartär: motorvägen från hamnstaden Bandar Abbas till Teheran. Industrianläggningarna på den annars tomma högslätten är som malplacerade hägringar eller parkerade rymdskepp. På andra sidan motorvägen kör en ständig ström av slitna långtradare och lastbilar. Bränsle är löjligt billigt i Iran, järnvägarna har inte en chans.

När vi nått vårt utflyktsmål står vi på en vid sandstrand som övergår i en saltslätt. Vattenranden ligger långt fram för oss. Gavkhouni-träskmarken håller på att förvandlas till öken. ”We used to have many birds”. Nu är floden Zayandeh så gott som torr före den når Gavkhouni. Den växande befolkningen och industrierna i Esfahan behöver vattnet.

Beskrivningen på internet visar sig vara förlegad. Man talar om ett rikt ekosystem med rikt djurliv med miljoner fåglar. ”Earlier this was all a lake”. Vi ser ut över lanskapet och ser de stora sanddynerna som skymtar vid träskmarkens rand.

Obalans. Det är inte bara naturen som påverkas. Träskmarkerna har fungerat som en vattenreservoar för ett urgammalt odlingsområde som i tusentals år bedrivits i balans med naturen.

Traditionell odling och traditionellt hantverk lever också ännu i symbios. I Varzaneh väver två tredjedelar av hemmafruarna mattor.

Tidigare, innan sanktionerna, levde man bra med några hektar odling och en matta i året. Med sanktionerna har efterfrågan minskat. En kvalitetsmatta i normalstorlek består av 1800 rader med 1200 knutar per rad. Man väver en rad i timmen. Timlönen blir något under en euro per timme. En matta tar ett år att väva, sedan håller man några månader ledigt och så gör man en ny, på ackord och beställning av en handlare i en större stad.

På väg in till Varzaneh ser vi runda duvtorn som smälter in i landskapet. De fungerar som konstgjorda guanogruvor. Inne i tornen finns boplatser på insidan för tusentals duvor. En gödselteknologi nästan i industriell skala. Duvtornen är del av en mångtusenårig odlingskultur som håller på att dö. De gamla kanalsystemen är delvis torra.

Landsorten avfolkas snabbt. ”De unga har flyttat till staden. Den där byn hade 500 innevånare, nu bor där högst femtio. Det är sant.”

Tidsbomb. Vattenbrist och förorenad luft är kalla fakta. De större städerna är häxkittlar. Enligt landets egen regering lever trettio miljoner Iranier i städer med mycket förorenad luft.

”Jag var tvungen att flytta från Teheran, jag har astma”, bekräftar vår unga guide. En politik som prioriterar geopolitiskt maktspel. Industrialisering i kombination med sanktioner som tvingar Iran använda förlegad teknologi, billig bensin och gamla bilar. En växande befolkning och en snabb urbanisering. Allt bidrar till allvarliga miljöproblem. Att beskriva läget som en ekologisk tidsbomb är inte att överdriva.

Inne i Varzaneh är stadens stora duvtorn en av de största sevärdheterna. Från taket ser man sanddynerna stiga fram. Det ser något overkliga ut: de högsta tornar upp i över sextio meter. Träskmarkens vatten stabiliserar dynerna. Sjunker grundvattnet ännu något kommer dynerna att blåsa in över odlingarna och staden. Tidsbomben är konkret.

På andra sidan öknen ligger Yazd. I Yazd finns 8 000 år av stadskultur och gästfrihet. Hövlighet, hjälpsamhet och överraskande nog punktlighet präglar invånarna. På engelska skulle man säga att de är old school. Det är sidenvägsatmosfär. Hantverkare och handelsmän gör som man alltid gjort. Guld- och kopparsmeder. Skräddare. Kryddhandlare. Matthandlare.

Tändhatt. Två unga killar kommer fram till oss. De ställer de vanliga frågorna. Varifrån kommer ni? Vad talar ni för språk? ”Ni kommer att tycka om Yazd. Det gör alla som kommer hit. Välkommen.”

Rytmen i staden är lugn. Det finns en ro. En illusion av evighet. En tanke slår mig. Hur kommer småhandlarna och hantverkarna klara sig i konkurrensen med internationella jättar när gränserna öppnas? Hur påverkar det samhället och livsstilen?

Rispuffar i en anonym säck får tankarna att gå i en annan riktning. Här säljs Kellogg’s märkesprodukt som bulkvara. Är allt det arbete som gör att märkesvarans kilopris stiger mångfalt högre än det som finns i småhandlarens anonyma säck verkligen mervärde? Alla moderna tidens välavlönade experter lyckas komplicera en enkel sak och agera som dyra mellanhänder. Borde jag snarare oroa mig för framtiden hos kemister, marknadsförare, processingenjörer, IT-proffs, logistikkunnare samt diverse lager av chefer?

Den moderna teknologin skuffar oss i riktning mot lokala lösningar och skär bort mellanhänder. 