Waldens väg till gallerierna

av Ragnhild Artimo Forum 1987-14, sida 13-14, 24.09.1987

Taggar: Orter: New York

|) NewYor å hans visitkort står två adresser: en på Skatudden i Helsingfors, en i Soho i New York.

— Jag är finländare i litet vidare bemärkelse, säger han.

Kari Walden, 46, avvisar bestämt definitionen drop-out. Att välja en annan väg är inte synonymt med att hoppa av.

Waldens första professionella identitet är en solid och övertygande konstruktion: uppmärksammade framträdanden i studentpolitiken med tonvikt på internationalisering, ekonomie magister från Helsingin kauppakorkeakoulu, Finlands Banks OECD-man i Paris, International Management ConSultants-uppdrag i London, Paris och Amsterdam, direktör vid FBF och Scandinavian Bank i London, finansieringsdirektör vid /ndustrins Kraft, där han kammade hem det första japanska kärnkraftverkslånet i Europa utan bankgarantier, och sparade bolaget miljoner.

Ljudet av en annan trumma

Thoreau skrev: ”Då någon vandrar i otakt med de övriga, är det för att han lyssnar till en annan trumma.”

Walden väckte stor uppmärksamhet (och skräckblandad förtjusning) i media då han 1983 sa upp sig från sin post på Industrins Kraft. Det var dagen efter att han blivit antagen till Finlands Konstakademi. Men beslutet var inte på plötsligt som det såg ut. Det hade föregåtts av aktiviteter inom Helsingin Taiteilijaseura och studier vid arbetarinstitutet och Fria Konstskolan.

1983—385 arbetade sig Walden igenom Akademin plus kurser vid Konstindustriella Högskolan, California State University och San Francisco Art Institute.

— För att ta steget från näringslivet till konsten och bli tagen på allvar behövde och behöver jag en grundligare underbyggnad än de flesta, säger Kari Walden.

1985 hade han en separatexpo på Bronda i Helsingfors (slutsåld, för övrigt) och deltog I performances i Finlandiahuset och i Intercontinental Auditorium i Tokyo. Mottagandet var avgjort entusiastiskt. 1986 inledde han studierna vid School of Visual Arts i New York (lärohärd för bl a Keith Haring) och utdimitterades i våras som Master of Fi ne Arts. Utställningsengagemangen de senaste par åren inkluderar en soloexpo på Chuck Levitan Gallery i New York och medverkan I grupputställningar i Sverige och i talrika gallerier i New York och Washington.

Kari Waldens målningar har köpts till bl a FBF, Helsingfors stad, Nordiska Investeringsbanken, Yamaichi Securities i Tokyo samt av talrika företag och privata samlare i de nordiska länderna, Mellaneuropa, USA och Japan. Som Artist of the Year for Finlandia Vodka för Alko inleder han (med en målning som avtäcks på självständighetsdagen i år i New York) bolagets ackumulerande kollektion som skall bli en “permanent cirkulerande expo”, inte helt utan anknytningar till exportansträngningar…

Kari Walcen har klart etablerat sin andra professionella identitet, vilket huvudstads FÖRUN, 14/198 fö

Kari Wolcdens vä frå direktionsrum till gallerier: BANKDIREKTOREN SOM VILLE HA ETT YRKE

Kari Walden, f d OECD-representant i Paris, f d direktör på FBF och Industrins Kraft, idag en new yorker med studio i Soho, har en king size ambition. Och är stoltare över sin MFA från School of Visual Arts än sitt nästan klara lic-arbete. Den verkliga ribban är en soloexpo i ett av de tio Rätta Gallerierna i New York.

borna har möjlighet att konstatera då hans andra soloexpo i Finland öppnas på Galleri Kaj Forsblom i november.

Ett riktigt yrke

I en några år gammal direktörsmatrikel anges samhällsfrågor, segling och sport som Kari Waldens särintressen — men inte konst. Man kan inte lita på matriklar.

— Konsten var viktig för mig redan då jag var barn. Och har varit det hela tiden. Ursprungligen ville jag bli arkitekt men det skulle ha förutsatt långa matematikkursen. Jag känner konst och konstnärer bättre än de flesta, och jag började på allvar utbilda mig för denna inriktning någon gång 1980.

Frågan ”Varför?” kan förefalla motiverad här — Waldens prestationer på finansiella arenor hade varit lyskraftiga. Att de framdeles skulle vara ännu mer lyskraftiga var säkert.

— Just därför, säger Walden med absurd logik. — Jag tog itu med nya uppdrag som projekt, och då sedan jobbet var gjort, hade det inget innehåll längre, inga utmaningar. På alla jobb har jag sett som en viktig dimension att skola upp den eller dem som skall fortsätta med det när jag rese vidare. Ett arbete är inte någonting statiskt, ett hus att bo i — utan snarare ett hus att bygga. Då det är byggt — är det färdigt.

Småningom föddes önskan att skaffa sig ett yrke där den egna konkreta, ”manuella” skickligheten skulle vara klart mätbar. Ett yrke där det personliga kunnandet, inte titeln inom hierarkin, skulle vara den avgörande faktorn för hur resultaten skulle bedömas. Det finns en saga i Tusen och en natt, där en prins hamnar bland rövare och tvingas lära sig knyta mattor, och blir så skicklig i den konsten att denna kunskap slutligen blir hans räddning… Walden skrattar litet generat.

— Jag har börjat sent, och börjat från scratch. Jag har fått lära mig skratta åt mig själv. Och jag har från första början vetat att det inte finns någon genväg, bara arbete. Jag tror inte det är många som skulle klara en sådan här omställning.

En av hundratusen

Det är svårt att vara utlänning i New York, säger Walden. Där påstås verka öve vän 13

Walden…

fortsättning från föreg sid 100 000 konstnärer. Bara i stadsdelen Soho, där han bor och arbetar (i en våning med takterass som överblickar Little Italy och Chinatown), finns över sjuttio konstgallerier och oräkneliga etablissemang som vill göra anspråk på denna titel. Konkurrensen inom konsten är hård, ibland lärorik, ofta destruktiv.

— Det kusliga är att man klart kan skönja programmerade modetrender I konsten. Konstnärerna har blivit de nya underhållningsartisterna, och vem och vad som är inne växlar i lika snabb takt som inom rock. Det är ett krig där det i längden inte finns några segrare.

Walden har valt att hålla en låg profil i New York: han siktar på mer än en tre månaders fad. Han siktar på en separat utställning I ett av de tio Rätta Gallerierna där. Snart. Det är värt att jobba för — och vänta p — I denhär branschen går det inte att bluffa, eller brösta sig med en direktörstitel. Man är bara så bra som de målningar man har att visa upp — för kolleger, lärare, galleriägare, tilltänkta köpare. Man måste kunna något, och ha något att säga, för att komma med på en expo.

Norden nästa

På sikt är det Norden Kari Walden vill se som sitt ”primära marknadsområde" — som han ironiskt uttrycker saken.

Att ta en grundlig omväg via New York kan te sig överdrivet komplicerat. Men kanske nödvändigt, för att få distans till den professionella miljö han lämnat.

— Min personliga långsiktsplanering är mycket klar, säger han. — Vi är fem nordbor som bildat en grupp i New York — från Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland. Vi har gemensamma framträdanden där, och skall ha gemensamma utställningar också | respektive hemland, och på det sättet profilera oss dels i New York, dels hemma.

Kari Walden: Pink over Manhattan (1986).

14

Kari Walden: Trapped (1986).

Walden siktar på en utställning i Stockholm nästa år — och en i Washington. USA kommer att — parallellt med Norden — vara ett naturligt bestående marknadsområde för honom. På längre sikt hoppas han kunna inkludera också London och Paris.

Ett liv före döden

Att lämna ett jobb man misslyckats i och pröva något helt annat är sunt förnuft, Att lämna en lysande karriär med övertygande resultat att visa upp, för att börja från noll på ett helt annat område verkar närmast sinnessvagt. Varför göra det jobbigt för sig walden är diplomatisk (före detta studentpolitikern kan den saken), och undviker att tala om leda, tristess.

— Jag hade nått den punkten, att jag utan överdrift kunde säja att jag sett allt och alla i det finländska näringslivet. Jag ville ut och göra något själv, utan build-up av en organisation och en hierarkisk ram. Och jag ville försöka finna livskvalitet — något som jag inte ansett mig hitta i företags- och organisationsvärlden. Förr eller senare är det nödvändigt för var och en att analysera lyckobegreppet, att fråga sig hur man mäter lycklighet — sitter lyckan alldeles säkert i en bergsrådstitel? Kanske — och kanske inte. Vad händer med bergsråden då de persioneras? Då är de inte längre någon — på samma sätt. De är ute ur systemet. Identi tet som bygger på systemet är sårbar. Identitet som bygger på det man själv åstadkommer och det man kommunicerar, håller. Picasso var Picasso till sin död. Personal bargaining power är något mycket sällsynt och något mycket eftersträvansvärt: har man det, kan ingen lyfta ut en ur systemet. Det kan kanske jämföras med charisma. Sådana människor finns — också i näringslivet. Klaus Waris är en av dem. Ingen kommer någonsin att kunna lyfta ut honom. I konsten, i Finland, är Sam Vanni ett exempel. Att ha eller förvärva personal bargaining power är en livskvalitetsfråga, en utmaning för resten av livet.

Resten av livat — ett liv före döden — är viktigt. Inte att lista vad man åstadskommit hittills, utan att allokera den tid som finns kvar. Eller antas finnas kvar.

— Sedan återstår döden, framtidens slutpunkt.

Kari Walden har levat i omedelbar närhet av döden det gångna året. Hans mor dog i vintras. Hans far i augusti. Döden präglar med nödvändighet de arbeten han lägger sista hand vid inför expon på Forsblom.

— Det är inte enbart negativt. Jag finner att jag har mest att ge I mitt arbete i perioder av stor påfrestning.

Ragnhild Artimo 9

Kari Walden: Spring Emerging (1987):

Walden på Forsblom € Waldens utställning på Galleri Kaj

Forsblom i Helsingfors är öppen från 12 till 29 november. Den omfattar nära tjugo arbeten i olja, möjligen också grafik. -— Det är arbeten gjorda i New York, säger Kaj Forsblom. — Walden har utvecklats oerhört under den tid han arbetat i New York och studerat vid School of Visual Arts. Jag anser att hans målningar på Bronda 1985 skall klassas som elevarbeten — att expon var framgångsrik visar bara att han klart hade potential — men det han målar idag är inte längre på elevnivå. Man måste först lära sig, för att kunna, om det ska bli något. Och jag tycker i Walcens fall att det börjar bli. Kaj Forsblom konstaterar, att det inte finns någon genväg till kunnande; teknik är viktigt : backning av ambition, engagemang och ”fli perspektiv på det egna arbetet är viktigt, och det enda sättet att lära är att måla, måla, måla. Konstnärlighet — hur man sedan vill definiera begreppet — är viktigt, men utan upp tighet" räcker det inte.

— Det verkar klart att New York som miljö haft en gynnsam inverkan på Walden, säger Forsblom. — Han behövde expon på Bronda för att öppna dialog med publiken, men jag upplevde inte hans arbeten där som intressanta — vilket de definitivt är nu. Och jag bedömer expon på vårt galleri som viktig för honom i finländskt och nordiskt perspektiv. Men Walden har naturligtvis alla förutsättningar att arbeta internationellt.

Expon på Forsblom kommer inte att ambulera någon annanstans. Kaj Forsbiom tippar att alla målningar blir sålda. RA 14/1987 FORUN,