Allardt om attityder: Pengar är inte allt

av Ragnhild Artimo Forum 1985-11, sida 16-17, 19.06.1985

Taggar: Personer: Erik Allardt Teman: liv

Allardt om attityder: PENGAR AR INTE ALLT

Har den relativa välfärden löpt linan ut? Räcker det inte längre med hyfsade arbetsförhållanden, hygglig lön och utsikter att avancera till följande platå i hie rarkin?

Det räcker inte, säger professor Erik Allardt. Dagens och morgondagens arbetsgivare måste erbjuda de anställda utmaningar och meningsfulla uppgifter.

Professor Allardt talade kring detta tema vid ICF:s vårmöte. Vi publicerar ett sammandrag av hans an förande.

nder det senaste årtiondet har arU betslivet i Finland och de övriga utvecklade länderna med marknads ekonomi karakteriserats av två stora förändringar: € de sk mjuka värdenas frammarsch F$ den nya datorteknologins genombrott

Datorernas integrering i det finländska arbetslivet har gått oerhört snabbt. En mätare på detta är, att 1980 cirka 80 000 personer arbetade i uppgifter med direkt adbanknytning, medan kvoten fyra år senare ökat till närmare 400 000 — hela 16 procent av löntagarna arbetade 1984 med hjälp av datorterminaler eller annan till dator kopplad anläggning

Tills vidare har man inte kunnat konstatera att datoriseringen skulle resultera i arbetslöshet; såväl i Finland som i de övriga nordiska länderna har man snarare noterat tecken på att den nya datorteknologin har skapat nya arbetstillfällen.

Många etiketter

Parallellt med — eller egentligen redan före — datorteknologins insteg i arbetslivet, har man kunnat notera uppkomsten av en — Ii jämförelse med tidigare — mjukare värdevärld. De sk mjuka värdena är inte ett logiskt, konsekvent system, utan innefattar många motstridigheter.

Också etiketterna på de nya värdena har varierat: man har talat om neosubjektivism, expressivism, den tredje vågen — Tofflers teori — postmaterialistiska värden och den gröna rörelsen. En gemensam nämnare för de nya attityderna är betonandet av det subjektivt upplevda och betydelsen av självförverkligande. Ofta har de nya värderingarna kommit till uttryck i protest mot byråkrati, i aktivt miljöskydd, brett upplagda fredsmarscher och protester mot kärnkraftverk. Mest utpräglat har de nya värdena fått fotfäste bland den urbana, välutbildade ungdomen.

16

Mål, mening Vad handlar de sk mjuka värdena om? De betonar inre utveckling på bekostnad av materiell välfärd, förutsätter ett liv I harmani med naturen, och ifrågasätter i många fall de politiska, statliga och ekonomiska maktapparaterna. Tonvikten ligger på individuell tillfredsställelse och självförverkligande, men också på samhörighet med familj och andra smågrupper. De nya attityderna vänder sig mot människor som arbetar för mycket, producerar för mycket — och använder för lite tid på att njuta av naturen. Därmed har också värderingarna som direkt gäller arbetslivet förändrats. Undersökningar har utvisat, att arbetstagarna allt mer fäster uppmärksamhet vi arbetsinnehållet och vid möjligheterna att verka självständigt i de egna arbetsuppgifterna. Kraven på ett meningsfullt arbete har stärkts under 80-talet.

Konsekvensen av detta är, att man i dagens samhälle borde finna helt nya sporrar för arbete och anställning.

Arbetet är inte allt

De nya attityderna är inte något avgränsat fenomen, utan följer den allmänna samhälleliga utvecklingen. Den svenska sociologen Hans Zetterberg har jämfört de sk mjuka värden dagens unga generation står för med de två föregående generationernas värderingar: för farfars generation var den centrala frågan utkomsten, att klara livhanken, trygghet, det dagliga brödet. Följande generation lärde sig eftersträva materiella framgångar och de yttre tecknen på välfärd. I dagens välfärdsstat är det inte längre något problem att klara livnanken, och ansvaret för den elementära försörjningen har överflyttats till förvaltningen: individen kan ägna sig åt sina individuella behov.

De nya värdena är alltså inte ett isolerat fenomen, utan en logisk följdverkan. | Finiland började denna förändring relativt sent — sett ur europeiskt perspektiv — men har i stället varit synnerligen snabb. Vid en opinionsundersökning 1979 ansåg hela 57 procent av alla finländska män att arbetet ut — Mäånga anställda lider av ”brist på stress” säger Erik Allardt. — Höjd kravnivå upplevs som något positivt.

11/1985 FORUN gjorde det centrala livsinnehållet (övriga alternativ var fritiden utanför hemmet, och hemiivet). 1984 hade siffran gått ner till 35 procent. Intressant är, att motsvarande undersökning i Sverige 1977 utvisade att bara 17 procent av alla svenska män upplevde arbetet som sitt centrala livsinnehåll.

Arbetets innehåll

Dessa attitydmätningar har ibland felaktigt tolkats så, att människor inte längre vill arbeta. Snarare indikerar de, att människor vid sidan av arbetet fäster uppmärksamhet också vid andra aktiviteter — och framför allt att de av sitt eget arbete väntar sig också andra tillfredsställelsemoment än enbart lönen.

I en av Tapani Alkula utförd interviuundersökning, som riktade sig till landets hela förvärvsarbetande befolkning, indelades arbetsförhållandena i tre huvudtyper: $ tayloristiska Ö human relations-dominerade och Ö sådana som följer den humanistiska arbetspsykologin Den tayloristiska arbetsmiljön karakteriseras av att de anställda är utbytbara, deras arbetsuppgifter få, och återkommande, och att de anställda inte själva kan planera sitt arbete. För human relations-skolan dominerar goda relationer mellan över- och underordnade, en ledarstil som strävar till samarbete — men också begränsningar då det gäller arbetsuppgifterna och de social kontakterna i arbetsmiljön. En arbetsmiljö i enlighet med den humanistiska psykologin karakteriseras av att de anställda har någon form av möjligheter att påverka sitt eget arbete, kan utnyttja sina kunskaper och färdigheter, och lära nytt, samt själva planera det egna arbetet.

Frihet, ansvar

Skillnaderna mellan olika kategorier anställda är mycket markanta. Varken yrkesskickliga eller outbildade anställda har i allmänhet arbetsuppgifter som helt skulle vara i avsaknad av tayloristiska drag. Tjänstemän och personer I ledande uppgifter återfinns sällan i helt tayloristiska jobb. Den humanistiska arbetspsykologins rekommendationer förverkligas bäst inom gruppen ledare, och nästbäst då det gäller tjänsternän.

Resultatet är inte oväntat — och det är troligt, att denna grundinriktning bibehålls. Det är vettigt och oftast oundgänogligt att personer som har mest ansvar, och som i arbetet är tvungna att fatta beslut, också har friare händer att planera sitt arbete. Kraven på arbetsförhållanden som uppfyller den humanistiska arbetspsykologins krav har emellertid stärkts överlag. Framför allt de unga förutsätter att de i arbetet får tillfälle att utnyttja sitt vetande och lära nytt — och också möjligheter att planera de egna arbetsuppgifterna, För att försäkra sig om arbetskraft måste industrin utveckla arbetsförhållandena i denna riktning.

Utmaningar

Datorteknologin förefaller at öka de anställdas möjligheter att planera sitt arbete och påverka arbetsuppgifternas utformning. Samtidigt gör den nya teknologin det nödvändigt att ge de anställda större möjligheter att planera arbetet. Detta framgår av en undersökning som forskningsgruppen för jämförande sociologi vid Helsingfors universitet med stöd av Kone stiftelse utfört, och som kartlägger datorteknikens inverkan på arbetslivet.

De preliminära forskningsresultaten visar också, att datortekniken — i motsats till vad man tidigare antagit — inte medför ökad tidspress eller stressupplevelser. Visserligen medför datortekniken intellektuella utmaningar, men de krav som ställs innebär rätt “utvecklade” stressfaktorer. Hur stress upplevs, beror i hög grad på hur fritt den anställda kan fatta egna beslut och planera det egna arbetet.

I arbetslivet är det vanligare att de anställda lider av ”brist på stress”, för lågt ställda krav. Höjd kravnivå upplevs ofta som något positivt, då det är fråga om arbetsuppgifter som redan karakteriseras av stor handlingsfrihet — och där denna frihet ytterligare kan ökas. Däremot bör kravnivån inte höjas, om man inte samtidigt kan ge individen mera spelrum och frihet. Tillsvidare förefaller datortekniken att i genomsnitt såväl höja kravnivån som öka handlingsfriheten. LJ

Ur en medborgares li — Jag gör ingenting, säger han. — Det har jag hållit på med i fyra år. Jag lever pensionärsliv nu medan jag är ung och har ork.

an ser ut som en överårig rockmusiH ker. Den djupa solbrännan vittna om uteliv på dagarna. Han luktar gin, men är inte berusad.

Jag frågar vad han jobbar med, för det brukar man fråga.

— Jag skäms litet för det, så jag brukar inte berätta det, säger han, och så berättar han det.

Han har varit flygare, andre styrman på jumboplan.

— Jag har fortfarande bättre syn än en hök.

Han flög i flera år. Var instruktör också. För fyra år sedan förlorade han medvetandet vid spakarna. Det var nära ögat. Men bara nära.

Han sattes ur tjänst. Genomgick under FÖRUN 11/198 sökningar, test. Ingen förklaring. Bara det: en aldrig så liten avvikelse i EEG, hjärnfilmen. Ett epileptiskt drag, kanske.

Försäkringsbolaget betalade en massa stålar. Flygbolaget betalade ut en generös pension.

— Jag lever bra på den, säger han, och menar det. — Betalar till och med ett underhåll, en treårig grabb. Vi skildes, ser du. NU sammanbor jag. Vi väntar barn i vinter. Det känns väldigt spännande — Du har inte funderat på något annat att jobba med — Nej. Då förlorar jag min pension. Jag försökte faktiskt komma in vid medicinska fakulteten, men missade med fyra poäng. Prövade in till juridiska också, och missade med många poäng. Nej, jag har inte tänkt jobba med något, nu.

Jag frågar om han reser — gott om tid och sådär.

— Jag var i Brasilien ett tag, men kunde inte stanna där. Dom är ohyggligt barbariska. Folk får ligga kvar på landsvägen efter en trafikolycka, om dom inte har pengar att betala en ambulans. Jag måste tillbaka hit.

New York då, och Londor? Äh — han har ju flugit dit i tiden.

— Jag gör ingenting, ordagrant. Jag cyklar omkring. Går på stan, tittar på brudar. Jag har väldigt god syn, som jag sa. Jag tycker om att titta på människor. Jag skriver noveller. Har massor av dem. Men jag kommer inte att publicera dem. Då ryker pensionen. Det är fördelaktigare att vara pensionär än författare. Jag målar ganska bra också, tavlor förstår du.

Jag frågar inte om han skall ha utställning. Jag vet svaret.

— Jag har vant mig att inte göra nånting, jag menar sådant som räknas. Jag är alldeles lycklig på dethär sättet. Bara när jag träffar nya människor, och innan dom vet att jag inte gör nånting, är det kämpigt. Jag brukar försöka bluffa, berätta om jobb jag inte har. Till slut måste det komma fram, vad jag gör, menar jag. Sen går det fint igen. När dom vant sig vid att jag inte är i karriären. Ibland känns det underligt att leva såhär, utan att någonsin gå till jobbet på margonen.

Han frågar inte vad jag gör.

Ragnhild Artimo 17