Amatörer i affärslivet
av Håkan Nylund Forum 1986-15, sida 12, 09.10.1986
Bokforum
Amatörerna på Mannerheimvägen
Höstens sensationsbok i och utanför ankdammen, Mannerheimvägen 18 — tragisk fars i sjutton tablåer, kunde gärna ha fått en annan underrubrik. Avenom farsartade inslag inte saknas så är tragiken inte särskilt gripande. ”Hur amatörer lyckas i affärslivet när de anstränger sig” hade varit en bättre underrubrik. För trots Lönnfors bitande kritik är det en framgångshistorie han berättar.
skildring är De Tre Amatörerna, C O Tallgren, Jan-Magnus Jansson och Lönniors själv, som i början av 1970-talet övertog ledningen av Konstsamfundet och Hurfvudstadsbladet, och boken är med en mängd sidospår i huvudsak berättelsen om hur de trots diverse schabbel lyckades med sina uppgifter. Lönnfors ger nämligen Jansson och sig själv med beröm godkänt och Taligren godkänt med vissa förbehåll. Mannerheimvägen 18 har genererat åtskillga spaltmeter av anmälningar, partsinlagor och kommentarer. De flesta skriberterna är liksom undertecknad själva halvinsiders — chefredaktörer eller andra tidningspröffs — som slukat boken med intresse och igenkännande nickningar. För en större läsekrets är emellertid främst vissa delar av intresse, nämligen nedläggningen av Nya Pressen, Forum-kvarterets ut | | uvudpersonerna i Per-Erik Lönnfors
LÖNNFORS ANNERHEIMINTI / Mannerheinro igen 181
Per-Erik Lönnfors: Mannerheimvägen 18, tragisk fars i 17 tablåer. Söderströms 1986, 110 mk. Mannerheimintie 18, tragikoominen farssi seitsemänätoista kuvaelmana. Översättning Ritva Laurila. Kirlayhtymä 1986, 120 mk.
1 byggnad, HAB-affären och valet av HBL:s nye chefredaktör.
Lösnummer NP omöjlig Nedläggningen av Nya Pressen var då den skedde en stor kulturskandal, och senare har många i ljuset av eftermiddagspressens starka frammarsch frågat, om inte nedläggningen var förhastad? Lönnfors visar emellertid klart hur NP:s ställning blev ohållbar sedan posten upphörde med eftermiddagsutbärningen. Distribution genom uteslutande lösnummerförsäljning blir för dyr I provisioner och makulerade tidningar. Lönnfors anser att NP kanske efter sanering kunnat fortsätta som en dyr hobby för HBL, om inte huvudtidningens egen sanering krävt en demaonstration av hårda nypor.
Utbyggnaden av kvarteret Tuppen får beröm av Lönnfors, även om den tvingade HBL att flytta tryckningen till Mårtensdal och gav högre kostnader. Däremot kritiserar han de fastighetsförsäljningar Konstsamfundet gjorde före projektet och förvaltningen av samfundets förmögenhet överlag, en förmögenhet som enligt Lönnfors trots inflationen stampat på stället kring 250 Mmk.
C O Tallgren har bemött kritiken i en intervju i HBL och uppskattat förmögenheten till ca 800 Mrmk, en siffra som ligger i linje med uppgifterna i Forums artikel om de finlandssvenska fonderna i maj 1985.
HAB och WHO
Berättelsen om varför det gick som det gick med HAB har berättats förr, men Lönnfors gör det bra en gång till. Kritiken mot den största aktionären Konstsamfundet riktar sig mindre mot att man inte lyckades trygga bankens självständighet än mot att samfundet inte kunde ta ut hela spelvinsten. Slutsatserna om finlandssvenskarnas framtid i näringslivet som avslutar kapitlet är försiktigt uttryckt larviga.
Den första upplagan på 1 500 exemplar av PerErik Lönnfors bok Mannerheimvägen 18 är i det närmaste slutsåld från förlaget, och följande upplaga på 1000 exemplar är beställd. Enligt Söderströms VD Carl Appelberg säljer boken bra, men slits inte direkt ur händerna på försäljarna.
De saftigaste skvallerbitarna bjuder Lönnfors på i kapitlena om spelet om chefredaktörstolen på HBL. Här öser han på i bästa Loka-Laltinen stil mot både kollegerna inom HBL och tidningens blivande cheftredaktör Håkan WHO Hellberg. Säljande text, men i grövsta laget, speciellt med tanke på Lönnfors egna intressen i frågan.
HBL på fötter
Saneringen av Hufvudstadsbladets ekonomi under Lönnfors ledning upptar naturligt nog den största delen av boken. Med tanke på den bild av anspråkslös kompetens som Lönnfors ger av sig själv som VD är värdet av saneringsprestationen så mycket större. I den ingående skildringen av saneringen och ekonomin gör Lönnfors säkert sin förra arbetsgivare en tjänst genom att visa att HBL inte är något kroniskt penninghål som vacklar fram med stöd av Konstsamtundet, utan att tidningen går hyggligt runt, låt vara uppbackad av normalt presstöd och förmögenhetsinkomster. Lönnfors farhågor om att Forum för ekonomi och teknik kommer att bli en ekonomisk black om foten för HBL kan jag lugna, Forum står på egna ben och går på vinst.
Med tanke på Lönnfors ständiga påpekanden om sin journalistiska inriktning och de två åren som biträdande chefredaktör hade man väntat sig litet mer synpunkter på HBL’:s redaktionella frågor. Nu kvitteras tiden som biträdande chefredaktör med konstaterandet att det var en lycklig tid för HBL:s redaktionella leaning. Kanske VDskapet vilade bättre på Lönnfors axlar än vad han själv vill medge?
Håkan Nylund 15/1986 FORUN,