Är högskolornas inträdesförhör resursslösande och ensidiga?
av Henrik Immonen Forum 1993-04, sida 31, 25.03.1993
4 r |; dn nitar (Ca cs a Är högskolornas inträdesförhör resursslösande och ensidiga åste man studera ett år eller t.o.m. två, för att klara ett inträ desförhör till en högskola? Tolv år skola och en studentexamen borde räcka? Blir gallringen verkligen bättre av att läsa några böcker och ett prov till? Och är våra gallringskriterier överhuvudtaget rätta?
Att en universitetsplats i dagens Finland kostar mindre än en fängelseplats ger inte rätt till slöseri.
Den nyutexaminerade skall tävla med de som kör ”andra varvet”. De kan påbörja sin läsning till sitt inträdesförhör redan när den blivande studenten ännu är i början av sin slutspurt till studentexamen. Det här leder till att den totala studietiden i praktiken förlängs med ett år. Självständigheten med ”riktigt jobb” och lön förskjuts med ytterligare ett år in i framtiden för den högskolestuderande.
Det franska systemet med en gallring som sker i huvudsak under det första studieåret är t.o.m. bättre än urvalsprov som man i praktiken skall läsa ett år på. Men har vi ett examenssystem som är lika för alla, d.v.s. studentexamen, måste den duga som bas till att mäta kunskaper och förmågan att lära sig.
Ar man osäker på huruvida en studerande klarar av ett hårt studietempo, kunde man ha en två veckors intensivundervisning i något av de kommande ämnena. Denna undervisning skulle motsvara normal studietakt. Godkänt inträdesprov skulle automatiskt ge godkänt i ifrågavarande kurs. Det skulle inte gå att förhandsläsa, och utgångsläget skulle vara lika för alla.
Som chef får man delta i många = anställningstillfällen. Flere gånger frapperas man av hur svag korrelationen kan va ra mellan högskolevitsord och framgång i arbetet. Goda betyg sänks av felaktiga attityder, ovilja att tala språk, oförmåga att handla, o.s.v. Största korrelationen mellan framgång i studier och framgång i arbete har jag upplevt för Reservofficersskolan och FINTRAs exportmarknadsföringsskolning.
Trots den mycket hårda gallringen till många utbildningslinjer har vi få världsstjärnor. Från Tekniska högskolans arkitektlinje har Finland inga stjärnor inom = arkitekturen idag. hade Alvar Aalto och Eliel Saarinen blivit intagna med dagens inträdesförhör till arkitektlinjen? Har vi månne gallrat fel?
Ju äldre man blir, desto mer övertygad är man om att de verkliga framgångsegenskaperna är många andra än den — naturligtvis behövliga — tekniska sakkunskapen. Stor arkitekt eller konstnär kan man inte bli utan en gedigen allmänbildning och stor förståelse om det mänskliga livet. Sibelius, Saarinen och alla de andra hade mångsidig allmänbildning varvad med världserfarenhet. För beslutsfattaren gäller i stort detsamma, men han skall också ha ett historiskt perspektiv. Analoga situationer tycks regelbundet återkomma. Och den som vet hur det gick förra gången har ett försprång.
Och framför allt, utan positiva attityder kan aldrig förstklassiga resultat uppnås. Det gäller överallt, både i kontor och fabriksgolv. Av två personer med samma betyg klarar sig alltid den som har de rätta attityderna bättre. Skillnaderna i framgång uppstår vid valsituationerna. Det avgörande är hur man reagerar. Sällan finns all fakta tillhands som ett beslut skall baseras på. Och även om den kunde plockas fram finns varken tid eller resurser för det. Också ingenjören och ekonomen påverkas kraftigt av de intuitiva elementen i sina beslut. Därför bör vi förenkl urvalsprocedurerna och förbättra dem där det så behövs!
Den första frågan är: vilken är högskolans uppgift? I praktiken gäller inte den rent klassiskt akademiska utgångspunten för de tiotusentals högskolestuderande som studerar på våra tolv studieorter. De flesta utbildar sig för att klara ett mer kvalificerat jobb (för att förtjäna mer och få ett intressantare arbete). Därför bör man kunna försvara urvalskriterier som även beaktar de krav som ställs efter studierna.
Gallra på basen av studentexamen! Detta skulle vara huvudprincipen. Det är bättre med svårare studentskrivningar än att ha kunskapsbaserade urvalsprov genast efter studentskrivningarna. Räcker inte detta, kan studentresultaten kompletteras med olika test. För att inkludera andra behövliga urvalskriterier, inte för att gå djupare.
Tyngden av de olika elementen vid urvalet kunde se ut så här 1. studentexamen 2. tilläggstest 0— 50 ho 3. skolbetyget 0— 50
Behövs det ur urvalssynpunkt en större gradering för kunskapsbiten så kunde man göra studentskrivningarna svårare och bedöma dem med en bredare skala. Problemet med de många ansökningarna ” för säkerhetens skull” kunde hanteras genom att ge de nya studenterna prioritetspoäng; t.ex. +10 24 för första prioritet och +5 20 för andra.
Det viktiga är nu att kunna förkorta — inträdesprocedurerna, och där det finns behov ha kompletterande tester. Tid skulle sparas och samtidigt kunde fler få chansen att studera. Men framför allt de unga kunde tidigare få sin ekonomiska självständighet.
Henrik Immonen tekn.lic.
25—10 31