Arbetsledarens situation allt mera komplicerad

av Mats Kockberg Forum 1980-01, sida 12-13, 23.01.1980

Taggar: Teman: arbetsledare

Arbetsledarens situation allt mera komplicerad

Arbetsledarkårens ställning på arbetsplatserna blir allt mera komplicerad. Ansvaret ökar kontinuerligt till följd av ny lagstiftning, arbetsfördelning och beslut på toppnivå. Men befogenheterna ökar inte i samma takt — snarare kringskärs de och otillbörligt ofta glöms arbetsledarna bort so självständig grupp i företaget.

ye — Vi hälsar i och för sig det ökade ansvaret med tillfredsställelse eftersom det ökar motivationen. Men borde inte större befogenheter vara en naturlig följd av ansvarsspridningen, frågar sig tekniker Kurt Berg, ordförande i Svenska Teknikeroch Arbetsledareförbundet i Finland rf (STAF), takorganisation för ca 2500 finlandssvenskar i branschen.

— Samarbetslagen för mycket positivt med sig, men även om den inte direkt kringskär arbetsledarkårens rörelsefrihet, leder den till en viss osäkerhetskänsla i beslutsfattandet. Mycket tid och energi går åt till att dryfta om man egentligen är rät konstaterar STAF-basen Kurt Berg.

1 — Tröskeltänkandet betonas alltför mycket då företagen besätter vakanser person att fatta beslut i en viss fråga.

Arbetsledarens ställning har i hög grad ändrats under det senaste decenniet. Den solidariska lönepolitiken, strävandena mot arbetsplatsdemokrati, hårdnande konkurrens och reformer inom =<arbetsplatslagstiftningen har lett till en ny situation för förmännen. Korstrycket har ökat.

Arbetsledarna hör inte tillräcklig — Staborganisationen har centraliserat makten till en liten grupp som bestämmer om också praktiska detaljer. Alltför ofta fattas besluten utan att arbetsledarna hörs. Det är både beklagligt och oklokt, efterso det är just vi som skall verkställa ledningens beslut i t ex personal- och socialpolitiska frågor. Vi får inte glömma att arbetsledarna är arbetsgivarnas företrädare och därför borde denna funktionärsgrupp också vara med och planera.

Arbetsledarens ställning regleras i hög grad av bestämmelser som härrör sig från annat håll än företaget självt: arbetsmarknadsrekommendationer och -lagstiftning påverkar förmännens situation.

— Tex lagen om samarbete på arbetsplatserna betonar linjeorganisationens betydelse, och därigenom borde rimligtvis arbetsledarkårens status befästas. Så har emellertid inte skett, understryker Berg.

— Också en rad andra omständigheter har gjort läget mera labilt. En mängd avtal måste följas. Vi har tex en rekommendation om att alkoholister i arbetslivet borde få vård så att en rad drastiska åtgärder kunde undvikas. Det är inget fel på den här idén, men tyvärr förstår inte alla arbetstagare att det gäller deras eget bästa, och missbruket tilltar. Dessvärre får arbetsledaren ofta sitta emellan, eftersom inga ultimatum finns att ta till.

Också då det gäller lönefrågorna känner sig arbetsledarna idag delvis åsidosatta. Tidigare ansågs de vara rätt väl avlönade, men under sjuttiotalet har en utjämning skett genom de centraliserade löneavtalen.

Skola i budgetfrågor — I alltför hög grad har nivelleringen skett på arbetsledarnas bekostnad. Ansvarsfrågan beaktas inte i tillräcklig grad. Det är också svårt att direkt kvantitativt mäta våra insatser företaget till fromma.

— På det hela taget borde man inom företagen mera än hittills gå in för att skola arbetsledarna i tex budgetfrågor. Vi har stora möjligheter att påverka exempelvis kostnadsnivån i gynnsam riktning. Då man nu enligt samarbetslagen fördelar företagens skolningsanslag till respektive kategori av anställda enligt antal, förbiser man realiteterna, De som intellektuellt skall leda de övriga bör givetvis skolas mera än

FORUM 1/8 andra för att kunna sköta sina uppgifter. Arbetsledarkåren på fältet efterlyser därför ökad fortbildning på arbetsplatserna.

Inför vårvinterns förhandlingsrond på arbetsmarknaden vill Berg fästa uppmärksamheten vid långsiktiga, nya mål. Den ensidiga bindningen vid mark och penni får ge vika för andra frågor, anser STAF-basen.

Skatten försämrar arbetsmotivatione — Av produktivitetsökningen tillfaller en del löntagarna. Jag tror inte att det är klokt att ensidigt öka varken de nominella lönerna eller fritiden under åttiotalet. En höjning av den omtalade livskvaliteten förutsätter istället en styrning av resurser till ökad utbildning och aktiverande fritidssysselsättningar. Vi måste också göra konkreta satsningar för att få folk mera internationellt inriktade, att få allmänheten att förstå att vårt ”ha-begär” kan innebära negativt välstånd för folk på andra sidan jordklotet.

— Skattefrågorna måste också fortsättningsvis påtalas. Dagens höga skatter för med sig dålig arbetsmotivation, vilket bla kommer till uttryck i att det blir allt svårare att få folk att arbeta på övertid.

Då det gäller organiseringsgraden kan teknikerkåren uppvisa höga siffror.

— Inom Svenska Tekniker- och Arbetsledareförbundet har vi också en hög uppfattning om medlemmarnas intresse då det gäller att bevaka de gemensamma angelägenheterna. Detta är speciellt viktigt för oss, eftersom våra förslag för att beaktas i högre instanser måste vara synnerligen väl underbyggda. På det fackliga fältet vinner våra idéer inte gehör på grund av STAF:s numerära styrka, istället krävs hög kvalitet på våra ställningstaganden.

Beträffande arbetsledarnas karriär inom företagen efterlyser ordförande Berg mera pragmatism.

Personliga egenskaper och formel! kompeten — Då det gäller besättandet av vakanser gör sig tröskeltänkandet väl mycket gällande. Man fäster inte till FORUM 1/8 räckligt stor vikt vid förvärvad erfarenhet. Personligen tror jag att verkligt framgångsrika företag mera beaktar personliga egenskaper än strikt formell kompetens. Generellt uppskattas tyvärr inte den praktiska erfarenheten i alla bolag, vilket återspeglar sig i att medelåldern för arbetsledare och mellanledningen inte är i balans.

Den ekonomisk-politiska debatten har i slutet av 1970-talet ändrat karaktär. Också på fackligt håll diskuterar man konkurrens, lönsamhet och kapitalbildning.

— Det är i hela folkets intresse att slå vakt om konkurrenskraften också i framtiden. Vi kan internt kivas om hur produktionsöverskottet skall användas, men huvudsaken är trots allt att vi kan hävda oss internationellt.

— I takt med att sparandet minskat har frågan om kapitalbildningen allt mera aktualiserats. Det är dags för oss i Finland att fördomsfritt diskutera frågan, annars riskerar vi att de medel som behövs för innovationer och investeringar inte går att uppbåda med en påtaglig kris som följd. Alla medborgare borde aktiveras att diskutera spörsmålet. Löntagarfonder utgör en möjlig lösning på problemet, men det är ingalunda ute slutet att det nuvarande bankväsendet kan användas till att ackumulera det kapital som behövs för att vårt näringsliv skall kunna hävda sig i åttiotalets konkurrensläge.

Ökad produktivitet — mera skolning

På STAF:s förbundsmöte i Vasa för ett år sedan tog man ställning till automationsfrågan. Den internationella utvecklingen gör att fenomenet inte kan motarbetas, hette det i kongressens resolution.

— Följderna av automationen måste emellertid styras så att de inte skadar löntagarna. Resultatet av den ökade produktiviteten måste bl a användas till att utbilda den befintliga arbetskraften till nya uppgifter och inte ensidigt till att minska antalet anställda. Jag tror att också framsynta företagare inser att det är bättre att skola tex tekniker till att få fram nya, effektiva produkter som går att sälja, än att betala arbetslöshetsunderstöd åt allt flera.

— Fördelarna av den ökade automationen bör användas till att förnuftigt utnyttja det kapital som en skolad arbetskraft utgör. Utan den insatsen klarar vi inte produktutvecklingen, säger ordförande Kurt Berg.

13