Arcticum absolutum: svalbard
av Ragnhild Artimo Forum 1988-12, sida 11-14, 25.08.1988
är. vid världens ände, är landningsH banan vitmålad. Det måste den vara för att reflektera solstrålningen s att tjälen under asfalten inte skall smälta och spoliera konstruktionsarbetet.
Braathens charterboeing tar mark. Nära hundra forskare och experter. garvade exkursionsdeltagare, avslöjar med en djup tystnad att de ännu inte sett allt i världen
I bussarna kommer reaktionen. Idiotsäkra och mindre idiotsäkra kameror klickar oavlåtligt genom de inte helt rena fönstren hit kommer de flesta av dessa seminariedeltagare bara en gång i livet.
Seminariedeltagarna är två kategorier den ena gruppen har under en vecka fördjupat och utbytt kunskaper om permafrost (permanently frozen ground, evig tjäle), den andra gruppen har avfärdsdagen deltagit i ett Svalbard-seminarium kring politiskJuridiska frågor. geologi och resursutvinning, arktisk byggnadsteknik och arktisk ekologi. Båda seminarierna har arrangerats av Norges Tekniske Högskole i Trondheim. Exkursionen till Svalbard skall konkretisera dessa ämnesområden, och gör det.
Nordligaste Norge
Jätteödlan, som för 200 miljoner år sedan vandrade omkring på Svalbard, ägnade inget intresse år vems territorium den utnyttjade, utan koncentrerade sig på att finna en lämplig lunch. Dess fossila fotavtryck är en av sevärdheterna på Svalbardmuséet i Longyearbyen.
Det var varma, underbara tider med lyckliga livsvillkor för flora och fauna, På den tiden var Svalbard nära ekvatorn. Jätteödlan och dess samtida testamenterade sin biomassa åt framtiden i form av kol och kolväten. Kontinenterna drev småningom norrut, och landet där jätteödlan levat blev polarregion, och från 1920 en del av Norge genom Svalbard-traktatet (se separat ruta)
Det är idag ett mycket biofattigt land. Inga träd. inga buskar, inte ens gräs. Den korta arktiska sommaren begränsar antalet växtarter till runt 160 (mot 1500 i Osloregionen) och mössorna, lavarna och algerna till 100. De enda landdäggdjuren är Svalbard-renen (en separat art) och fjällräven (blå och vit). Isbjörnar, sälar och valar räknas till semimarina däggdjur. Fågellivet är intensivt och högljutt under häckningspenoden, och omfattar runt 30 häckande arter. Bland de talrikaste arterna är ejder och kortnäbbsgås. Svalbard har 15 fågelreservat, tre nationalparker och två naturreservat.
Arktisk utpost
Svalbards mänskliga befolkning uppgår till runt 3 500, varav en tredjedel är norrmän och två tredjedelar ryssar, berättar Tore Jargensen, NTH, som är ordförande för det arktiska seminariet och färdledare under exkursionen. Norrmännen verkar huvudsakligen i och kring Longyearbyen, som är huvudstad och administrativt centrum; ryssar na främst i och kring Barentsburg. vänd
FÖRUN, 12/1988
ORDER
ARCHCUM
ABSOLUTUMI:
De kala gråa bergsmassiven och dalarna visar inga tecken på liv. Glaciärer och snöfält på höjderna avslöjar förekomsten av vatten — möjligheter till åtminstone primitivt liv Men var? Och hurdant? Plötsligt ligger flygfältet vid världens änd framför oss.
Text och foto: Ragnhild Artim 100 km R od SVALBARD
Svalbard har ingen infödd befolkning, endast folk som bor och arbetar där. Detta är ingens ”hemland”, utan en operativ utpost för människor som kommer hit för att jobba eller forska — ett år, flere år, men inte in på ålderdomen. Det betyder också att nästan ingen äger mark eller hus här (unika undantag är ägoförhållanden med rötter äldre än traktatet 1920): t ex bostäderna är hyresbostäder, kompletta med all utrustning ända ner till kaffekoppar.
Longyearbyen, som är ett av exkursionsmålen, saknar måhända större och mäktigare huvudstäders pulserande och impulsintensiva liv, men erbjuder de 1 300 invånarna skolor, hälsovård, och fritidsmöjligheter i form av simhall, biografteater, och ett lokalt tv-nät. som serverar norska rikskanalen. Energibehovet tillgodoses med Norges första koleldade mottryckskraftverk. Arkitekturen är modern med ett nytt småhusområde som vunnit internationellt pris.
Svalbard är sammelnamnet för de öar som ligger mellan 10” och 35” östlig, och 74” och 81? nordlig latitud. Ögruppens totala areal är 63 000 km?. Den största ön Spetsbergen har en areal på 39 000 km?. Två tredjedelar av Svalbard är isbelagt. Ca 3 500 människor, varav en tredjedel norrmän, bor på Svalbard. Två tredjedelar är ryssar. Svalbard står under norsk suveränitet på basen av Svalbardtraktatet av år 1920.
— Svalbards läge intill Barents och på sockeln gör ögruppen potentiellt intressant för bl a olje- och gastetning, säger Egil Bergsager, direktör på GECO A.S.
Hamnarna och havsområdena i de sydvästra delarna är farbara med ordinära fartyg under sommarperioden och kan trafikeras under vintermånaderna med hjälp av isbrytare, klass I (hallå, Wärtsilä). Tack vare satellitteknik har man teleförbindelse med fastlandet (riktnumret till Svalbard är 080).
Arktisk potential
Med dagens världsmarknadspriser på kol ligger det nära till hands att kolverksamheten på Svalbard inte i främsta hand inspireras av företagsekonomiska incentiv. (Nestes, IVO:s, Outokumpus och Rautaruukkis gemensamma företag Finnish Coal Development har en färsk fyndighet på Bänsowland, Svalbard, men inga planer på att exploatera den.)
Men Svalbards läge vid Barents hav och på kontinentalsockeln gör ögruppen intressant med avseende på olje- och gasletning både onshore och offshore
Egil Bergsager, direktör på Geco A.S — näststörst i världen på seismologiska undersökningar i anknytning till oljeletning — är seminariets geologiföreläsare, och konsaterar att de ”geologihistoriska” förutsätt . ningarna för att finna olje- och gasfält i om rådet är goda, mycket goda. De förekomser som hittats uppmuntrar till fortsatta ansträngningar. De första borrningarna inleddes 1980 — antalet norska borrhål i Barents hav per utgången av. år 1987 uppgick ill 36.
— Barents hav är en del av världens största sammanhängande kontinentalsocelområde, och undersökningarna i detta enorma område har bara börjat. Även om hittills gjorda borrningar inte resulterat i deinitiva fyndigheter är utsikterna att så skall ske klart positiva. Ur geologisk synpunkt an man betrakta landområden med s fortsättning på sid 14
Svalbards folkrättsliga och politiska status definieras i det internationella Svalbard-traktatet (Paris 9 februari 1920), i vilket Norge tilldelades full och oinskränkt suveränitet över Spetsbergsögruppen (Svalbard). som omfattar alla öar belägna mellan 74? och 81? nordlig latitud och mellan 10? och 35? östlig latitud (Svalbardtraktatet, artikel T). Traktatets bestämmelser innebär i korthet att Svalbard har norsk administration — med en norsk sysselmann (ungefär ”guvernör”) som högsta lokala styresman, men att alla länder har lika rätt att bedriva näringsverksamhet där. Svalbard får inte utnyttjas i krig eller för etablering av något som helst slag av militära anläggningar Skatterna, som uppbärs av alla på området verkande individer och sammanslutningar, är lägre än i moder-Norge, och skattemedlen skall användas endast på Svalbard
I praktil
Svalbard-traktate en är det förutom Norge en dast Sovjetunionen som idag har verksamhet (= kolgruvor) på Svalbard.
Då tr tatet slöts 1920 (av USA.
Storbritannien, Italien, Frankrike, Nederländerna, Japan, Danmark, Sverige och
Norge) val framför a r målsättningen med det att It åstadkomma en ”juridisk in frastruktur” så att kolbolagen och andra ekonomiska intressen skulle få optimala operationsförutsättningar på området.
Norge höl också länge en administrativ sett låg profil på Svalbard. De senast åren har å gor, å an olje- oc ena sidan pressande miljöfrådra sidan den intensifierade gasletningen i detta arktisk område förardett diskussion och kom mer kan e att kräva preciseringar a traktatstolkningarna. Även Sovjetunionen har ratificerat
Svalbardtr aktatet. RA 11
Svalbard har regelbunden flygtrafik till moderlandet — avståndet till norska fastlandet är 650 km. Pass och visum behövs inte p g a områdets specialstatus. Glaciärer och evig snö täcker Svalbards fjäll, av vilka den högsta toppen är 1 700 m.
1 12/1988 FRUN
Forskning på Svalbar Ö Norsk Polarinstitutt upprätthåller en förskningsstation i Ny-Ålesund på Svalbard. Den betjänar gästande forskare med faciliteter och utrustning, och fungerar som observatorium för forskare som stationerar mätinstrument för längre perioder.
9 Inom detta år uppförs också en atmosfärkemisk mätstation i Ny-Ålesund. Den projekteras i samarbete mellan NILU och Norsk Polarinstitutt, och skall registrera — atmosfäriska — förändringar som kan resultera i klimatomslag (drivhus-effekten), uttunning av ozonlagret i stratosfären, eller påverka omfattningen av & k sura regn. Stationen kommer också att svara för radiakövervakning.
€ Åren 1984—92 pågår ett marinekologiskt forskningsprogram, Pro Mare, i Barents hav. Programmet inriktas på kartläggning av ekosystemet och vilka effekter oljeutvinning och annan verksamhet kan ha I området. Pro Mare med en budget på 100 miljoner NOK, är ett samarbetsprojekt mellan fiskeri- och miljöskyddsförvaltningen samt universiteten. RA 6
Svalbards historia
Svalbard har ingen infödd befolkning, utan var obebodd tills utnyttjandet av naturresurserna — först valfångsten — initierade ett slags kolonisation för 350 år sedan.
Ö De första som fann Svalbard var islänningarna år 1194.
Ö 1596 fann holländaren Willem Barents (jfr Barents hav) ögruppen då han försökte finna den nordliga sjövägen till Fjärran Östern, vid denna tidpunkt en första rangens fråga för holländarna. Då inleddes omfattande jakt på val och valross på Svalbard.
9 Holiändarna etablerade ”späckbyn” Smeerenburg på Amsterdameaya, och Svalbard blev skådeplatsen för en bokstavligt talat fet epok, inte olik guldruschen i Alaska. Valfångstepoken fortsatte in på 1700-talet, men verksamheten hade passerat sin intensitetskulmen.
Ö | början av 1700-talet kom ryska jägare med specialisering på ren, räv, is björn och säl med i bilden. Deras verksamhet dominerade det svalbardska näringslivet 1700—1830.
e Sedan följde den s k norska fångsttiden 1830—1920. De största inkomsterna gav jakten på valross, vars hud användes till drivremmar i England. Men också pälsdjursjakten var livlig.
9 Det svalbardska kolet upptäcktes redan under fångstperioderna på 1500och 1600-talet, och Nordenskiöld studerade kolförekomster på sina forskningsresor på 1850—1870-aiet. Men först i början på 1900-talet kom denna verksamhet igång i kommersiell skala då den amerikanska järngruvägaren John Munroe Longyear (jfr Longyearbyen) köpte egendomsrätten till TrondheimSpitsbergen Kulkompagnis förekomster. 1918 övertog ett norskt syndikat alla amerikanska och engelska anläggningar runt Adventfjorden på Svalbard och bildade Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S som idag svarar för all norsk kolbrytning i området och som övertagits av norska staten. I början av seklet hade också holländarna kolbrytningsverksamhet på Svalbard — Barentsburg bär vittne om denna aktivitet. Också svenskarna opererade under ett par årtionden, och efterlämnade Sveagruvan och Pyrarniden Ö Idag är det bara Norge och Sovjetunionen som bryter kol på Svalbard. Priset på kol på världsmarknaden gör det motiverat att anta, att det norska kolintresset har sina orsaker i nödvändighet att — som acministrationsstat — visa ”närvaro”, och att det ryska kolintresset sammanhänger med behov att hålla ett öga på detta strategiskt betydelsefulla arktiska område. RA €
Småhusområdet i Longyearbyen har prisbelönats i en internationell arkitekttävling.
Svalbardmuséet, vars stolthet är ett fossilt fynd — en jätteödlas fotspår.
Arkticum i Rovaniemi
Ett arktiskt centrum, som skall stå till tjänst med databasinformation, utrymmen för utställningar och dessutom bedriva forskning, kommer att byggas i Rovaniemi. Projektet som planerats i tio år skall enligt planerna stå klart år 1992, när republiken Finland fyller 75 år.
Det arktiska centret kommer att bli en tvärvetenskaplig institution för insamling, lagring och fördelning av information om den kalla och mörka arktiska kulturen. I anslutning till centret byggs även Lapplands landskapsmuseum och utställningsutrymmen i båda delarna av detta s k Centrum Arkticum.
Kostnaderna för projektet väntas bli cirka 50 Mmk plus 10 Mmk för utställningsutrymmena. De fördelas lika mellan Rovaniemi stad och finska staten.
Bakom Centrum Arkticums arkitektoniska utformning står den danska planeringsgruppen Seren Birch, Claus Bodenrup och Ellen Waade. Gruppen vann den internationella arkitekttävlingen, som arrangerades redan år 1983.
Trots att själva byggnadsarbetena inte ännu påbörjats har insamlingen av data för databanken inletts. Vetenskapliga konferenser kommer att inledas i börja av nästa år. BN €
F&RUN, 12/198 1 fortsättning från sid 1 sedimentbassäng som gränsar mot den arktiska sockeln som en naturlig förlängning av detta sockelområde, och vice versa. På en del av dessa områden — i Sovjetunionen Petsjora och västra Sibirien, i Alaska Prudhoe Bay-området — har letning efter olja och gas varit ytterst framgångsrik. Rekonstruktion av avlagringsförhållandena genom de geologiska perioderna ger anledning att förvänta motsvarande förhållanden på sockeln. Det betyder att stora förväntningar är knutna till sockelområdena i Arktis.
Svalbard är nederbördsmässigt ”ökenområde". Det är permafrosten, den eviga tjälen, som håller fuktigheten kvar. Ögruppens nordliga läge skulle förutsätta ett strängare kli mat än ”bara” —30” på vintern och medeltemperaturen 5” i juli, men Golfströmmen tar udden av den arktiska kölden. Under sommaren smälter det översta jordlagret till en meters djup — men permafrosten når 400 m djupt.
Bergsager påminner om att Norge fick borra 33 hål innan man fann Nordsjöoljan.
Det är inte bara Norge som har oljeintresse för Barents. Sovjetunionen har nyligen gjort ett betydande gasfynd utanför Kolahalvön och har idag fem borrhål i Barents — två borrningsfartyg och en jack-up byggda av Rauma-Repola, och två semisubmersible-plattformar byggda i Viborg med R-Rknow how. Det betyder att Sovjet har tagi steget från onshore till offshore. Sovjetunionen är idag världens största oljeprodu Nordpolen:
Norra Ishave > 4 SVALBAR i" Barents ha 1 cent (Saudiarabien är ”bara” tvåa numera), och har enligt Bergsager utmärkt motivation att stärka sin position: oljeprisraset har skapat en ekonomisk eftersläpning i femårsplanerna och detta minus måste kompenseras, exempelvis med nya utvinningsmöjligheter.
Arktisk politi — Norge och Sovjetunionen ser litet olika på vattengränsfrågan | Barents, säger Egil Bergsager. — Det kontroversiella området sträcker sig från ungefär Murmansk upp mot traktatområdets sydöstra ”hörn” och vidare längs områdets östgräns.
Det norska tolkningen är att Svalbardtraktatet om fri nyttjanderätt gäller öarna innanför den s k Svalbard-boxen; utanför gäller sedvanliga marinlagar. Konventionen gällande kontinentalsockeln av år 1958 gav kuststaterna suveräna rättigheter att utforska och utnyttja naturresurserna på kontinentalsockeln. I FN:s havskonvention av år 1982 fastslås principen om nationella ekonomiska zoner upp till 200 miles från kusen. Dessa ekonomiska zoner gäller utnyttjanderätt i vattnet — t ex fiskerätt. Gällande exploateringsrätt till naturresurser såsom olja, gas och mineraler kan kuststaternas rättigheter utsträckas även till områden utanför den nationella ekonomiska zonen, i all att dessa områden kan ses som naturliga förlängningar av ifrågavarande stats territorilum — på basen av topografi, geologiska egenskaper, sedimentlagringar, djupförhållanden; dessa kriterier preciseras i den nya havsrätten, och tvistefrågor kommer att behandlas av experter vid det nya havsrättssekretariat som skall upprättas då erorderligt antal stater ratificerat havsrättskonventionen Följderna av dessa konventioner är genomgripande i de nordliga regionerna. Genom den långa kustremsan plus öarna inklusive Svalbard och Jan Mayen får Norge en iögonenfallande stor del av dessa havsområden — I öst delar som Sovjetunionen på basen av samma konventioner tolkar som sovjetiska kustvattenområden. Konventionernas bokstavliga tillämpning på Svalbard som område under norsk suveränitet har också förändrat resursutnyttjandeoch verksamhetsrättigheterna inom Svalbard-boxen — till fördel för Norge.
Dessa intrikata tolkningsskiljaktigheter är inte behandlade av berörda parter, än mindre lösta. Men de har betydelse inte bara för resursutvinning, utan också militärstrategiskt Det är i det arktiska området, och endast där. som supermakterna geografiskt står ansikte mot ansikte LJ
Svalbard ligger ungefär halvvägs till Nordpolen från Norge. Ögrupppens läge intill Barents hav gör den intressant inte bara med tanke på olje- och gasletning, utan också strategiskt som ett av sparsamt distribuerade fotfästen i en arktisk marinmiljö, Svalbard ”överblickar” bland annat utfarten från Sovjetunionen till Atlanten.
12/1988 FRUN
