Arkitekten är en diktator - eller är han inte?

Taggar: Teman: arkitektur

Tre arkitekter: Bengt Lundsten, Rurik Packalén och Leif Sundström har ställts inför en rad påståenden av den art som man hör i lekmäns diskussioner kring byggande och boende. Att påståendena är demagogiska ligger i sakens natur. De tre arkitekterna bemöter dem på många punkter, men erkänner också i många fall att ”allmänheten” har rätt.

Arkitekten är en diktator — eller är han inte?

FORUM: — Arkitekterna ser sig själva som konstnärer, men deras verk utsätts inte som andra konstnärers för recension och kritik.

LUNDSTEN: Att uppfatta varje nybyggd byggnad som ett konstverk skulle väl vara idiotiskt.

— I fall någon kritiker trots allt vill göra det står det honom säkert fritt.

— Kritik av vår omgivning behövs, men den bör inte ensidigt inriktas på nybyggda byggnaders estetiska egenskaper. PACKALEN: — Frågan om vad som är konst och vem som är konstnär är inte så enkel som påståendet låter påskina. Konsten inskränker sig absolut inte bara till det ytliga, såsom byggnadsverkets fasader eller skulpturala form. Mycket viktigare är den välfungerande organisationen i ett projekt: riktiga planlösningar eller stadsplaner, ekonomiskt utnyttjande av möjligheterna, människovänlig miljö, goda konstruktioner, välfungerande system etc. Ingenjören t ex kan med lika stor rätt betecknas som konstnär i den meningen.

— Som mycket ung kanske den blivande arkitekten såg sig som den ”Stora konstnären”. Under sin studietid har han vanligen redan insett vad det egentligen är fråga om och blir mera inriktad på att skaffa sig kunskap av olika slag och engagerar sig ofta i samhällsfrågor såsom andra studenter.

— Det finns ju naturligtvis också sådana som gärna solar sig i den ytliga ”konstnärsglans” som man utan eftertanke omger arkitekten med och drar fördel av detta.

— Men jag har en känsla av att det finns kretsar i samhället som gärna ser att man betraktar arkitekten som bohem, ”konstnär utan kontakt med verkligheten”, för att lättare kunna vifta bort hans obekväma argument som oväsentliga då man är ute efter egen fördel på bekostnad av det allmännas intresse.

— Det är orsak att djupt beklaga att arkitektens, eller lika mycket ingenjörens, arbetsresultat inte utsätts för en saklig kritik som tar fasta på det väsentliga. Skärp er journalister, skaffa er kunskaper, träng djupare in. Vår miljö är värd det! SUNDSTRÖM: — Det här är en sak som jag tidigare många gånger har uttalat mig om. Rent allmänt kan man säga att kritik behövs. Men vem skall utöva den? Det har hävdats att endast arkitekter skulle vara lämpliga, vilket jag anser vara en missuppfattning. Men om arkitekter gör det, så får de inte falla för något slag av missriktad lojalitet inom kåren.

— Arkitekterna hävdar också att de inte bär hela ansvaret för hur byggnader ser ut och fungera. Och de undrar vilka slag

Forum 18/7 av byggnader som skall kritiseras — bostadsbyggen eller monumentalbyggnader? — När det gäller bostadsbyggnader bestäms deras planering ju i första hand av det teknisk-ekonomiska maskineri som har konstruerats för bostadsproduktionen. Arkitekterna kommer här in i ett relativt sent skede och har inte möjligheter att påverka det tekniska. De borde emellertid kunna kritiseras för hela resultatet, och de skall då bemöta kritiken i stället för att springa undan — säga klart ifrån var gränsen har gått för deras möjligheter att påverka.

— Jag anser att en arkitektonisk-formell kritik är viktig både från trivsel- och funktionssynpunkt.

FORUM: — Systemet med arkitektarvode i procent av byggnadskostnaderna uppmuntrar till dyrbara lösningar och slöseri

LUNDSTEN: Arkitektarvodet har i långa tider dragits fram som den verklig syndabocken till våra höga byggnadskostnader.

— Arkitekten är emellertid i samband med varje uppdrag bunden av tidigare beslut och program som i själva verket låser fast 90 9/0 av kostnaderna. Arkitekten kan m a o påverka ca 10/0. Jag anser påståenden, att arkitekterna skulle uppmuntras till dyra lösningar och slöseri av det sätt på vilket arvodet beräknas, vara ett ogrundat påstående så länge det inte kan bevisas med konkreta exempel.

— Däremot är jag av den åsikten, att arvodet borde beräknas enligt andra principer. Procentprincipen är föråldrad och borde ersättas t ex av kostnad för utfört arbete.

PACKALÉN: — Om man resonerar så kortsynt att man enbart för att höja sina inkomster fördyrar ett projekt, får man nog snart se sig förgäves om efter arbete.

— Det nuvarande taxesystemet har visserligen sina brister och är för närvarande under revision. Det gamla systemet med procent av byggnadskostnaderna och indelning av projekt i olika svårighetsklasser har tidigare vid mera traditionella byggformer gett en ganska rättvis ersättning i förhållande till arbetsmängden. Numera har man också i speciella fall övergått till att räkna arvodet på timbasis.

— Arkitektyrket är inte en så ekonomiskt lukrativ sysselsättning som novelltidningarnas skribenter tror. De flesta arkitekter arbetar hårt och har en helt normal, ofta anspråkslös, inkomstnivå. Det finns naturligtvis några synliga toppar ino 1 yrkeskåren, men deras omkostnader för att driva sin verksamhet är betydande.

SUNDSTRÖM: Detta är en klassisk fråga.

— För det första: det finns tabeller för arvodesberäkning dels enligt olika typer av byggnader — från lager till monumentalbyggnader — dels enligt byggnadens kvalitet. Med större byggnad sjunker arvodets procentsats, med bättre kvalitet stiger den. Om det ges möjlighet att planera en dyrare lösning stiger arvodet, men detta är svårt att påvisa eftersom ett utbyte av dyrt material mot billigare betyder bara 2—3 procent av totalarvodet. Arvodesberäkningen är följaktligen inte något argument för att planera dyrt, men jag är medveten om att det anförs.

— Man måste beakta såväl byggnads- som funktionskostnaderna. En bra planlösning som resultat av mycket planeringsarbete och därmed lägre utgifter i fortsättningen skall då jämföras med ett illa planerat projekt som blir dyrt i längden. Vi bör alltså inse att planeringen måste få kosta.

— För det andra är arbetsinsatsen avgörande, inte procentsätsens storlek. Ett arvodessystem på sådan bas praktiseras redan på många håll i form av avtalat timarvode. Mest konsekvent genomfört är det vid samhällsplaneringsuppgifter, men möjligt även vid byggnadsplanering. För övrigt tillkommer ju en stor del av bostadsbyggandet vid företagens egna projektavdelningar, där arkitekterna arbetar mot månadslön.

FORUM: — Arkitekterna är alltför intresserade av att bygga skrytbyggen, monument över sig själva, varvid de nog gärna experimenterar, men låter konsumenten betala kostnaderna — och misstagen.

LUNDSTEN: Arkitekternas strävanden kan säkert differentieras mera nyanserat. Genomgående önskan att bygga skrytbyggen är en generalisering som saknar grund. Det finns också arkitekter som är individer med sociala intressen, PACKALÉN: — Skrytbyggen uppstår oftast som en följd av vissa (allmänna såväl som enskilda) byggherrars behov att hävda sin prestige. Men ett och annat frö har väl i alla fall såtts också av en rådgivande arkitekt.

— Det är mänskligt att man kan hänföras av tanken att få skriva sitt namn i hävderna genom ett synligt projekt. En ytlig kritik underblåser sådant. Man borde fästa större avseende vid mindre synliga projekt som betyder mera för oss medmänniskor än s k skrytbyggen.

— Experimenterande är viktigt, annars sker ingen utveckling. Det behövs någon som finansierar experimenten och tar risken. Det kan vara det allmänna, storbyggarna eller någon byggherre i allmänhet. Experimenterande innebär ju alltid en risk, som finansiären får ta med i räkningen, men att experimentera på ovetande konsumenters bekostnad är inte riktigt.

— En orsak till misslyckade experiment är också i många fall den hos oss eftersatta byggforskningen: byggnadsmaterialindustrin är nu i så snabb utveckling, att många material som kommer ut i marknaden inte är tillräckligt prövade. SUNDSTRÖM: — Ser vi på våningshus, som de flesta ju bor i, hör standarden hos oss till de högsta i världen. Kan den sänkas? Ingen undersökning har visat hur. Resultatet får i alla fall inte bli att den statligt belånade delen av bostäderna görs billigare genom standardsänkning. Det skulle innebära diskriminering och segregation.

— Personligen tror jag att byggnadskostnaderna kan sänkas. Men det beror inte av arkitekterna, vilka saknar full kontroll över hela byggnadssektorn, Arkitekternas experiment har därför också underordnad betydelse — den verksamheten sköts av tekniker och ekonomer.

— När det gäller andra objekt — skolor, bibliotek, konserthus — kan det accepteras att man satsar mera på dem, men i stället mindre på affärs- och kontorsutrymmen o s v. Me 1 man får inte heller gå till överdrift. Arkitekterna borde mera ha varit med om att utarbeta enkla lösningar, standardmodeller för olika typer av allmänna byggnader.

FORUM: — Bristen på helhetsplanering och ringa hänsyn till mänskors faktiska önskemål har lett till uppkomsten av ”häckningsmaskiner”, stadsfragment dött utslängda i naturen men utan reell naturkontakt för invånarna. Arkitektkåren har försummat sin plikt att driva fram mänskovänliga boendemiljöer.

LUNDSTEN: Arkitekterna har säkert försummat sin plikt att tillräckligt starkt driva fram mänskovänliga boendemiljöer. — Bland arkitekterna finns trots allt en stor grupp som vågar påtala missförhållanden inom samhällsplaneringen.

— Av de kritiker som påtalat sovstäder, ”häckningsmaskiner” etc tycks flertalet vara arkitekter.

PACKALÉN: — Arkitekten har inte diktatorisk makt. Han är bara en rådgivare, vars råd man följer eller nonchalerar. — Bristen på helhetsplanering kan vi väl till stor del tacka politikerna, förtroendemännen, för. Stadsplanefragmenten är följden av områdesbyggarnas markköp och påverkan av stadsplaneringen bakom kulisserna. Men stadsfragment kan också vara halvfärdiga delar av framtida helhetsplaner.

— Arkitekten har inte i tillräcklig grad blandat sig i politiken för att påverka missförhållandena. Inte heller har han i större utsträckning ägnat sig åt framtids- och behovsforskning eller gått in för information och upplysning i planeringsfrågor. Det beror väl i viss mån på att han saknar skolning i det avseendet och att han koncentrerat sig på det aktuella planerandet. Med den moderniserade undervisningen märker man redan en tydlig förbättring härvidlag. Det finns redan flera exempel på arkitekter som frejdigt kastat sig in i den samhällspolitiska debatten med kritik och nya riktlinjer. SUNDSTRÖM: — Svaret på detta påstående ansluter sig delvis till de tidigare. Vi har ett utvecklat maskineri för bostadsproduktionen, men den därtillhörande områdesutrustningen är skral eftersom inget maskineri automatiskt träder till för att ge ett fungerande samhälle. Teknikerna har gått egna vägar och utvecklingen har blivit haltande genom eftersläpningen — 10 kanske 15 års väntan på ett köpcentrum, som inte heller är samordnat med bostadsplaneringen.

— Det är svårt att komma vidare utan att kommunerna hårt styr hela byggnadsverksamheten på sitt område och planerar den så att man orkar också med resten, inte bara med bostäderna.

— Arkitekterna kunde här vara aktiva genom att ständigt påminna om hur det borde göras. De är sakkunniga och det är deras plikt att fungera också som samhällsmedlemmar.

FORUM: — Samhället ropar på elementbygge, standardiserade lösningar, enhetliga billiga småhus-typer. Är det för att arkitekterna inte där får ge uttryck för sin personlighet, som just ingenting har åstadkommit på den vägen? Eller är det erfarenheterna av de sk frontmannahusen som avskräcker?

LUNDSTEN: De flesta ”häckningsmaskiner” utförs ju idag som elementbygge och standardiserade lösningar. Är det detta som samhället ropar på?

PACKALÉN: — Ropar konsumenterna verkligen på elementbyggeri och likriktning? Eller är det storproducenterna, som har byggt var sin elementfabrik, som ropar — Är det säkert att elementbyggeriet förbilligar och förbättrar bostadsbyggandet? Det är man inte säker på t ex i Sverige.

— Än standardisering och typer? Konsumenten önskar användbara, goda och billiga byggprodukter och, får vi hoppas,

Forum 18/71

Rurik Packalén Leif Sundströ god miljö. Man kan förverkliga sin personlighet även genom att planera fungerande system, standarder och typer. Det finns många såväl ingenjörer som arkitekter som tänker så och syslar med det. Det har redan åstadkommits resultat och mera kommer. Mången finansierande beställare påverkar utvecklingen med sina speciella intressen och möjligheter som norm. — Faran är att om de planerande binds för mycket, inlemmas i de stora byggorganisationerna, all planering blir starkt dirigerad av sådana intressen. Jag tänker här på de s k totalentreprenaderna, ”nyckeln i handen”-entreprenaderna, som en del väntar sig mycket av.

SUNDSTRÖM: — Elementbygge praktiseras mest för våningshus och i form av halvelement. Det utvecklas vidare, men styrs inte tillräckligt för att ge mänskovärdiga miljöer. Man tar hänsyn bara till boende och bostadslösningar i inskränkt betydelse, inte till helheten.

— Å andra sidan har vi en hel räcka småhus- och elementtyper och ett otal företag håller på med sådan planering. Men vi saknar ett statligt forsknings- och planeringsorgan och därför kan vi inte heller vänta någon helhetsbild av läget.

— Puutalo är egentligen den enda som har gått långt på den vägen, men de husen är inte billiga. Och våra element ställer sig inte heller billigare än arbete på byggnadsplatsen. Orsaken ligger i beskattningen, i de korta serierna per företag, i den ringa standardiseringen.

— I arkitekternas intresse skulle man önska aktivare handlande och faktiskt har intresset under senare år just kretsat kring elementbygge och standardisering, speciellt bland de yngre arkitekterna. Möjligheterna till direkt påverkan är dock små: de många företagen och konkurrensförhålladena ger många olika typer.

FORUM: — Trafikplanering fängslar kåren mer än boendeplanering.

Forum 18/71

Bengt Lundsten

LUNDSTEN: Gör den? PACKALEN: — Trafiken är en mycket väsentlig del av vår miljö och vårt liv. Arkitekten är tvungen att befatta sig med den och hävda mänskliga synpunkter som komplement till de rent tekniska.

— Blir man mycket engagerad i trafikproblemen kan man naturligtvis glömma bort andra lika väsentliga problem. Jag vill inte förneka att någon arkitekt råkat ut för detta. Det gäller att vara på sin vakt och se allt som en helhet.

— Ått specialisera sig på någon detalj så att man inte mera kan se helheten är något som arkitekterna försökt undvika. I dag i vårt alltmer komplicerade samhälle är detta svårare än förut, och man får räkna med att specialiseringen ökar, något som undervisningen numera också ger möjligheter till. SUNDSTRÖM: — Det mesta som sker i samhällsplaneringen har arkitekterna litet inflytande på. Utbildningen för trafikplanerare ges enligt amerikanskt mönster och ofta i Amerika. Detta har lett till att översiktsplanerna startar från vägplanen, inte från markanvändningen. All annan planering får vänta och blir därmed lidande. Tankegången bakom det hela siktar på vägar för privatbilismen, men föga för fotgängare och cyklister. Vi ser en tydlig snedvridning av planeringen.

— Många arkitekter är också invävda i den och har vant sig vid förhållandena. Deras tid går till deltagande i trafikplaneringskarusellen där de försöker bedöma optimala effektivitetstal inom bostadskvarter. I den ena vågskålen lägger man då parkeringsutrymme, i den andra alla slag av boendekomplement. I praktiken ger man därmed lika stort värde åt dem båda, vilket är helt absurt. I planeringsskedet borde man kunna påvisa alternativa lösningar — om man inte kan minska bilbehovet.

— Det hela kommer sig av ingenjörernas verksamhet, mer arkitekterna har alltför lätt låtit sig dras med: de flesta arkitekterna i samhällsplaneringsarbete försöker skapa innehåll i planerna genom olika trafiklösningar.

13