Arkivet där saker kommer bort i alfabetisk ordning
av Hasse Forum 1969-05, sida 30, 12.03.1969
Helt konfidentiellt
Arkivet där saker kommer bort i alfabetisk ordnin 30 Forum 5/69
Förr…
Ett arkiv är — om man får tro ett s.k. bevingat uttryck — en plats, där saker kommer bort i alfabetisk ordning. Den sanning som ligger i detta uttryck torde dock inte ha större dimensioner än en gnutta, (gnutta, enligt Svenska Akademins ordlista = liten smula) och denna gnutta kan i regel tillskrivas den allmänt bekanta mänskliga faktorn. Och skall sanningen, och intet annat än sanningen, fram så har handlingarna inte försvunnit i vare sig alfabetisk eller oalfabetisk ordning, utan de har helt enkelt åkt in under en rubrik som den arkivarie som sorterat in den ansett adekvat just då. Och några år senare är kanske den rubriken, om inte spolad, så åtminstone tämligen antikverad.
Nu kan jag förstås inte alls ställa upp som någotslags arkivorakel eftersom mina personliga erfarenheter främst baserar sig på arbete vid ett tidningsarkiv, som verkligen är en sak helt för sig. Men ett betydande antal år som bas för en statlig inrättnings arkivkommission har även gett mig vissa insikter, som gör att jag vågar häva upp — om inte hela mej själv — så åtminstone min röst. Och vackert så.
Ännu i dessa yttersta tider har själva begreppet arkiv en ganska dammig gloria omkring sig. Det finns tyvärr alltjämt många företag som inte fått upp ögonen för att ett välskött och -organiserat arkiv är en verklig tillgång. Egentligen borde det var i lag förbjudet att fatta ett beslut eller skriva ett brev utan att först höra sig för vad äldre handlingar i ett visst ärende kan förtälja.
Detta, att rådfråga arkivet är en rätt utbredd vana som håller på att bli regel vid det tidningshus signaturen jobbar. Där skrivs ytterst litet som endast baseras på redaktörens minne, de allra flesta — och glädjande nog särskilt de unga — brukar göra en arkivrunda innan de sätter sig ned vid skrivmaskinen eller ger sig ut på ett uppdrag.
Nu är som nämnts ett tidningsarkiv en sa och n helt för sig. Ett affärs- eller industriföreta har ju bara sin egen — ofta rätt begränsade — sektor att bevaka. Men för en tidning — och särskilt för dess arkiv — få ingenting mänskligt eller omänskligt vara främmande. Vi måste täcka allt mellan himmel och jord och dessutom litet över och under dessa gränslinjer. Det finns nämligen ingen måtta alls på de krav som ställs på ett tidningsarkiv och det är faktiskt det som ger tillvaron inom dess väggar dess speciella krydda, Låt mig komma med ett litet exempel. En bildbeställning av helt färsk datum. »Vi behöver en illustration till en historia då Abraham offrar Isak, han borde stå med kniven i handen». — »OK, vi skall försöka, var vänlig och återkom om en kvart eller så», Vad gör man i ett sådant fall? Man går inte till de gamla grekerna, utan raka spåret till de gamla holländarna. Man ringer t.ex. Ateneum eller andra konstförståndiga och får uppmaningen att se vad herrar som Rembrandt, Diärer, m.fl. kan ha åstadkommit i den vägen. Nu hinner det förstås inte bara till med detta, utan det krävs även att arkivets bibliotek rymmer ett rikhaltigt urval konstlitteratur — och det gör det, så problemet löstes denna gång hastigt och JIustigt, (Det var Rembrandt!) Och så har vi alla dessa krogsittare som på kvällskröken hamnar i dispyt om någon liten sak som aldrig kan lösas i ett sällskap där herr Bacchus är med i spelet. Då ringer man upp tidningen, eller om det vill sig illa, hem till undertecknad för att få dispyten avgjord. Med god tillgång till källor och med hygglig kännedom om de slingriga stigarna till dessa källor brukar även de mest underfundiga problem klaras upp till belåtenhet hos frågaren och stor tillfredsställelse hos den tillfrågade. Den sistnämnde kan dock stundom hänge sig åt önskedrömmen att skaffa sig hemligt hemnummer.
HASSE