Arktis roll i sovjetekonomin

av Sergei Vartumjan Forum 1990-11, sida 24-25, 21.06.1990

Taggar: Orter: Sovjetunionen Teman: ekonomi

Bilsidan…

fortsättning stone månaderna efter lanseringen har visat att målet är på väg att uppfyllas.

För en gammal Uno-ägare känns bilen direkt bekant. Köregenskaperna är lika bra som tidigare, de facto är Uno en av de bättre landsvägsbilarna som finns på marknaden, och innerutrymmena är i det närmaste identiska med föregående generation. De flesta andra biltillverkare kunde ta efter hut takutrymmet bak i bilen borde vara. Fast bänkarna känns ovanligt höga blir det ändå kvar gott om luft ovanför huvudet för en person på 185 cm. I en bil som är 3.7 meter lång tar dock givetvis benutrymmet slut om frambänken är dragen så långt bak som möjligt.

Trots att man inte vid första ögonkastet märker några större yttre skillnader har korgen ändå förändrats en hel del. Den är 4 cm längre och aningen lägre än tidigare. Luftmotståndskoefficienten har förbättrats från 0,34 till 0,30. Bagageutrymmet har ökat från 225 liter till 271 liter, och litrarna kan utnyttjas effektivt tack vare utrymmets design.

Provkörda 70 i.e. med tre dörrar är definitivt spartanskt utrustad. I stort sett kan man säga att det som finns är två mätare (hastighet och bensin) fyra knappar och reglagen för värme- och lufttillförsel. M ao drömmen för den som enbart vill ha ett bra fordon.

Tyvärr har man frångått de för Uno tidigare typiska lättillgängliga ljus- och vindrutetorkarreglagen i panelen bakom ratten och övergått till s k normala reglage i samband med ratten. Speciellt störande är att riktningsvisaren är placerad alldeles för nära ljusomkopplaren.

Allmänt sett är 70 i.e. relativt tyst, också i motorvägshastigheter, men liksom i alla småbilar är ljudnivån mycket beroende av vägunderlaget. Fjädringen känns saklig och motorn (1,4 Hter, 70 hk) är ganska pigg. Växellådan är den samma som i Tipo, dvs mycket smidigare än i gamla Uno.

Priset 68 900 mark känns dock en aning högt om man betänker att gamla Uno 70 SL med fem dörrar, centrallås, elektroniska fönsterhissar, varvräknare och andra finesser låg i samma prisklass. Motsvarande utrustning finns nu i 75 SX i.e. , men då måste man punga ut med 78 900 mark. Okay, motorn är större i 75 SX i.e. (1.5 liter jämfört med 1,3 liter i 70 SL), och effektivare (75/65 hk). Dessutom är centrallåsningen nu fjärrstyrd och bagageutrymrnet har fått belysning.

En positiv sak är att serviceintervallet för alla Uno-versioner nu är dubbelt längre än tidigare, dvs 20 000 km. Billigaste versionen av nya Uno är 45 i.e. som kostar 59 900 mark. I prisskalans andra ända finns Turbo i.e. som kostar 94 900 mark.

För den som vill ha en lättkörd. lättparkerad, bekväm och till det inre rymlig katalysatorrenad bil med goda vägegenskaper, kan Uno gott rekommenderas. På grund av den lite väl enkla grundutrustningen i de övriga versionerna är 75 SX i.e. på första plats i prioritetsordningen åtminstone hos mig. Men allting har ju sitt pris, som sagt.

24

Arktis rol halvön — och utbyggandet av Norilskraffineriet skall göra det möjligt att tillgodose industrins behov av råvara och energi.

Detta i sin tur kräver fortsatt prospektering av fyndigheter. Anrikningsföretagen i de arktiska delarna i Jakutien och autonoma kretsen Tjukotka producerar en avsevärd andel av landets bruttoproduktion av tenn och volfram. Dmitrij Zotov menar att den arktiska regionen även i perspektiv kommer att bibehålla sin ledande roll i produktionen av anrikat tenn, samt koppar och nickel.

Genom de sinande mineralresursert Oljan pumpas till raffinerierna genom en stampipeline. Bilden är från Hantv-Mansijsk i arktiska Sovjet.

i sovjetekonomin

Text: Sergei Vartumjan/APN

Arktis är en av de största regionerna i Sovjetunionen, med ett hårt klimat, en outvecklad infrastruktur och gles bebyggelse. Regionen är emellertid rik på kolväten och har unika naturtillgångar, bl a viktiga mineraler som koppar och nickelmalm, samt tenn-, volfram- oc stenkolsfyndigheter.

rktis spelar en allt viktigare roll i 7. Bree ekonomi. Det kon taterar Dmitrij Zotov, viceordförande i Sovjetiska Ministerrådets Statliga Kommission för Arktis. Kommissionen tillsattes av landets regering 1988 med uppdrag att främja den forskning och ekonomiska verksamhet som olika ministerier och organisationer svarar för i Arktisregionen. Organet skulle också koordinera kontakter med andra länder med territorier inom Arktis, med sikte på teknisktvetenskapligt samarbete inriktat på att lösa de speciella problemen inom denna region.

Sovjetiska Arktis, med en areal på 2,7 miljoner km?, sträcker sig från väst till öst, från Barents hav till Tjukotska havet, och utgör cirka 12 procent av landets hela territorium. Ishavet och de hav som gränsar mot Arktis har en areal på mer än 6 miljoner km?. Befolkningen inom regionen uppgår till över 1,6 miljoner.

— Det arktiska klimatet är strängt. även om stora skillnader förekommer mellan den västliga och östliga delen, säger Zotov. — I väst, särskilt i Murmanskområdet, påverkas klimatet av Golfströmmen, medan däremot medeltemperaturen i det asiatiska Arktis ligger kring —4…—-12"C.

Nästan hela det östliga territoriet i Arktis är permafrostzon. Detta i kombination med en polarnatt på ett halvt år försvårar utvinning av resurserna. Men med tanke på landets ekonomiska utveckling finns det ett stort behov att få i bruk de naturre surser som finns inom Arktis. Speciellt rika är i detta avseende Kolahalvön, Tajmyrhalvön och Jakutien.

Stora fyndighete — De senaste femton, tjugo åren har den ekonomiska utvecklingen i den arktiska regionen skett i snabbare tempo. på grund av att landets försörjning och näringsliv kräver många slag av naturresurser, säger Dmitrij Zotov. — Geologiska prospekteringar har gjort det möjligt att lokalisera och omfångsbestämma relativt stora gas-, olje- och nonferrometallfyndigheter. Arktis olja och gas väger idag tungt i bränsleoch energibalansen i Sovjetunionen.

I praktiken utvinns mer än hälften av naturgasen i Sovjet i den arktiska delen av västra Sibirien. Och man prospekterar stora olje- och gasfyndigheter på de arktiska havens kuster och på kontinentalsockeln. Oljeresurserna tros vara ganska omfattande, men en del av havsområdena har ännu inte uppskattats kvantitativt. I det sibiriska Arktis finns också stora koncentrationer nickel, andra nonferrometaller och sällsynta metaller.

— Utvecklingen på nya tekniska sektorer inom maskinbyggnads- och instrumentindustrin initierar en expanderad utvinning och produktion av just nonferrometaller. understryker viceordförande Zotov. — Jag tror att en ökad exploatering av koppar- och nickelfyndigheterna på Tajmyrhalvön, grundandet av raffineriet Nadezhdinsk, utbyggd produktionskapacitet hos företaget Severonikel — på Kola 11/1990 FORUN na i andra regioner har Arktis roll stärkts. Däremot är prospekteringsgraden gällande en del av naturresurserna, tex kol, mycket låg tills vidare. Bruttokolutvinningen i Arktis överskrider idag inte ens 2 miljoner ton, och är ännu avsedd endast för inhemskt bruk inom denna region. Prognoser visar emellertid att Arktis förfogar över ca 15 procent av Sovjetunionens alla koltillgångar.

Nödvändigt att utveckla infrastrukturen

Den konsekvent upptrappade utvinningen av bränsle- och energiresurser i Arktis kräver idag en utvecklad infrastruktur. Zotov anser att regionens nuvarande infrastruktur inte är tillräckligt utvecklad.

— En av infrastrukturens nyckelfaktorer, energibranschen, får idag särskilt stor betydelse. säger han. — Trots att en viss utveckling skett på denna sektor, motsvarar tex elektrifieringstempot inte regionens faktiska behov. Den centraliserade elförsörjningen i Arktis omfattar Murmansk-området och Norilsk industrizon. Tusentals mindre kolkraftverk med en mycket låg teknisk och ekonomisk koefficient och hög bränsleförbrukning är fortfarande i drift. Jag vill understryka att andeen från andra regioner importerat bränsle uppgår till 100 procent för vissa regioner i Arktis, och dessutom är ju transportkostnaderna avsevärda. Därför kostar ett ton ol, transportkostnaderna inberäknade,

Sovjetiska kolgruvan ”Pyramiden” på Svalbard är den nordligaste gruvan i drift. Energiresurserna är en nyckelfaktor i den arktiska ekonomin.

130 rubel i vissa trakter. och dieselbränsle hela 190—230 rubel!

Skillnaderna mellan de olika områdena inom Arktis är stora då det gäller såväl natur- och klimatförhållandena som den ekonomiska potentialen och utvecklingsgraden. Därför kräver bl a lösandet av regionens försörjningsproblem långt differentierade modeller.

Arktis är också rikt på alternativa och förnybara energikällor: vindenergi och tidvattenenergi, som hittills ännu inte utnyttjats för regionens elförsörjning. Ekonomisterna räknar med att utnyttjande av vindenergi enbart i Krasnojask-området bör ge flera triljoner kilowattimmar per år. Som det visat sig i praktiken kräver användningen av dessa energikällor rätt stora kapitalinvesteringar. Men dessa är fullt berättigade p g a nödvändigheten att slå vakt om miljön och de icke-förnybara naturresurserna.

Den ökade ekonomiska verksamheten i Arktis förutsätter en utvidgning av telefonnätet både inom Arktis och mellan Arktis och andra regioner i landet — och också utvecklandet av radio- och tv-tjänsterna.

— Dessutom skall telekommunikationerna utnyttjas för att skapa ett enhetligt system att insamla, behandla och distribucera information om t ex isförhållanden. vattenvägar och väderleken, säger Zotov. — Telekomnätet skall också utnyttjas för att effektivare organisera flygtrafiken. Vi har planer på att bygga ut kommunikationsnätet också för att skapa ett enhetligt satellitsystem för Arktis. Vidare planeras installation av nya radiorelä- och kabellinjer som täcker hela Sovjetunionen.

De senaste åren har bostadsproduktionen inom Arktis intensifierats. Enligt statistiken byggdes under perioden 1980—285 cirka 400 000 m” mera bostadsareal än under senare hälften av 70-talet.

— Ändå råder det fortfarande brist på bostäder, säger Dmitrij Zotov. — Också genomsnittssiffrorna för de olika autonoma kretsarna visar att exempelvis Ryska Federationen har e&n genomsnittlig bostadsareal på 15,5 m” per person, mot 11,

F RUN 11/1990

Dmitrij Zotov anse m? i den arktiska regionen. För den arktiska regionens industristäder är sedan genomsnittssiffran 13—16 m” per person, medan bostadsarealen på landsbygden bara är 6—10 m?. Ännu sämre är situationen långt i norr där befolkningen huvudsakligen livnär sig på jakt och fiske, eller arbetar vid sovchoser — siffrorna för dessa kategorier är 2,9 respektive 5,6 m” per person. Hälften av bostäderna är lägenheter som delas av flera individer eller familjer.

Naturen i farozonen

Ett av de största problemen i samband med den ekonomiska utvecklingen i Arktis är miljöskyddet. Miljön har varit illa utsatt de senaste åren på grund av ökat prospekteringsarbete och = intensifierad gas- och oljeutvinning. Avsaknaden av miljöskonsam teknologi och miljövänlig specialutrustning har redan lett till att miljöbalansen rubbats, luften och vattnet förorenats och tundrevegetationen förstörts.

— Under den tid man utvunnit gas och olja har t ex bortfallet av betesmarker — för rennäringen — i autonoma kretsen Jamalo-nenetska flerfaldigt överskridit den naturliga takten, och betesmarkerna är nu förstörda på en areal av 6 miljoner hektar. Denna ekologiska förlust uppskattas till tiotals miljarder rubel. Ett brännande problem idag är att återställa den ekologiska balansen i Norilsk. Sovjetunionens parlament har nu tagit beslut på att varje enskilt projekt skall miljögranskas av staten och en expertkommission. som fått vidsträckta befogenheter och kan förbjuda ekonomisk verksamhet som skadar miljön. L fn Femton procent av Sovjets alla koltillgångar ligger inom det arktiska bältet. Bilden är från Vorkutafältet i Komi.

• za