Återhållsamhet trots högkonjunktur

Taggar: Teman: ekonomi

Återhållsamhet trots högkonjunktur

SAMTIDIGT SOM KONJUNKTURRAPPORTERNA alltmer övertygande slår fast att ett ekonomiskt uppsving — enligt dagens mått en högkonjunktur — är ett faktum, blir läget på arbetsmarknaden alltmer oroväckande. Fackföreningarna står hårt fast bakom sina krav, och finslipar planerna för sin strejkserie, arbetsgivarna håller fast vid sitt något förhöjda bud medan regeringen låter förstå att den i ganska liten utsträckning kan hjälpa till och grälar internt om det som den evenuellt kunde erbjuda.

Optimisten eller cynikern ser kanske kraven, motbuden och strejkhoten som normala kulisser i det årliga avtalsdramat, och räknar med att parterna igen en gång skall klara sig ur den knipa de försatt sig i. Pessimisterna, till vilka vi denna gång räknar oss, är mer bekymrade.

Anledningarna till oro är framför allt två. Fackets motivation och beslutsamhet att driva igenom sina krav, om så behövs med strejker, är stor, samtidigt som en misslyckad och dyr arbetsmarknadslösning kan rasera våra möjligheter inte blott under denna högkonjunktur utan även på längre sikt,

Grunden för fackföreningarnas beslutsamhet är givetvis den naturliga uppfattningen att högkonjunkturen äntligen ger löntagarna en chans att efter magra år bättra på sin inkomstutveckling. Enligt deras uppfattningstår kraven heller inte i strid med strävandena att få ned inflationen normal OECDnivå. Men andra motiv kan också utläsas. Löntagarsidan har, medveten om att de stora nominella löneförhöjningarnas tid är förbi och tolkande tidsandan, allt kraftigare betonat de kvalitativa frågorna i arbetslivet. Främst bland dessa har man ställt förkortad arbetstid, som är behändig eftersom den till talar både dem som har jobb och dem som går utan. För att resultat skall kunna nås behövs en central arbetsmarknadsuppgörelse, det visar arbetsmarknadshistorian. Även om enskilda förbund ibland visat vägen har de’ötora förnyelserna och förbättringarna skett vid centrala uppgörelser. Då vägen via de politiska beslutsfattarna efter fjolårets uppgörelse på förbundsplanet visat sig trög satsar man på att fortsätta med centrala uppgörelser.

Mänskliga och organisationspolitiska skäl spelar likaså in. Trenderna i den västliga industrialiserade världen har inte varit gynnsamma för fackföreningarna, och samma utveckling syns också i Finland. Samtidigt har det skett en generationsskifte inom stora delar av fackföreningsrörelsen. Det är därför mycket angeläget för organisationerna att kunna visa på resultat och förmåga att behärska spelet på arbetsmarknaden. Erfarenheterna från fjolårets strejker visar också att en hyggligt skött strejk inte är så tokig, och stärker organisationen.

Arbetsgivarsidans lott är som vanligt att försöka hålla bromsarna på. Hur långt man är beredd att göra det är däremot svårt att bedöma. Å ena sidan visar signalerna från fältet och organisationerna på beredskap att stå fast, medan å andra sidan erfarenheterna visar att företagen vanligen värderar arbetsfreden högre än kostnadsutvecklingen. Men förkortad arbetstid är svårare att svälja än procenter, och arbetsgivarnavill ha ökad flexibilitet i arbetstiderna i stället för generella förkortningar.

Arbetsmarknadsuppgörelsen är emellertid inte bara en fråga för de direkt inblandade, utan även den allra tyngsta biten i landets ekonomiska politik med direkta och indirekta effekte på hela samhällsekonornin. Även om konjunkturuppgången är ett faktum är den varken så universal eller stark att den drar med oss oavsett egna åtgärder. Om den vårdas och utnyttjas klokt kan följande nedgång dämpas och förutsättningar för en stabil ekonomisk utveckling under hela åttiotalet skapas.

— Nyckelfrågan är då inflationen. Våra viktiga export- och konkurrentländer har uppnått hållbara resultat i sin inflationsbekämpning, och vår inhemska inflationsmålsättning på 56 procent, som ännu under hösten sågs som utopistisk, förefaller nu att kunna uppnås och t o m underskridas — om allt går väl. Om allt går väl betyder då en mycket måttfull inkomstuppgörelse och att exporten kan fortgå utan värre störningar. Utöver att konkurrenskraften kan tryggas behöver statsmakten då inte tillgripa inflationsbekämpande åtgärder, diskussionen om höjda räntor kunde avföras som akademisk och den strama penningpolitiken lättas. vHandfasta bevis på att låg inflation är möjlig i dagens samhälle skulle rensa ekono min från inneboende inflationstryck och därmed skapa förutsättningar för en positiv ekonomisk utveckling på längre sikt.

Vad är då måttfullt och möjligt? I ljuset av krav och bud förefaller finansministeriets beräkningsgrund på 3 procent under 1984 representera en ganska rimlig kompromiss. En flerårig överenskommelse skulle förstås vara önskvärd, och skulle också ge bättre motiv för kvalitativa förnyelser. Od

SEAN