Att argumentera för devalvering
av I J Forum 1977-12, sida 07, 31.08.1977
Taggar: Teman: devalvering
ledaren
Att argumentera för devalvering
DEVALVERINGSRYKTENA är som bisamråttor — de snor omkring som marodörer i företagsdjungeln och gör alltid en del skada.
Makten tiger still. Alla andra undrar, betvivlar, kräver, förbereder sig.
De tvivlande säger att vi inte behöver stärka den utländska konkurrensförmågan. Handelsbalansen har äntligen visat överskott. Det börjar lossna för skogsindustrin. Metallindustrin går visserligen mot en kris, men inte så mycket på grund av svag konkurrensförmåga som på grund av det allmänna internationella läget. Vad lönar det sig att göra prisnivån konkurrenskraftigare om det ändå inte finns efterfrågan?
DE GODA TECKNEN är delvis skenbara. ‘Skogsindustrin ”går bättre” därför att de helt enkelt är piskade att hålla priserna på en nivå som är internationellt konkurrenskraftig för att överhuvudtaget sälja. Men det har just de plågsamma följder för lönsamhet och soliditet här hemma som leder till avvecklingar och inskränkningar — vilka i sin tur leder till arbetslöshet. I själva verket är skogsindustrin nu mera pessimistisk än i maj när det gäller utvecklingen i slutet av detta år.
Den positiva handelsbalansen är också delvis en illusion. Hurra — visst minskar importen! Men merparten av vad vi brukar importera är investeringsvaror, och nu är pessimismen så djup att ingen investerar.
DEVALVERING sägs ge bara en tillfällig lindring, om den inte kombineras med en vettig politik i fortsättningen. Men gäller inte detta alla saneringar? Frågan är Ulf af Trolles, energisk förespråkare för en svensk devalvering, som i en artikel i Affärsvärlden ger ett skolexempel på den svenska debattens standard. Så här låter företagsledarens motiveringar för devalvering när de skickligt ses ur ”motpartens” synvinkel: ”De som idag har arbete får minskad standard för att det skall kunna skapas arbeten åt dem som idag ej har meningsfylld sysselsättning. I den meningen utgör en devalvering den enda riktigt solidariska politiken i förhållandet mellan dem som har och dem som saknar trygg sysselsättning. Devalveringsstrategin innebär dessutom solidaritet i ett annat avseende, nämligen mellan dagens konsumenter att leva högt på bekostnad av morgondagens.”
När talar industriförbundets Timo Laatunen på detta sätt till fackcentralens Pekka Oivio? När går detta upp för kommunistiske ministern Arvo Aalto som i TV:ns ”sanningsintervju” småmysande (jovisst!) talade om vår hela tiden ökande arbetslöshet?
FORUM 12/77
NU FÅR VI första gången skåda en ekonomiskpolitisk konferens på bred toppnivå den 5—6 september. Devalveringen har redan förutspåtts bli ett av de heta ämnena, trots att det saknas i det officiella programmet.
En sådan här konferens sönderfaller lätt i tre stadier. Det första, att peka på problemen, kan väl snabbt stökas undan eftersom det råder en ganska omfattande enighet om dem. Kanske kan den samlade expertisen arbeta på stadium nummer två: att slå fast målen och därpå delmålen, både på kort och lång sikt. Och i bästa fall försöka det stora klivet till stadium tre: att enas om lösningar.
EN RUTINERAD kommunalpolitiker sade en gång att om man lyckas komma överens om målsättningarna så går det att på logisk väg tvinga fram enighet i besluten om åtgärderna. Det känns tyvärr alltför blåögt att hoppas att han har rätt och att det politiska känslosvallet för en gångs skull kunde dompteras av logiskt tänkande.
Kanske Korpilampikonferensen kan utarbeta två strategier, en för devalvering och en för icke-devalvering. Beslutet ligger i Finlands Banks händer, men det gäller givetvis att ytterst noga bädda för ett eventuellt utspel. Och lite psykologi får det då alltid lov att vara med i spelet. Hur vore det att pröva Ulf af Trolles sätt att argumentera? lJ
Principvidrigt
VID LAHTISMÄSSAN i somras uppbars inträde av de besökande, sexton mark vardagar och tjugo mark söndagar. En fyrapersoners familj med halvvuxna barn kunde få ro ut med 80 mark för nöjet att beskåda de utställda varorna. Dyrare än mårget teaterbesök. : Vilket fint tips för våra stora varuhus. Tänk om de skulle bättra på lönsamheten genom att sälja inträdesbiljetter till kunderna!
Upp till Lahtismässans konststycke att ta betalt även i andra ändan — av varornas tillverkare — lär varuhusen ändå inte nå. Där ligger mässarrangörerna i särklass.
Skäms. IJ OO