Automatiserad segregering

av Nicholas Agar Forum 2020-01, sida 20, 02.02.2020

Nicholas Agar är professor i etik vid Victoria University of Wellington, New Zealand, och författare till boken How to Be Human in the Digital Economy.

Automatiserad segregering

Det finns många berättigade invändningar mot den så kallade gigekonomin. Med tiden kommer änd många ströjobb att automatiseras, med följden att en avsevärd andel av dejobb som innehas av invandrare och lågkvalificerade arbetstagare försvinner. Allteftersom dessajobb försvinner kommer även de sociala kontaktytorna mellan olika socioekonomiska klasser och mellan invandrare och infödda medborgare att utplånas. Den mer övergripande frågan blir då vilka följder den förestående förlusten av omedveten social interaktion får för mångfaldiga, multietniska samhällen.

Ta till exempel Uber, som sysselsätter en mängd invandrare. Enligt företagets webbplats vinnlägger sig Uber om att främja ”lycka och delaktighet” genom ”globala kultur- och samhällsevenemang för att öka och förbättra kulturövergripande lärande och förståelse”. Men trots att det människonära budskapet låter trevligt, har Uber lagt sitt hopp liksom även sin framtida lönsamhet - till självkörande fordon.

Uber är inget drömjobb. Inför den bedrövliga börsintroduktionen 2019 tillkännagav Uber förluster på 1,8 miljarder dollar under föregående år, delvis på grund av utbetalningar på totalt 1 miljard dollar i belöningar för rekrytering av nya förare och andra incitament till arbetstagare inom sektorn. Sedan börsintroduktionen har företagets aktier haft det kämpigt i och med att det ännu är upp till bevis huruvida modellen med mänskliga förare kan skapa vinst. Självkörande fordon är en uppenbar möjlig lösning på problemet, precis som Ubers grundare Travis Kalanick förutspådde redan 2013. När han såg Googles förarlösa prototypbil drog han slutsatsen att ”I samma stund som er bil blir verklighet kan jag ta bort föraren ur framsätet … Jag kallar det marginaltillväxt”

Som vialla vet har ströjobben i ”delningsekonomin” lett till att tidigare förväntningar om en explosiv framväxt av mikroföretagande kommit på skam. Uber -körningar är inget drömjobb för någon, och företagets förare har dragits in i en seg kamp för bättre löner och arbetsvillkor. Trots detta måste vi beakta den sociala interaktion som går förlorad när Uber, och alla transportmedel överhuvudtaget, blir förarlösa.

Fungerande samhällen är mänsklighetens största bedrift. Detsamma gäller arbete inom detaljhandeln, vilket Amazon har för avsikt att slopa i sina Amazon Go-affärer utan kassapersonal. Inte heller detaljhandeln utgör något drömjobb, särskilt inte med tanke på de dåligalönerna. Men om alla sådana jobb slopas, vilka möjligheter har vi då att interagera med människor som är annorlunda än vi själva?

Människor är av naturen flocklevande djur. Vår tillfredsställelse beror på umgänge med andra. Det finns emellertid slitningar mellan detta grundläggande drag och en annan egenskap som utvecklingen av vår psykologi frambringat, nämligen misstänksamheten mot främlingar. Detta ter sig fullständigt logiskt om man betänker att våra förfäder under stenåldern bildade band på omkring 50-100 personer, som ofta var släkt med varandra.

De facto är mänsklighetens största bedrift inte månlandningen eller datorn, utan det att vi, ättlingar till xenofobiska jägare-samlare, har förmått skapa vidsträckta, mångskiftande samhällen som omfat tar miljontals främlingar. Även om många universitetsstudenter sä AFFÄRSMAGASINET FORUM NR1202 ger sig tycka om att träffa nya människor, har forskning visat att även de socialt utåtriktade tenderar att hålla sig till sina egna grupper. Det är inte förrän de kommer ut i arbetslivet som de finner sig tvungna till samverkan med främlingar som ser annorlunda ut, låter annorlunda och agerar på andra sätt än de själva gör.

Men också då ger sig vår inre apa — blyg och emellanåt mordisk till känna under perioder av stress eller politisk och ekonomisk osäkerhet. Under senare år har en del av oss erfarit hur oroväckande lätt det är att föreställa sig alla invandrare som knarksmugglare, kriminella eller smittospridare i våra länder. Bias i de sociala mediernas urval av våra internetinlägg har förvärrat problemet och gjort sociala, partipolitiska och andra klyftor djupare.

Automatisera inte bort mångfalden. Hur ska vi skapa sociala band och utveckla empati ien ekonomi där rollerna som lärare, baristor, taxiförare och affärsbiträden övertagits av högeffektiva maskiner? Vi kan verkligen inte räkna med ”sociala” plattformar såsom Twitter, där våra mordlystna inre apor härskar enväldigt.

Låt oss återgå till Uber-exemplet. När man anlitar en förare kan man visserligen bete sig oförskämt eller helt enkelt bara lite trumpet, men det kan påverka omdömet om en. I fortsättningen kan förare i ens närhet välja att i stället plocka upp passagerare med högre betyg. Om man däremot samtalar intresserat och artigt med föraren kan man sannolikt få ett gott betyg. Ännu bättre är att sådana incitament ofta leder till angenäma utbyten. Man kanske rentav lär sig något intressant av någon som man annars inte skulle ha mött.

När det kommer till affärsbiträden har diskussionens vågor gått höga i fråga om den ökande sociala klyftan mellan anställda inom San Fransiscos blomstrande högteknologiska industrier och alla dem som förser dessa med traditionell service. Affärsbiträden ges inte möjlighet att värdera Googles mjukvaruingenjörer som kunder. Men åtminstone får de, när de möts ansikte mot ansikte, en liten glimt av varandras liv. När initiativ till högre minimilöner tas eller mer satsningar på bostäder till rimlig kostnad föreslås, är det kanske mer sannolikt att dessa mjukvaruingenjörer understöder förslagen eftersom de kan föreställa sig vem som drar nytta av dem.

Förvisso kommer kommentatorer år 2030 förmodligen att se tillbaka på introduktionen av Amazon Go som början på slutet för mänskliga affärsbiträden. Men som medborgare av demokratier präglade av mångfald bör vi ändå vara medvetna om vad som står på spel när viutnyttjar teknik för disintermediering av den ekonomiska interaktionen. Det kan ännu komma en tid då vi måste subventionera dyrt och ”mindre effektivt” arbete, precis som vi nu subventionerar förnybar energi. Men faktum är att vi behöver andra människor i våra liv för att mot verka förtvivlan, och vi behöver möten med dem som skiljer sig från oss för att upprätthålla mångfalden i våra demokratier. Att serviceyrken automatiseras kanske löser vissa problem, men skapar i stället en uppsjö av nya problem. Är kompromissen värd det?m

Upphovsrätt: Project Syndicate, 2020. www.project-syndicate.org