Månadens person: Bengt Holmström

av Janne Salonen Forum 1997-01, sida 24-28, 30.01.1997

Taggar: Personer: Bengt Holmström

”Det centrala är att omvi i Europa inte avreglerar och inte gör strukturella förändringar, och inte gör de politiska institutionernastarkareochmeratranspa­ renta, så har EMU ingen betydelse. I jämförelse med allt detta är EMU en detalj, en sak man kan göra då man har fått allt annat viktigare till stånd.”

Bengt Holmström, professor i nationalekonomi i ett av värl­dens mest renommerade lärosäten inom området, MIT (Massachusetts Institute of Technology) i Cambridge, Massachusetts utanför Boston, är den finländare som har nått högst i den aka­demiska världen inom nationalekono­ min. Han är fortfarande en ungdomlig person, och har ännu inte fyllt 50 (han är född 1949). I det debattillfälle som Centralhandelskammaren ordnade i de­ cember, då han debatterade EMU med den likaledes briljante Sixten Korkman, hade han framtoningen av en ’arg ung man’, medan Korkman förkroppsligade ’etablissemanget’.

Också tidigare har Holmström i Fin­ land varit något av en arg ung man, i början av 1990-talet då han som profes­ sor vid Handelshögskolan i Helsingfors (samtidigt som han var professor vid Yale) gick ut i frän och frispråkig oppo­ sition mot den ’starka markens’politik, som då var den rådande ortodoxin i Finland. Holmström hade fullständigt rätt i att marken borde ha släppts att flyta långt tidigare, men man har intrycket av att vårt etablissemang aldrig riktigt har förlåtit detta. I Finland tycks man inte ha stort behov av att konsultera den man som inom sitt område, national­ ekonomin, har nått världstoppen. Också i CHK:s debattillfälle fick man intrycket att den lilla cirkeln av finländska natio­ nalekonomer som utgör den självut- nämnda nationella expertisen, helst vill hålla den finländska ankdammen för sig själv, där en ortodoxi alltid härskar, tills den har visat sig misslyckad eller ut­ vecklingen har sprungit förbi den, var­ efter den ersätts av en ny ortodoxi.

Institutionella strukturer

En av Holmströms centrala forsknings­ områden är ett som nog borde vara av stort intresse i Finland, nämligen hur de institutionella strukturerna inverkar på nationalekonomin. Detta studium har också givit upphov till det som Holm­ ström var mest kritisk mot i EMU-debat- ten, nämligen avsaknaden av transpa­ rens inom EU-beslutsfattandet, och bristfälligheterna generellt i det som Holmström kallar ”Bryssel”.

JS: Den amerikanska tillväxten har nu pågått ganska länge, tror du att den har livskraft att pågå länge till?

BH: ”USA:s penningpolitik har varit otroligt framgångsrik. Det är svårt att se om det har varit tur eller skicklighet, men sedan Paul Volcker blev chef för Federal Reserve [den amerikanska centralbanken], från 1980 och framåt, har den varit verkligt framgångsrikt, och både Volcker och efterträdaren Alan Greenspan får nog 10+ för penning­ politiken.

Nu finns inget på horisonten som sä­ ger varför tillväxten inte skulle kunna fortsätta. Det som talar för att den kan fortsätta ganska länge är att också den föregående tillväxtperioden varade gan­ ska länge. Tillväxten är också relativt långsam, 2-3 procent; det är en tillväxt som är i takt med produktivitetsök­ ningen och ökningen i arbetskraften.”

Tillväxten i USAhar vanligen dragit igång den europeiska konjunkturen, men nu har det dröjt väldigt länge.

”Det är självförvållat tack vare EMU- projektet.Vi åkte dit med vår penning­ politik, och Frankrike lider fortsättnings­ vis och har nu börjat tala om att deval­ vera, vilket visar hur svårt projektet är. Jag och amerikanska ekonomer allmänt har svårt att förstå varför detta pris skall betalas, och orsaken måste vara poli­ tisk. Om man ser på det ekonomiskt skulle man aldrig ha skött det så här. Och det är frustrerande att debattera med politiker eftersom de aldrig säger varför det skall skötas just på det här sättet. Det kan i sig vara alldeles vettiga politiska motiv, att Europa skall samman­ knytas till en större, integrerad enhet. Men sedan anlitar man ekonomer för att ge alltsammans ett alibi, för att få eko­ nomer att säga att det är en ekonomiskt vettig linje som har valts.

Jag kritiserar inte EMU som sådant, utan sättet på vilket det skapas. Fast Östeuropa kollapsade och en jättechock kom i vägen så fortsätter man bara som tidigare utan att blinka. Att få en eko­ nom att underskriva det här som vettigt är fel, och sådant låg bakom min debatt med Finlands Bank i tiden.”

Ganska många amerikanska ekonomer är som du säger kritiska mot EMU. Men är problemet EMU eller djupare europeiska strukturella svårigheter?

”Min syn, som troligen reflekterar det allmänna amerikanska synsättet, är att vi inte vet hur bra eller dåligt EMU som sådant kommer att vara. Man ser från [den svenska] Calmfors-rapporten att det är väldigt ambivalent. Man kan säga att det blir svårigheter för vissa företag, för andra blir EMU bra att ha … man kan säga att marknaderna blir mera transpa­ renta, konkurrensen ökar, men ett argu­ ment är att det kan bli en ganska inåt­ vänd marknad. Man kan i oändligheten räkna upp olika faktorer och svaret är att man kan bedöma i vilken riktning de pekar, men storleksordningen har man inget hum om. Nettoeffekten kan vara stor, positiv eller negativ; själv tror jag att den är nära noll. Men i dag kan vi inte säkert säga vilken nettoeffekten blir, positiv eller negativ, eller hur stor den blir.

Varför då ge detta en så hög prioritet och t.ex. låta Frankrike lida i sex år? Svaret måste vara politiskt. Den reella I kostnaden är inte bara att Frankrike och andra länder har det svårt och Europa är i en långvarig recession, utan att en hel del viktigare saker skjuts i skymun­ dan. Det centrala är att om vi i Europa inte avreglerar och inte gör strukturella förändringar, och inte gör de politiska institutionerna starkare och mera trans­ parenta, så har EMU ingen betydelse. I jämförelse med allt detta är EMU en detalj, en sak man kan göra då man har fått allt annat viktigare till stånd. Detta hade varit den logiska tågordningen.”

På vilket sätt ser du att man borde för­ ändra strukturerna i Finland?

”Å ena sidan har man i Finland gått bakom ryggen på EMU och skurit i bud­ geten, men jag undrar hur mycket man har funderat på hurdant samhälle man vill ha? Den debatten har inte förts, man har bara sagt att vi måste spara, och sedan har det skurits enligt osthyvels­ principen. Det har varit lätt för politi­ kerna, som har haft någon att skylla på: ’Det är inte vi politiker som vill skära ner’, säger man, ’utan det är EMU eller Europa eller marknadskrafterna som tvingar oss’.Politikerna söker detta stöd, vilket är bekymmersamt eftersom det är politikernas uppgift att ta beslut, också tråkiga.Att man har svårt att ta ansvaret är ett tecken på en sämre fungerande politisk mekanism än vad man skulle önska sig.

Amerika kan inte nödvändigtvis vara modell för Europa, och det finns mycket som inte är bra i Amerika, men landet har fungerat i över 200 år. Det är den enda unionen som har klarat sig i läng­ den. Det finns många exempel på unio­ ner som har varit katastrofala, t.ex. Sovjetunionen eller Kina. Orsaken till att Amerika har fungerat så bra som det har gjort är decentraliseringsprincipen: idén att centralförvaltningen inte tar på sig uppgifter som inte hör hemma hos den. Reagans avreglering och nedskär­ ning på den federala sidan under 1980- talet kommer att historiskt visa sig ha varit mycket viktigt.

Europa måste göra något åt Bryssel. Nu borde man inom IGC [Regerings­ konferensen] ha funderat över de insti­ tutionella frågorna, i stället för över de begränsningar som skall sättas för bud­ getunderskott, vilket jag tycker är ovid­ kommande. Det kan marknaden sköta. Om centralbanken sköter sitt så kom­ mer länder som missköter sig att tvingas betala högre premier för sina lån. Det är alldeles fel att tro att den finska ränteni­ vån inom EMU kommer att vara samma som i Tyskland. Det här har vi kunskap om i USA: då de lokala myndigheterna får ansträngda finanser, ökar priset de måste betala för kapital.”

“Ett skådespel”

Du var i början av 1990-talet med i en arbetsgrupp som skulle studera Finlands ekonomi och komma med förslag hur Fin­ land tar sig ur depressionen. Har politi­ kerna hört av sig efter det?

”Nej. Men det var en mycket dålig rapport. Det visade sig att det var en av de kommittéer som tillsätts för att få redan gjorda beslut legitimerade. Samma roll kommer den s.k. Pekkarinen-arbets- gruppen att ha.Jag tycker att det är ett skådespel.”

Det är rätt allmänt accepterat att det behövs strukturella förändringar i Fin­ land, men svårigheten är att konkretisera vad som borde göras och hur man skall gå till väga.

”Vi måste fundera över vem vi är och hurdant samhälle vi vill ha. Det är i högsta grad politikernas sak att ta reda på detta - och det betyder våra politi­ ker och inte Bryssel: var vi måste skära ner, en hurdan arbetsmarknad vi vill ha o.s.v. Jag är mycket bekymrad över att arbetsmarknadsfrågor kanske hänskjuts till Bryssel, det skulle vara en katastrof för EuropaArbetarrörelsen verkar hopp­ as att det skulle gå så, att de får stöd från Bryssel och får en starkare ställning inom EMU än om de är nationellt splittrade.”

Vilket ser du som det mest oroväckande problemet inom marknadsekonomin idag?

”Marknadsekonomin har klarat sig oerhört bra, och det är svårt att se var problemen nu är. Ett stort bekymmer är WTO-underhandlingarna, att de kanske inte går bra och att en viss protektio- nism kanske kommer att sprida sig, del­ vis till följd av den anti-inflatoriska poli­ tiken.Världen gick igenom en sådan cy­ kel på 1920-talet: en stark valuta ledde till en recession, och man skyllde reces­ sionen på en för fri utrikeshandel, vilket är en helt felaktig tolkning. Därifrån ledde vägen till protektionismen. Och det är inte omöjligt att protektionismen dyker upp på nytt. Hot mot den fria världshandeln är ett potentiellt bekym­ mer för marknadsekonomin i världen.”

Många är bekymrade över arbetslöshe­ ten. och hur man skall kunna ha en hög sysselsättning i en ekonomi med en stark teknologisk utveckling. Nu har förstås USA en mycket låg arbetslöshet (något över 5 procent).

”Man har alltid varit bekymrad över den här frågan, och den har alltid löst sig på något sätt. Man måste ha en tilltro till att nya produktionssätt också ger upphov till nya arbetstillfällen. Man var minst lika bekymrad under industriali­ seringen för 100 år sedan. En del män­ niskor kommer att ha svårigheter under transitionen, och den strukturella ar­ betslösheten är hög i ett skede. Möjlig­ heten är att detta skede kan vara ganska länge.”