Bilskatten och riksdagen
av Mats Kockberg Forum 1980-06, sida 07, 02.04.1980
Taggar: Teman: bilskatten
ledaren
Bilskatten och riksdagen
RIKSDAGSMÄNNEN HAR under den gångna vintern upprepade gånger i offentligheten låtit förstå att de är undersysselsatta. Regeringen Koivisto har valt att föra en politik med låg profil och har inte framlagt några kontroversiella propositioner för de folkvalda. Med beaktande av rådande parlamentariska styrkeförhållanden, opinioner och kommunalvalet inkommande höst är det i och för sig naturligt att omstridda paket i likhet med författningsreformen skjuts framåt. Med tanke på det omtalade behovet av ökad dialog mellan statsråd och riksdag får man i alla fall hoppas att regeringen infriar sitt halva löfte om att i slutet av vårsessionen avge en redogörelse för det planeringsarbete som ligger bakom statsförslaget för år 1981. Nästa år väntas recessionen sätta in på allvar och med den följer lätt också statsfinansiella svårigheter. De ekonomiska riktlinjerna för de närmaste åren borde därför dras upp på bred bas inom de folkvaldas församling.
Våra grundlagar överlåter merparten av möjligheterna att göra reella politiska initiativ på statsrådet. Helt utan befogenheter är emellertid inte parlamentet i detta sammanhang. En fråga som riksdagsmännen väl kunde ta sig an gäller bilskatten — sett i ett nutidshistoriskt perspektiv frestas man nästan att kalla problematiken ett evighetsspörsmål.
Men måste det verkligen förhålla sig på det sättet? Kunde inte någonting göras för att bringa ned bilskatten till en rimlig nivå?
Automobilförbundet gjorde för ett drygt år sedan inför riksdagsvalet en enkät om hur riksdagskanditaterna i olika partier ställer sig till en rad aktuella trafikpolitiska frågor. Inemot 600 kandidater gav sin syn på bl a valfrihet beträffande transportmedel, den nya vägtrafiklagen, väganslagen, bilskatten samt hur det ”överskott” som samhället får av acciser, avgifter och skatter från biltrafiken efter att statens utgifter för denna kommunikationsbransch avdragts, skall användas.
Av de potitiker som gett sig tid att svara på frågorna och som ur bilistsynvinkel gav positiva svar på samtliga enkätfrågor invaldes hela 78 personer i riksdagen. Dessa hade också deklarerat att vår ”bilskatt, som hör till de strängaste i Europa, bör lindras”,
FORUM 67/80
Vad har sedan hänt i praktiken efter valet i mars 1979? Senaste höst gavs parlamentarikerna möjlighet att ta ställning till ett förslag om sänkt bilskatt. 63 riksdagsledamöter ställde sig bakom kravet — några av ”bilistvännerna” från valstriden föll bort i voteringen medan några andra, som inte svarat på Automobiltörbundets rundfråga röstade för förslaget. Men det senaste halvåret har politikerna valt att ligga lågt också i denna fråga.
Sakargument talar fortfarande för en lägre bil- och motorcykelskatt. Enligt statistiken har 2/3 av hushållen i vårt land tillgång till bil, ett förhållande som är naturligt med beaktande av gles bebyggelse och långa avstånd. Bilskatten är en betydande inkomstkälla för statsmakten. I fjol inbringade bilhandeln på det sättet ca 1,35 miljarder mark till statskassan. Med tanke på att detta belopp var drygt 10 pocent högre än vad man räknat med i budgetförslaget och att totalkostnaderna för bilägarna kraftigt skjutit i höjden p g a höjda oljepriser, borde en snabb justering av bilbeskattningen fås till stånd. Det kan inte vara i statsmaktens intresse att öka pålagorna för bilåkandet och en reform i föreslagen riktning skulle också vara på sin plats med tanke på bilbranschens verksamhetsförutsättningar i ett längre perspektiv.
I stället för att klaga på bristande sysselsättning kunde politikerna ta sig i kragen i bilskattefrågan. Senast vi ehandlingen av nästa års statsförslag finns där möjligheter till insatser. I synnerhet de riksdagsmän som svart på vitt deklarerat sin positiva ståndpunkt visavi bilistintressena borde känna sig manade. Att försvara sig med att hänvisa till de stigande energikostnaderna under perioden efter senaste riksdagsval och att hävda att dessa skulle ha förorsakat en omprövning av inställningen till bilskatte eftersom bilismen ökar oljeförbrukningen, är inte övertygande.
Under valkampanjen för ett drygt år sedan krävdes inga initierade kunskaper i energipolitisk futurologi för att dra slutsatsen att oljeprisstegringen är ett permanent fenomen. Ett löfte gällande inställningen till bilskatteproblematiken då bör rimligtvis fortfarande gälla!