Bingobas och möbelkung

Taggar: Personer: Bjarne Dahl­qvist

Jakobstadsföretagare:

Bingobas och möbelkung

Man säger i Österbotten om Bjarne Da hilq vist, 33 år: ”visst har det gått väl fort uppåt för honom — men, å andra sidan, är han driftig som företagare. Ett modellexemplar helt enkelt att visa upp här i landsändan när det blir tal om företagare och coming-män”.

Bjarne Dahlqvist om möbelmarknaden: ”Reaktlonerna ute på fältet styr oss. Några arkitektoniska fantasiskapelser har jag aldrig trott på, hellre tidlösa skapelser som överlever modeströmningarna. Det är på så sätt man når de stora marknaderna, Inte fåtaliga strökunder med specliallserad smakinriktning.

Forum 3/74

Bjarne Dahlqvist är idag en av landets största möbelfabrikanter i läder. Hans årsomsättning var i fjol 10 miljoner, den har stigit stadigt och skall nästa år stå vid 16,5 miljoner mk samt 1978 vid 27 miljoner mark! ”Marknader finns”, säger BD med övertygelse och pekar på kartan. Fingret fortsätter i samma veva långt utanför Finlands gränser. De 70 personer BD har i sin Jakobstads-fabrik idag kommer snart att få sällskap av några tiotal arbetare till, arbetsstyrkan måste ökas för att företaget skall kunna svara på den ökade efterfrågan på möbler. Orderstocken för nästa år ser mer än lovande ut: redan idag har BD. placerat 60—70 ?/o av produktionen under 1974.

1966 var BD agent för en svensk firma i stenkross- och grävmaskinsbranschen. Men devalveringen 1967 slog undan fötterna på honom. Biten av businessen beslöt han att ändra titel i telefonkatalogen — importören blev exportör och i en något annorlunda bransch. BD, helt oskolad merkantilt och industriellt, råkade besöka en möbelfirma i huvudstaden, satte sig i en svängbar läderfåtölj och frågan vad den kostade. Svaret konfunderade, — Skall en läderfåtölj behöva vara så dyr? Nej, det skall den inte, tänkte och beslöt BD samtidigt. Och hoppade in i branschen.

Någon skolning eller erfarenhet på området hade han inte ”det skulle i så fall vara en egenhändigt hopsnickrad säng åt far i junior-åldern”. Men BD tyckte att det räckte med idén och sedan kunde han skaffa kunnigt folk kring sig. ”Jag tog sedan kontakt med en säljare i branschen i Sverige och frågade vad han hade för utförsäljningspris på nästan likadana stolar. Jag hade gissat rätt, försäljningsmarginalen var grovt tilltagen. Jag räknade ut att man med stora serier borde kunna pressa ner priset och ändå vinna mycket.”

Liten vinstmarginal men stora serier

BD startade i liten skala. Hyrde en uttjänt folkskola i Purmo strax utanför Jakobstad. Lokala snickare anlitades för att göra stommen till det som blev TV-stolen ”Lenita”. Det blev snabbt en billig storschlager. Men också den var för påkostad och dyr för att sälja bra i längden, marknaden mättades snabbt. BD prövade en något billigare version ”Torrero” och den sålde likaledes bra men till en något annan kundkrets — i en något lägre inkomstklass.

Stolarna blev en bra business för BD och han höll fast vid den filosofi han följer än i dag: stora serier av en och samma ’ modell. Han menar att det är för dyrt att hålla igång tillverkning av allt för många modeller samtidigt. Vinstmarginalen

Forts på sid 2 25