Bland banditer och bankdirektörer
av Ragnhild Artimo Forum 1995-02, sida 14, 16.02.1995
BLAND BANDITER OCH BANKDIREKTORER
Ragnhild Artim gången att information en mellan bankerna inte fungerar alls. Waiss hade Iåneansökningar inlagda samtidigt hos Andelsbanken ; Idensalmi och Andelsbanken Yhteistuki. Låneansökningarna var i olika aktiebolags namn, men garantierna var desamma, ett grustag i Ylöjärvi och markområden i Ruovesi. Bägge bankerna beviljade lånen och det tog inte mer än ett par veckor. “Veckan hade faktiskt varit jobbig. Killarna hade hållit sig något så när nyktra och skött sitt arbete. Först hade vi lyft snabblån på 40 000 mark för var och en från FBF:s Telebank. vilket inte krävde annat än ifyllda ansökningar. Killarna hade också skickats till SCAB-Finans att fylla i avbetalningskontrakt för tre lyxbilar. Nu spred sig ryktet om dem, och min NMT-telefon ringde oavbrutet, då kolleger ville låna dem som borgensmän, De hade rena kreditpapper här i Finland och var alltså mycket användbara.” “En affärsman berättade att många bankirer hade visat sig hugade för sk. kick-back, ett arrangemaneg där bankiren då han beviljar kredit får en avtaad procent av lånesumman som “tillbakaspark” under bordet för privat bruk. För sådana brott blev man sällan fast. för de var ytterst svåra att bevisa. i | Idensalmi märkte vi första
Svindlande höjder
Såhär berättar Jaarli Tulimeri. tidigare känd som JuhaMatti Anttila. i boken Kaikki rahasta: talousrikollisen tunnustukset (Allt för pengar: en ekonomisk brottslings bekännelser) om sitt arbete och sin verksamhetsmiljö under kasinoekonominåren och sin egen bana som ekonomisk brottsling — före den oundvikliga kraschen och fängelsestraffet. Boken (utgiven på WSOY) har redigerats av HeSa-redaktören Teuvo Arolainen. som också i några kapitel framlägger sin egen analys av denna absurda parentes i landets ekonomiska historia. Det är skakande läsning också för en publik som Iuttrats av reportage och rapporter från de rättegångar som ”rekonstruerat” epoken. Ju 14
Hur kunde en systematisk åderlåtning från bankerna ske i form av megalån till “rånare i Hugo Boss-kostymer och Rolex-ur”, som kom in via huvudingången och gjorde sorti i god ordning, jovialiskt följda ut av bankdirektören? Dessa rån rapporterades aldrig. De bokfördes som kreditförluster. Bankerna hade goda skäl att inte ropa på polis.
ha-Matti Anttila och hans yrkesbröder, affärsmän med ett klart välfungerande businesskoncept, “putsade” metodiskt banker 1 större städer lika väl som i glesbygden på försvarliga lånesummor för fingerade projekt, och pappersfirmor vilkas enda “produkt” var att utverka pengar för aktörernas privata konsumtion.
Lättskaffade pengar
Att leva på lättskaffade lånepengar krävde, berättar Anttila/Tulimeri, bara en smula metodik och snabbhet att se hur systemet fungerade.
Brukskreditfinansiering — och naturligtvis kreditkort — gav fin träning för större proJekt. Bankgrupperna tävlade om att prångla ut pengar med snabbkrediter för vilka blanketter kunde plockas upp från närmaste kiosk, och finansieringsbolagen skyndade sig att ta exempel av dem. Independent och FBF:s Telebank var föregångare på denna tacknämliga sektor.
Mera ambitiösa operationer i miljonklassen krävde bara litet mera kreativitet. Anttila/Tulimeri berättar att det i många fall visade sig nyttigt att öppna ett stort antal konton i olika företags namn (färdigregistrerade aktiebolag som det fanns utbud på av framsynta operatörer), och mellan dessa rotera simulerad penningtrafik.
Vår hjälte köpte under en enda vinter tio sådana aktiebolag av en viss Santeri Inkeriläinen, bytte ut deras styrelser och inledde penningtrafik för fingerade affärstransaktioner mellan bolagens konton. I Tammerfors öppnade han konton hos FBF och Postbanken, i huvudstaden hos SCAB, ACA och
KOP. Han lösgjorde alla tillgängliga kontanter för denna trafik som hade fördelen att pengarna tvättades under de oräkneliga betaltransaktionerna, och började se ut som vinster från laglig affärsrörelse. Idén var att hos bankerna skapa illusionen att firmorna kontinuerligt fick in pengar från lönsam affärsverksamhet.
Att få generöst tilltagna lån för denna nonexistenta affärsverksamhet var förhållandevis lätt, inte minst för att bankerna blodigt konkurrerade om kreditkunderna och i sin iver att bevilja lån var mindre nogräknade med säkerhetsoch borgenssidan. Straffade brottslingar med vålds- och inbrottsbakgrund fick duga som borgensmän då de hade rena kreditpapper, och ljusskygga exilfinländare bosatta i Sverige gästspelade, temporärt upputsade och salongspreppade, för effektivt planerade, geografiskt spridda låneupptagningsturnéer — mot “konsulthonorar”.
Mutor & utpressning
För besvärligare fall tillgreps tidigare nämnda kick-back, som ökade bankdirektörernas benägenhet för långivning. Denna goda vilja försäkrade sig de kriminella operatörerna också om genom att arrangera utflykter och tillställningar förgyllda av högklassig traktering och fysiska örlustelser, avfotograferade i strategiska skeden för användning som övertalningsmedel.
Också porr-resor utomands och mutor i form av “konsultarvoden” ingick i arsenalen för behandling av bankdirektörer vilkas tjänster de ekonomiska brottslingarna behövde försäkra sig om.
Det var framför allt ett (numera stängt) FBF-kontor i Tammerfors och ett prominent ACA-kontor i Helsingfors som visade sig vara verkliga guldgruvor för de kriminella operatörerna, vilka för några år levde glada dagar skördande frukterna av på lösa boliner beviljade lån och fastighetsfiffel.
Rövarhistorier?
Berättelserna om dessa “rånare i Hugo Boss-kostymer och Rolex-ur”, som tog huvuddörren till banken och gick ut med summor som fick konventionella bankrånare att te sig som amatörer, är delvis så fantastiska att de ter sig som fiktion och underhållning snarare än seriös rapportering.
Vi frågade Teuvo Arolainen som redigerat materialet om han presenterar fiktion eller fakta. Han konstaterar att boken baserar sig på Anttila/ Tulimeris berättelse, men att de flesta namn och en del data “editerats” för att försvåra identifiering.
Många av de fall som relateras har varit eller är under rättsbehandling (och därför igenkännliga), andra har tills vidare undgått lagens långa arm. Tulimeri (framgår det i epilogen) har avtjänat tre av utmätta sju års fängelsestraff och ser idag med kritiska ögon på sin verksamhet och på det artificiella och isolerade liv den nödvändiggjorde.
NR N
För skattebetalare, som har fått sköta räkningen för bankernas liberala kreditpolitik i form av det astronomiska bankstödet, är det av intresse alt läsa om hur en del av de kreditförluster som undergrävt hela nationens ekonomi blev till. Fulimeti påpekar att samhällets skydds- och varningsmekanismer långt är fokuserade på att förebygga småskalig, betydelselös ekonomisk brottslighet. Att megaoperationer är svåra att komma åt beror också på den självcensur som träder i kraft då t.ex. en bank uppdagar att man haft femtekolonnare i organisationen. Pinsamt! Och avgjortilla för bankenstrovärdighet. Intressant är också den mediatystnad som omgett bokens utgivning. 0