Blir Vestmannaeyjar ett nytt Pompeji?

Taggar: Orter: Island

AKTU Blir Vestmannaeyja e Historien är rik på skildringar av vulkanutbrott med katastrofala följder för miljö och bosättning. I motsats till orkaner, jordskalv och andra våldsamma yttringar av jordklotets fysikaliska egenheter så betalar vulkanismen oftast igen sin skadegörelse med ett generöst mått av fredlig grönska. Vid sidan av de primära destruktiva verkningarna har eruptionsprodukterna faktiskt, ända sedan urtiden, spelat en fundamental roll I allt levandes utvecklingshistoria. Ökade kunskaper om vulkanutbrottens fysik skulle därför lösa många gåtor förknippade med jordelivets framtida öden. Säkert också i fråga om kontinentalskorpornas säregna kanande omkring på jordklotets ännu aldrig skådade mantelskal.

Island har, genom Helgafells abrupt avbrutna mångtusenåriga törnrosasömn, än en gång påmint oss om att sagoön hör till jordens mest aktiva vulkanområden.

Man räknar med att jorden har omkring 450 aktiva vulkaner, som erupterat under historisk tid. Ett par dussin finns på Island eller i havet utanför och några av dem hör till jordens mäktigaste.

Expertisen har konstaterat att Island, i medeltal under de senaste elva välkrönikerade århundradena, har presterat ett vulkanutbrott ungefär vart femte år. Den tumregeln stämmer förbluffande väl också på kort sikt. Enbart vårt eget sekel visar serien 1902, 1918, 1921, 1922 (dubblé på två vitt skilda ställen), 1923, 1926, 1929, 1934, 1947, 1961, 1963, 1970 och 1973. Detta ger ett intervallmedeltal av 5,1 år! En så tät frekvens finner man knappast någon annanstans på jorden.

Att Jules Verne inte bara placerade startplatsen för månfärden i omedelbar närhet av nuvarande Cape Kennedy, utan också lät sina resenärer till jordens inre anträda resan i den isländska slocknade vulkanen Snaefellsjökull, visar bara att han var minst lika väl bevarandrad i naturvetenskap som författarkonst.

Mittatlantryggens Island

En förklaring till den intensiva vulkanismen på Islahd är att öplatån, jämte småöar, har en central position bland de landmassor som för någon miljon år sedan slutade att stapla upp sig i Nordatlanten. Produkter av lavaspyende sprickbildningar i jordskorpans veckningar under ett, bortåt 70 miljoner år långt skede, som i jordens utvecklingshistoria kallas Tertiärtiden.

Detta är dock endast en del av orsakskomplexet. Islands nyaste, efteristida, vulkanområden är en del av den sprickfyllda så kallade Mittatlantryggen, som sträcker sig från Bouvet Island i Antarktis, via Atlantens många vulkanöar Tristan da Cunha, Ascension, Kanarieöarna etc ända upp till Island och Jan Mayen i norr.

Forum 2/1973

ELIT) ett nytt Pompeji?

Veslmannavijar ö Ne & = S& TF Hang & / Sn pa 42 VA / Eldar g G — N Faxasker sSmåtyjar F3,

Heimaey

Ktfsey <A

Brandur & Isa Bure pr skpentaglaske ru . Br

Det nu så aktuella Vestmannaeyjar-området. Avstånden till Surtsey och isländska fastlandet inte skalenligt återgivna I förhållande till huvudögruppen. Skissen är en aning hopträngd. Överst till vänster infällt en skiss visande Islands Y-formade vulkaniska bälten. Sprickorna i Helgafell följer samma riktning som vulkansprickorna på fastlandet. Skissen visar läget morgonen 73-1-26 med sprickans nordända löpande ut I havet,

En annan, kanske ännu mer fascinerande, sådan defekt i jordskorpan löper från Aleuterna utmed Californien och Centralamerika ner runt Australien. Därifrån via Indiska oceanen upp genom Röda havet. Med Suez-näset som en ynkligt liten spärrtröskel mot de oroliga jordskalvsområdena norröver i Medelhavet. Även om processen är långsam anses Island, liksom de flesta andra platser utmed dessa oceanbottensprickor, bildlikt talat falla isär där dessa bergdiken går fram. Islands nuvarande aktiva vulkanområde löper sålunda tvärs Vänd n igenom ön i form av ett upp och ned vänt ”Y”, med 40—60 km vida skänklar. Se skissen! I det västra benet, som löper under Keflavik och tangerar Reykjavik, har under historisk tid inte noterats några vulkanutbrott på land. Trots att grunden där fortfarande är rik på både hett geotermiskt grundvatten och bubblande svavelkällor.

Ute i havet, sydväst om Keflavik-udden, omtalar historieurkunderna, har däremot talrika ”Eldeyjar” och ”Gigeyjar” (eldoch krateröar) både kommit och gått så att numera endast en Eldey återstår. En mindre klipputpost, ännu litet längre ut till havs, försvann så sent som i fjol.

Det andra benet, som på fastlandet hyser sådana notoriska storheter som Hekla, Katla, Grimsvötn och enorma Lakagigar, löper ut i havet under de just nu så aktuella Vestmannöarna. Där omtalar emellertid historien inte någon som helst submarin vulkanisk aktivitet förrän Surtsey, ögtuppens numera näststörsta och nästhögsta ö (175 m), plötsligt dök upp ur havet i november 1963.

Ovanligt lång paus

Visserligen är samtliga 18 Vestmannaöar (vid ebb utökade med 50—60 småskär) av rent vulkaniskt ursprung och några böcker i facket omnämner rent av medeltida utbrott hos Helgafell. Enligt Islands ledande vulkanolog, Sigurdut Tho rarinsson, beror detta dock på en feltolkning av ”Landnamsbokens” text. Man kan säkert fastslå att Helgafell, som är gruppens yngsta vulkan, inte har erupterat på 5 000—6 000 år. Det är möjligt att Helgafells senaste utbrott ligger så långt tillbaka i tiden som helt 8 000 år. De förstnämnda siffrorna förefaller dock sannolikast på basen av utförda mätningar. Helgafells nya utbrott var, efter Surtseys tillkomst, knappast någon sensationell överraskning som sådan. Att vilopausen var så lång, liksom också det faktum att en kilometerlång sprickbildning, högt uppe i berget, kundeskömma helt utan varning, ger däremot expertisen något att tänka på.

Jordskalv hör nämligen intimt samman med vulkanism, nästan som ägg och bräckt skinka, Där det finns aktiva vulkaner förekommer alltid smärre oroligheter i underjorden. Även om verkningarna i marknivå är mindre våldsamma än i utpräglade jordskalvsterritorier.

Denna regel går dock inte att vända om. De flesta av jordens värst utsatta seismiska oroshärdar står sällan i något påtagligt, direkt samband med vulkanism.

Inte från jordens kärna

En allmän missuppfattning är att den flytande lava som väller ut ur kratrarna härstammar från jordens numera allmänt kända flytande kärna, Så illa sprucket är vårt drygt 4 000 miljoner år gamla jordklot ändå inte. Tyvärr kan man inte förklara varför berggrunden, ställvis inte håller sig i fast form långt högre upp än på 3 000 km djup, där jordens inre är flytande. Flera rön och beräkningar antyder förekomsten av vulkanmatning från härdar bara några tiotal kilometer djupt nere. Dessa antaganden baserar sig bland annat på beräkningar av det tryck som krävs för att pressa upp smält bergmassa till de högsta vulkankäglornas topp.

Även om vi inte vet orsaken till bergsmältan där nere — magma kallad — så inser vi att om en sådan het magmahärd bildas så börjar den arbeta sig uppåt längs de fysikaliskt lättast framkomliga vägarna.

Under det enorma tryck som råder på kanske 40—60 km djup är den heta massan då trögflytande degig, med i sig lösta gaser. Främst vattenånga och koldioxid men också mindr 1 miljövänliga grundämnen som klor, fluor och svavel. När magman äntligen lirkat sig fram och sprängt sig väg ut till atmosfäriskt tryck blir den en bubblande kombination av gaser och heta vätskor uppblandade med säreget luftiga bitar men också tyngre klimpar av fast material. ” Proportionerna mellan dessa ingredienser är givetvis varierande inom vida gränser så att en del utbrott tar sig mer explosiva uttryck än andra. Den till synes mildaste, men ingalunda minst destruktiva formen, är lugnt (kanske 1 m/min) framvällande kiselfattiga lavor med snabbt svalnande ytskikt. Denna porösa skorpas goda värmeisolation håller likväl innanmätet länge flytande (utgångstemperatur 600—1 200”C) så att massan, likt en vältrande vall, oemotståndligt kryper kilometerlånga sträckor framåt. Även om sluttningen är minimal. Helgafells lava är just av detta slag och eruptionens nerdalande askmängd är betydande.

Längre än så ska vi inte klampa in på vulkangeologernas fängslande men mångfasetterade gebit. För Helgafells del återstår dock att nämna ett fenomen som måhända ger också mänhen av facket en smula huvudbry.

Låg temperaturgradient

Helgafells senaste eruption kom utan någon som helst — eller åtminstone inte uppmärksammad — förvarning. Småskalv är normala företeelser på Island och först några timmar efter eruptionens början kom hela serier av flera hundra smärre jordstötsindikationer på fastlandets seismografer. Först då ett tydligt avbrott i den seismiska rutinen.

När Surtsey för tio år sedan dök upp ur havet konstaterade fiskare i närheten att havsvattnet redan dagen innan — djupet över 100 m — var 9,4? varmt. I stället för den normala 7 graders temperatur som Golfströmmen håller nära nog konstant året runt. Dessutom hade det en säregen svavellukt som noterades till och med på fastlandet, ett tjugotal kilometer därifrån. Utan att någon dock drog några riktiga slutsatser förrän mäktiga kondensmolnspelare avslöjade vad det egentligen var fråga om.

I staden Vestmannaeyjar finns ett 1565 m djupt borrhål för färskvatten, Eftersom temperaturen vid mätningar den 27 februari 1967, inte ens på detta stora djup, mitt i den aktiva vulkanzonen, visade sig vara högre än 98C — och på 500 djup bara vanlig badvattenstemperatur +40”C — ansågs berggrunden vid foten av Helgafell då vara förvånansvärt kylig.

I all synnerhet som man i Reykjaviks kommunala vatmvattenverks borrhål ytterom vulkanzonen uppmätt temperaturgradienter på nära 500”/km, i avsevärt grundare borrhål. Morgonen efter den natt då Helgafell erupterade började det dock ryka också ur borrhålet på Heimaey. Huruvida vattnets temperatur, i hålets övre ända, var högre än normalt redan tidigare är än så länge oklart. Kanske man där skulle ha kunnat notera en förvarning — om någon lagt märke till den.

Måhända skulle det vära till nytta med särskilda borrbåll för automatiskt alarm vid en eventuell förändring mot onormalt hög vattentemperaturgradient. Detta enbart som en osökt, men helt lekmannamässigt, framkastad tanke när staden Vestmannaeyjar 1), i skrivande stund, ser ut att riskera begravas under aska som Pompeji i tiden. Lyckligtvis utan andra dödsoffer än en förolyckad häst och 50 kor, som när betesmarkerna täcktes av aska måste ledas till slaktbänken före borttransporten från ön. m 1) Med sina 5174 innevånare år 1972 var Vestmannaeyjar Islands i storleksordning 6:e stad efter Reykjavik 80 100, Kopavogur 10 991, Akureyri 10 222, Hafnarfjördur 9 588 och Keflavik 5 553.

Forum 2/1973