Brist på andligt kapital broms i u-områdena

Taggar: Personer: Hans Östermark

DE HANS ÖSTERMARK, U-OMRÅDESFONDEN e Problemet i-område kontra u-område är på nationell nivå likadant som på det globala planet: klyftan mellan rika och fattiga snarare vidgar sig än minska e Utvecklingsfondens uppgift är att ge hjälp till självhjäl + Det gäller i u-områdena att satsa på arbetsintensiva företag. Vi är inte så mycket ute efter automatisering som att kunna ge människor möjlighet att bo kvar och arbeta på hemorten.

ee Den gamla företagarandan kan och bör väckas till liv

Brist på andligt kapital broms i u-områden e Stark tro på de svenska u-områdesregionernas möjligheter att överleva och till och med blomstra upp präglar dipl ekon Hans Östermarks tänkande. Han är chef för KERA:s (Kehitysaluerahasto — Utvecklingsområdesfonden Ab) svenska områden, stationerad i Vasa.

Östermark ser alltså i princip ljust på möjligheterna men säger att det finns många barriärer att bryta ner innan de materiella resurserna kan nyttjas till fullo. Hans intressanta recept: Tänk inte bara på att locka företag till u-områdena, tänk också, och hellre, på att locka hem bygdens söner efter slutförda ekonomiska, tekniska eller samhällsvetenskapliga studier så att företagsamheten blomstrar upp kring dem. Utvecklingsområdesfonden, KERA, är ett kreditaktiebolag med statlig aktiemajoritet. Dess arbete går ut på att undersöka, ge råd och finansiera potentiella industriprojekt i u-områdena. Hjälpen sker i form av direkt kredit, räntestöd, forskning och planeringshjälp. Förutom att man är med och skapar nya företag stöttar man även upp redan förefintliga äldre företag. KERA har sitt huvudkontor i Kuopio med byråer i Vasa och Uleåborg. Förutom Österbotten sköter byrån i Vasa också Åboland och Åland.

— Dethär är ett jobb, säger DE Östermark, vars resultat knappast efter endast två år går att mäta. Men siffror finns som visar att KERA definitivt har en uppgift att fylla och jag kan som ett allmänt omdöme säga att intresset för KERA:s möjligheter att hjälpa är stort och att låneverksamheten är livlig.

Forum 1/7 — När vi bygger upp näringslivet i u-områden satsar vi självklart hellre på arbetsintensiva företag, företag som skapar många arbetsplatser, än företag där arbetsplatserna är få fastän företagets omsättning i övrigt är stor. Vi är inte så mycket ute efter automatisering som att kunna ge människor möjlighet att bo kvar och arbeta på hemorten.

Ser man på KERA:s ”prestationssiffror” hittills så kan man gott säga att Österbotten hör till de områden som haft den största nyttan av KERA: KERA har hittills beviljat 305 miljoner mark i krediter och för de pengarna har ca 15 000 arbetsplatser skapats i hela landets u-områden. Ser vi enbart på Vasa län så har vi beviljat 63 miljoner mark till länet och håller på att skapa 4410 nya arbetsplatser. Det är en fördelaktigare siffra än genomsnittssiffran för hela landet och ett lågt pris per arbetsplats. Det beror på att vi här i Vasa län har flera arbetsintensiva projekt än vad fallet är på många håll i t ex Lappland där en hel del pengar har gått till hotelloch restaurangrörelser som kanske inte ger speciellt mång “arbetsplatser, även om de som långsiktiga investeringar ka vara lönsamma. — Problemet i-område kontra u-område är på nationell nivå Vänd likadant som på det globala planet: dvs klyftan mellan rika och fattiga vidgar sig snarare än minskar. Det område som jag sköter, hävdar Östermark, är kolossalt heterogent. Å ena sidan har vi starka centra som också kommer att förbli starka som tex Vasa och Jakobstad som traditionellt har en stark industriell bakgrund och kring vilka det är lätt att bygga upp företagarverksamhet. De har också stora och starka influensområden som det inte går någon nöd på. Vi har också exemplariska landsortscentra som Närpes och Lappfjärd, som är kommuner som starkt konkurrerar om herraväldet över den kringliggande bygden, Men så finns det skärgårds- och inlandskommuner där möjligheterna till ”industriell väckelse” är minimala, där landsbygdens ”katastrof-teori” mer och mer realiseras. Vi diskriminerar ingalunda någon enda kommun i vår verksamhet men i många är chanserna för oss att verka små, därför att kommunens och nejdens egen initiativkraft saknas. — Här vill jag gärna bemöta den kritik som har riktats mot KERA egentligen sedan starten. Man har påstått att vi är för passiva och inte får något till stånd. Till det vill jag genmäla att vår uppgift ingalunda är att fungera som en statlig myndighet som bokstavligt talat placerar en fabrik i ett område, säger att ”här är nycklarna, jobba”. Nej, vi skall ge hjälp till självhjälp. Vi väntar på initiativ från fältet, bedömer sedan läge och möjligheter och bifaller eller förkastar ansökan om kredit och räntestöd.

FORUM: — Till dehär regionerna har ju ett flertal företag i ”låglönebranschen” sökt sig, Har det varit bra ÖSTERMARK: — Ja och nej. De har för stunden gett ett antal arbetstillfällen år kommuninvånarna. Men deras effekt har inte alltid varit god. De har lockats till orten av den låga lönestandarden men där har skett en snabb och betydande förändring — Finland är inte längre något Portugal där man får arbetskraft halvgratis. Då har dessa företags lönsamhet försvagats, de har kanske packat ihop och det har gett kommunen vissa problem, I många fall har kommunerna uppfört dyra industrihallar som de ställt till nämnda företags förfogande och så kan hallen plötsligt stå tom. Alla har självfallet inte gjort så, men det finns skrämmande exempel, Inställningen till utländska företag har varit kanske för liberal. Det har räckt att de skaffat erforderliga tillstånd att verka i landet. Jag vill inte heller bortförklara den mycket hälsosamma inverkan de har haft i många fall. Men nu är i alla fall toppen nådd för dem.

— Jag har, kastar Östermark fram, en teori om hur u-områdesbygden bör byggas upp så att resultatet blir bestående: Vi har ju i kustbygderna sedan gammalt ett bra industriklimat och hygglig företagaranda. Men generationsklyftan är bred och har bromsat utvecklingen. Inte ens i rena familjeföretag har man kunnat hålla den yngre generationen hemma i före taget, utan de yngre har i alltför många fall stannat borta efter avslutade studier. Mitt recept är att dessa ”bygdens söner” med alla medel borde lockas tillbaka till sin hemkommun. De skulle modernisera redan förefintliga gamla företag, de skulle med hjälp av dagens låne- och kreditmöjligheter bygga upp nytt. Kommunerna har ju arbetskraft, visserligen oskolad, men användbar om den kommer i rätta händer. Och en kommunens egen son har vissa större möjligheter att skapa en meningsfull arbetsplats som arbetarna identifierar sig med och kring vilken mindre industrier och företag kan blomstra upp då man vet att det finns bestående stabila företag som bildar basen.

Problemet är alltså att kommunerna saknar ANDLIGT KAPITAL, sådana personer som kan ekonomi och kan starta och sköta ett företag. Men vi har nästan tappat möjligheten att locka dem tillbaka i och med att kommunerna har utarmats — dels som ett resultat av generationsklyftan som gör att företaget dör ut med företagaren.

— Men än är det inte försent att rycka in och jag tror att den gamla företagaranden kan väckas till liv. Att de små landskommunerna skulle vara utdömda vägrar jag tro på. Tidigare har möjligheterna till krediter till hyfsat pris satt stopp för investeringsviljan — dagens KERA öppnar nya perspektiv.

Vad Östermark vidare vill betona är att en yngre generation kunde lappa ihop hålen efter de misstag som man hittills just i dessa bygder har gjort sig skyldiga till — d vs en kolossal isolering. Den framträder speciellt i finska inlandskommuner där man helst ”sköter sig själv” trots att företagsverksamhet kräver vidsyn och framåtsikt.

FORUM — Det förekommer flera åsikter om marmmut företagens komma eller inte komma till u-områdena vilken syn företräder du? ÖSTERMARK: Jag förordar definitivt en försiktigare väg att locka — i den mån det nu går att locka — storföretag till en ort som traditionellt är fämmande för en sådan typ av verksamhet. Främst bland politiker och kommunalpolitiker finns det en ganska oreserverad ”industrialiseringshysteri” som tar sig uttryck i att smått paniskt och med allt våld försöka omvälva den egna landsändan. Jag tror man behöver komma ihåg bara ett exempel för att komma underfund med att den omkringliggande bygden och utvecklingsstrukturen inte mår odelat bra av att storföretag kommer in i bilden, En industrialisering får inte ske på bekostnad av en helt nedriven samhällsbild, alternativet till en jordbruksbygd skall inte vara industrislum utan en landsbygd där företag och arbetsplatser finns i lämpliga mått. Jag tror att svenska Österbotten kan och bör blomstra upp på en sundare och naturligare väg än att mammutföretag kommer hit och rycker upp allt med rötterna. Och den uppblomstring jag väntar på och tror på hänger mest på om vi kan få tillbaka vårt ”andliga kapital”.

Lennart Engströms stipendiu för utbildande av skeppsbyggnadsingenjörer kan sökas av unga svensktaland högskoleingenjörer.

Stipendiet bör användas för långvariga utländska studier eller för vetenskaplig specialarbeten.

Ansökningar sändes senast den 18. 2. 1974 till

Svenska litteratursällskapet i Finland, Snellmansgatan 9—11, 00170 Helsingfors 17.

Forum 1/74