Budgeten och skatterna
av Mikael Ingberg Forum 1985-15, sida 08-09, 09.10.1985
Budgeten och skattern nder flera års tid har man i vårt land U diskuterat en reform av företagens inkomstbeskattning, — vinstbeskattningen. Senast framfördes ett förslag till en reform av företagsbeskattningen av den sk Honkavaara-kommittéen som avgav sitt betänkande i våras. I många väsentliga frågor har regeringen tagit intryck av de förslag som kommittén framförde. Det kanske viktigaste enskilda reformförslaget går ut på att sänka företagens statliga inkomstskatt från 43 till 33 procent av den beskattningsbara inkomsten. Denna föreslagna direkta sänkning av vinstbeskatiningen kommer visserligen inte att tas i betraktande i beräkningen av förskottsskatten för företagen ännu under 1986, vilket innebär att företagens likviditet inte kommer att beröras av förslaget ännu under nästa år. Men att den föreslagna reformen är ett uttryck för en spirande företagarvänlighet är det inte att ta miste på. En annan inte obetydlig linjedragning i företagsbeskattningen görs i och med att resultatutjämningssystemet i näringsskattelagen föreslås förändrat. Redan en tid har man på olika håll sett det som väsentligt att utöka de arbetsintensiva företagens resultatutjämningsmöjligheter. Man har ansett, att de kapitalintensiva företagen har goda möjligheter i detta avseende, eftersom avskrivningsreglerna i näringsskattelagen är mycket liberala Denna omsorg om de arbetskraftsintensiva företagen har redan tidigare kommit fram i olika sammanhang: socialskyddsavgifternas procentbelopp har gjorts beroende av avskrivningarnas storlek och en sk verksamhetsreservering möjliggjordes i näringsskattelagen börjande från år 1979. I samband med nästa års budget föreslå 8
I samband med att regeringen lämnade sitt budgetförslag till riksdagen offentliggjordes också den skattepolitiska linje, som landets regering vill följa under år 1986. Och faktum är, att det är fråga om vissa linjedragningar. En genomgång av de skattepolitiska propositioner som lämnades i samband med budgeten ger vid handen att regeringen åtminstone vill vara företagsvänlig och i viss mån barnvänlig. Speciellt företagsvänligheten lyser igenom i flera av de propositioner som avlämnades, i företagsbeskattningen, i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av fysiska personer, i förmögenhetsbeskattningen a företag.
nu, att maximibeloppet för denna verksamhetsreservering skall höjas från 20 procent av lönesumman till 25 procent (1986) och 30 procent (1987—). Samtidigt föreslår regeringen emellertid att den sk lagerreserveringens betydelse skall minskas, så att efter en övergångstid på 3 år lagerreserveringens maximibelopp får vara bara 40 procent av anskaffningskostnaden för lagren i stället för dagens 50 procent. En annan motivering till denna tyngdpunktsförskjutning I resultatutjämningssystemet är också farhågan om att skattelagstiftningen uppmuntrar till överstor lagerhållning, vilket anses vara nationalekonomiskt ineffektivt.
Verksamhetsreserveringen
Ett problem som tyngdpunktsförskjutningen i resultatutjämningssystemet kan g upphov till är, att småföretagare och speciellt enmansföretag inte i stor utsträckning kan utnyttja den sk verksamhetsreserveringen. I detta sammanhang har framförts krav på att företagarens fastställda förvärvsinkomst skall behandlas som lön enligt vilken verksamhetsreservering kan göras. En icke oväsentlig yttring av företagarvänlighet kommer också i dagen i propositionen om förändring av en del markbelopp i inkomst- och förmögenhetslagen. Jag tänker här speciellt på förslaget att höja maximibeloppet för den del av företagarinkomsten som kan räknas som förvärvsinkomst för företagarna. Denna förvärvsinkomstandel är av betydelse för att vissa avdrag får göras på basen av förvärvsinkomsten (pensionspremier för företagare tidigare högst 15 procent av förvärvsinkomsten, nu föreslagen till 18 procent) och för att den del av företagarinkomsten, so 15/1985 FÖORU inte räknas som förvärvsinkomst, sambeskattas. Förvärvsinkomstens maximibelopp föreslås höjd från 118 000 mk till 150 000 mk, eller med 27 procent. Detta till skillnad från regeringens allmänna linje, som går ut på att justera markbeloppen med 6 procent.
Inkomstbeskattningen av fysiska personer lindras
Sedan mitten av 1970-talet har vi i Finland vant oss vid att årliga inflationsjusteringar görs i inkomstbeskattningen. Orsaken till denna policy är medvetandet om att beskattningen i en inflationsekonomi automatiskt skärps, ifall skattesystemet är progressivt och dylika justeringar inte vidtas.
Principerna för inflationsjusteringarna har varierat en aning under årens lopp. Sålunda kan konstateras, att man under 70talets senare år gjorde justeringar av skatteskalorna i enlighet med den förverkligade inflationstakten. Under början av 1980-talet gjordes justeringar vanligen på basen av regeringens egen målsättning för inflationstakten, vilken vanligen visade sig vara för optimistisk.
För nästa år lovar regeringen en inflationsjustering av skatteskalan på 8 procent. Detta är mer än den väntade inflationen i år, och rätt mycket mer än regeringens egen inflationsmålsättning för år 1986 (4 procent i slutet av året). Såtillvida kan man alltså säga, att vi får en verklig lättnad I inkomstbeskattningen under nästa år.
Samtidigt som skatteskalan i den statliga progressiva inkomstbeskattningen alltså Justeras med 8 procent, har regeringen som huvudlinje valt att justera markbeloppen i inkomst- och förmögenhetsskattelagen, d v s närmast avdragen, med enbart 6 procent. Undantag från denna regel förekommer emellertid också och dessa undantag kan väl närmast ses som försök att föra skattesystemet i en viss riktning.
Ett av de viktigaste undantagen från & procents-regeln nämndes redan tidigare i samband diskussionen om företagarnas förvärvsinkomst.
Ett annat undantag som kan nämnas är att barnavdraget i kommunalbeskattningen höjs med hela 76 procent från 1700 mk/barn till 3 000 mk.
Ett tredje är att maximibeloppet för ränteavdraget inte föreslås justerat. Det 25 000 marks tak, som ännu i nästa år kommer att gälla, har varit oförändrat allt sedan 1980. Det verkar klart, att detta innebär ett val av en linje. Regeringen önskar urholka betydelsen av avdragsrätten för räntor på sikt, vilket i och för sig inte nödvändigtvis kan ses som skattepolitiskt oförsvarligt, speciellt så länge ”inkomsträntor” enbart delvis är skattepliktig inkomst.
Bostadsinkomstbeskattningen
Ett skattepolitiskt intressant undantag från den ovan nämnda 8-procents-regeln i
FRUN 15/198 justeringarna av markbeloppen är också det faktum, att bostadsinkomstbeskattningen föreslås lindrad rätt avsevärt. Detta faktum bör eventuellt ses mot bakgrunden av den restriktiva linjen då det gäller ränteavdraget. Det verkar alltså som om regeringen vill gå in på en linje där den s k bostadsinkomsten beskattas rätt milt, medan å andra sidan avdragsrätten för bostadslåneräntor reellt minskas.
Idag beräknas ju den skattepliktiga bostadsinkomsten som 3 procent på bostadens beskattningsvärde, dock så att ifall beskattningsvärdet är lägre än ett visst belopp —idag 215 000 mk — är bostadsinkomsten inte skattepliktig inkomst. Detta minimibelopp för beskattningsvärdet föreslås nu höjt till 300 000 mk eller med 39,5 procent.
Lindrig försäljningsvinstbeskattning
En principiellt viktig skattepolitisk linjedragning gör regeringen också i sitt förslag till förändring av beskattningen av sk försäljnings- eller realisationsvinster. Också här — liksom i de föreslagna reformerna av företagsbeskattningen — är den s k Honkavaara-kommitténs betänkande reformens ideelta fader. Men i reformen gällande realisationsvinsterna är den modell regeringen förslår en helt annan — och ur många synvinklar åtminstone teoretiskt mindre tillfredsställande — än den, som föreslogs av kommittén.
Redan idag är s k tillfälliga försäljningsvinster skattepliktig inkomst. I praktiken definieras en tillfällig försäljningsvinst som försäljningspriset på överlåtelse av egendom minus kostnaderna för anskaffandet av nämnda egendom. Följande specialregler gäller emellertid för den på detta sätt beräknade försäljningsvinsten. Försäljningsvinsten är skattepliktig inkomst i sin helhet, om den skattskyldige har ägt den överlåtna egendomen i mindre än 5 år. Ifall han har ägt den överlåtna egendomen I mer än 5 år är försäljningsvinsten helt skattefri ifall egendomen är s k lös egendom (aktier o d) och skattepliktig enbart till en (sjunkande) gel ifall den överlåtna egendomen är sk fast egendom. Överlåtelse av fast egendom är också helt skattefri ifall egendomen har innehafts i 10 år eller mera.
Det principiellt nya i regeringens proposition om förändring av försäljningsvinstbeskattningen ligger i det faktum att 5/10 års regeln i princip avskaffas. I framtiden kommer större försäljningsvinster alltid i princip att vara skattepliktig inkomst. Försäljningsvinsten beräknas i princip på samma sätt som tidigare, dv s som försäljningspriset minus kostnaderna för införskaffandet av egendomen. Ifall det för den skattskyldiga är förmånligare kan emellertid 50 procent av försäljningspriset antas vara införskaffningskostnaden. I! propositionen särskiljs vidare mellan två försäljningsvinstbegrepp, dvs tillfällig försäljningsvinst och egendoms överlåtelsevinst. Tillfällig försäljnings vinst är den typ av försäljningsvinster som tidigare har varit skattepliktig inkomst, dv s försäljningsvinster där egendomen har innehafts i mindre än 5/10 år.
Beskattningen av tillfälliga försäljningsvinster kommer således att förmildras i och med införandet av införskaffningskostnadsantagandet om 50 procent av försäljningspriset.
Egendoms = överlåtelsevinst definieras som alla andra försäljningsvinster än de som inte är tillfälliga enligt definitionen ovan. För dessa vinster gäller emellertid att de är beskattningsbara enbart ifall de överstiger 1 Mmk och då endast till 20 procent. Ett exempel kan vara på sin plats. Anta att för en överlåtelse fås 3 milj mk. Av detta försäljningspris räknas 50 procent, dvs 1,5 Mmk som införskaffningskostnad. Försäljningsvinsten definieras som 1,5 Mmk. Upp till 1 Mmk är försäljningsvinsten skattefri, dvs 500000 mk återstår. Av denna 500 000 mk är 20 procent beskattningsbar inkomst, eller 100 000 mk. Denna beskat ningsbara vinst läggs till den skattskyldiges övriga beskattningsbara inkomster i statsoch kommunalskatten och kan alltså beskattas till högst ca 70 procent (högsta möjliga marginalskatt), d v s skatt kan utgå på 70 000 mk eller 2,33 procent på försälj ningspriset.
Utgående från ovan anförda exempel torde man inte kunna säga att överlåtelsevinsternas beskattning blir särdelses sträng och samtidigt kan alltså beskattningen av s k tillfälliga försäljningsvinster to m lindras.
Lindrad förmögenhetsskatt
Både förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten har relativt liten betydelse ur statsfinansiell synvinkel. Skatteinkomsterna för fiskus från dessa skatteformer är rätt obetydlig. För den enskilda kan emellertid vardera skattetormen ha rätt stor betydelse. Ur denna synvinkel är det också intressant att konstatera att vardera skatteformen föreslås bli avsevärt lindrigare i framtiden.
För förmögenhetsskattens del föreslås den undre gränsen för den beskattningsbara förmögenhet på vilken utgår förmögenhetsskatt höjas från 275 000 mk till 800 000 mk. Den högsta marginalskatteprocenten skulle fortsättningsvis vara 1,7 procent men enbart för beskattningsbar förmögenhet på över 3 MmKk i stället för nuvarande 113 Mmxk. Förslaget om en lindring av förmögenhetsbeskattningen hänger tydligen samman med reformen av försäljningsvinstbeskattningen.
En liknande om inte lika kraftig höjning av den undre gränsen för beskattningsbara arv och gåvor på vilka skatt utgår föreslås också av regeringen. Den undre gränsen föreslås höjd från 10 000 mk till 15 000 mk. I övrigt förändras inte strukturen på den progressiva skala, enligt vilken arv- och gåvor beskattas.
Mikael Ingberg 9