Budgetering vanligen okvalificerat minimikrav

av Bo Arlander Forum 1969-20, sida 23, 10.12.1969

Taggar: Teman: budgetering

Budgetering vanligen okvalificerat minimikrav

DAN J. SUNDBLOMS lilla brandfackla måste hälsas med tillfredsställelse även om den inte går att släcka i en hast. Principiellt kan jag ge honom rätt i resonemangets väsentliga delar, men tillika svänga på medaljen och säga: Om något bör väl avsaknaden av allt annat i budgetväg än försäljningsbudgeten — jag förmodar nämligen att någon försäljningsbudget bör presteras — anses utgöra kvalificerat vansinne. Jag kan inte ens, trots en vanligen alltför livlig fantasi, föreställa mig möjligheten att jag skulle föreslå min företagsledning stor nedbantning på denna punkt, på sin höjd fästa deras uppmärksamhet vid de krav man bör kunna ställa på budgeter.

Miljövården har stort aktualitetsvärde inom den petrokemiska industrigren som jag har äran representera redovisningssektorn för, men i detta sammanhang måste jag först och främst rikta läsarens uppmärksamhet på den förorenande rangordning tidningspressen nyligen gett oss: bostadshus, bilar och först sedan industrin. Industrins ledande linje inom många företag är att angripa problemet på så sätt att avfallsprodukter i mån av möjlighet styrs tillbaka i processen eller, med tillsatsämnen, ger biprodukter med försäljnings- och användningsvärde. Detta rent allmänt — tillbaka till budgeten som datatekniskt finurlig vägvisare och ansvarsdelare. Forums högt kvalificerade läsare kan förmodligen, trots smärre avvikelser betingade av företagets bransch och struktur, enas om nyttan och kravet på en försäljningsbudget. I kapitalkrävande företag med kemiska processer — Sundblom anförde ju oljetransportindustrin och inkluderade måhända i begreppet rederiverksamhet, processtillverkning och inhemsk distribution — skulle jag vilja ställa långtidsbudgeten i blickfältet på ett alldeles annat sätt än inom andra områden, speciellt av den orsaken att kapitalkravet kräver ingående budgeter icke minst för de utländska bankanalytiker, vilkas uppgift det är att sanktionera och helst förorda utländsk bankkredit till det kapitalfattiga Finland, vars geografiska läge och vars exportmöjligheter t.ex. inte alls kan jämställas med broderlandets i väster.

Investeringsbudgeten kommer i blickpunkten i många sammanhang och senast då aktualiseras även ansvarsfrågan. Inom större företag kan — jag kunde kanske hellre säga: borde — inte företagsledaren ensam taga på sig de med all investering förbundna riskmomenten, inte minst av teknisk natur, utan han är tvungen att ty sig till så kompetenta medarbetare som möjligt. För dessa borde han eventuellt klargöra budget- och ansvarskraven så att räddhågade personer med dålig hälsa inte måtte besvära honom, utan hans utgångsläge fastmer kunde karakteriseras som följer: en stab av ekonomiskt och tekniskt kunniga personer, för vilka klargjorts att av dem

Av Bo Arlande förväntas maximal arbetsinsats, minimum misstag, omdöme och framsynthet av hög klass och att dessa mer eller mindre orimliga personalkrav kompenseras genom hög lön, furstlig bostad, m.a.o. de krav man gemenligen bör ställa på en företagsledare. En företagsledare är medveten om denna oerhörda press på sig, men har tagit sin tjänst som svar på den utmaning han tycker tjänsten ifråga innebär och han bör vara redo att lägga upp och ansvara för den budget han ombeds prestera. Går det åt pipan är det mera företagsägarens eller styrelsens sak som haft det dåliga omdömet att välja fel medarbetare. Medveten om att jag kommer att bli motsagd, men jämväl medvetet karikerande skulle jag vilja avsluta bilden av en företagsledare med att säga, att personer som sköter företag av emotionella eller pliktskäl — måhända t.o.m. för uppgiften annars icke olämpliga — nog inte borde uppehålla eller fördärva företagsutveckligen genom att sitta kvar på grund av ekonomiska orsaker och personlig nytta. I dylika fall — tyvärr rätt vanliga — borde väl revisorn, om ingen annan gör det, kräva budgeter som riktlinjer och ansvarsfördelning. :

Budgettänkandet bör föras fram i diskussionen på ett annat sätt än förut, därom är vi säkert alla ense. Låt mig då representera den kår av redovisningschefer, som datamässigt lägger upp budgettänkandet och kontrollen av avdelningschefer sålunda att av dem kräves förberedande budget med felprocent om + 15 ?/o, egentlig grundbudget om + 5 9/9 och möjligen vid uppföljning av budgeten en korrigeringsmöjlighet om ca 2 “/e då ca 2/3 av budgettiden är till ända.

De gångna åren har för många företag utan egentligt budgettänkande inneburit ett bistert uppvaknande. Fusioner, konkurser och ackordlösningar är otrevliga inslag i företagsbilden, speciellt inom företag där budgetkrav av avdelningscheferna måhända i tid kunnat rädda situationen eller åtminstone gett företagsledningen eller aktionärerna tid för rekonstruering och av läget krävd rationalisering.

Det är speciellt på denna punkt jag måste opponera mig mot skribentens lättsamma sätt att angripa en företagssektor av stor betydelse. Avt budgettänkandet inte vunnit fotfäste eller inom flertalet företag skötes på ett högst dilettantmässigt sätt ger oss inte rätt att skrota budgetkravet. Sundbloms artikel — hoppas jag — utgör en efterlängtad väckarklocka i en angelägen sak och redaktionen för Forum har genom införandet av artikeln visat efterlängtat prov på vakenhet också på denna punkt.

Ovannämnda tankar är hastigt nedskrivna utan koncept, varför jag vågar hoppas Forums ärade läsare inte nalkas dem såsom genomarbetade.

Forum 20/69 23