Centralorganisationerna och framtiden

av Ragnhild Artimo Forum 1985-16, sida 08-09, 23.10.1985

Taggar: Personer: Pentti Somerto Teman: organisationer

Kamp eller konsultation — Centralorganisationerna gör sig själva överflödiga genom att lösa alla konfliktfrågor,i arbetslivet.

Så här säger Pentti Somerto, AFC:s VD. Han anser att man redan nu ser symptom på att det finns allt färre konkreta tvistefrågor att lösa, och allt mindre att kämpa om — och för. Kamporganisationerna är mogna att göras om till konsultationshus.

lutad i den stora fåtöljen. En cigarr, medeltjock, indikerar för besökaren att han inte har bråttom. Fredag eftermiddag, klockan tre. Intervallerna mellan inkommande telefonsamtal blir allt längre. Utanför lägger en lätt dimma bomull kring bilfärjan, kring katedralen. Arbetsgivarorganisationernas ande svävar över vattnet. Det är två år kvar till AFC:s åttioårsjubileum och fjorton år kvar till år 2000. Framtiden börjar idag. Vad har AFC, FFC och enkammarriksdagen gemensamt? Födelseåret, 1907. Våra institutioner är äldre än vårt statsskick. Somerto tror att AFC skall fira sitt 100-årsjubileum. Längre fram än så vill han inte gissa. Då är han själv 80.

Pca Somerto sitter avspänt tillbaka Såsom i en spegel

Sextiotalsnostalgi. Det är inte bara mini mode, Beatles och Vietnam-demonstrationer. Också för centralorganisationerna var sextiotalet De Gyllene Åren: de dramatiska förhandlingarnas, de stora förändringarnas, nederlagens och segrarnas tid. Då konstruerades arbetspensionsapparaten. Och arbetsgivarna började sköta inbetalningarna av fackföreningsavgifterna. Något som i sin ur gav facket en aldrig dittills skådad ekonomisk slagkraft i konfliktsituationer. — Inom organisationerna — på bägge håll — lever många fortfarande kvar i dessa stämningar, möter framtiden via backspegeln, säger Somerto. — Det är mycket mänskligt: den s k Liinamaa-tiden karakteriserades av konkreta frågor där förhandlingarna ledde till mätbara resultat. Så och så många penni, mark eller procent. Påslag eller uppskjutna påslag. Semesterpengar. Företagshälsovård. Subventionerad motion.

Den tiden glömde arbetsgivare och arbetstagare bort vad Henry Ford i tiden insåg: att det är produkten, inte arbetsgivaren som betalar lönerna.

Den stora illusionen

De materiella, markmässiga målen börjar vara uppnådda på arbetstagarsidan. All flera (också på fältet) börjar inse att de nominella lönelyften med rådande skattefilosofi knappast har mer än psykologisk effekt, en poängsättning utan större praktisk betydelse.

Pengarna, som kampen under så många, långa år rörde sig om, har visat sig vara en illusion. Nästan, åtminstone.

— Därför har vid sidan av lönelyften också andra frågor fått pkad betydelse I avtalsförhandlingarna, säger Pentti Somerto. — Kraven på förkortad arbetstid ter sig rätt opportuna, då antalet ökade fritidstimmar ju inte kan beskattas.

— Som alternativ till nuvarande centraliserade avtalsmodeller kan man tänka sig regionala avtal, som bättre beaktar skillnader Ii bärkraft och sysselsättning, säger Pentti Somerto.

Det finns i alla fall allt mindre att slåss om över förhandlingsbordet. Därmed blir det allt svårare för arbetstagarsidan att bibehålla illusionen om rollen som kamporganisation. Det är inte lätt att vara proletär, då utsugna och utsugare anländer till mötet i Iika dyra bilar, iförda lika välsittande kostymer.

Är AFC och FFC en anakronism?

Det vill Somerto inte svara kategoriskt på. Han framkastar en motfråga: är nationalstaten en anakronism? Ja och nej.

Det väsentliga är — säger han — att organisationerna lever med öppna sinnen, ser, lyssnar, lär. Samhället 1907 är inte det samma som samhället 1985. Vad centralorganisationerna borde ägna större intresse är samhället 1995, 2005.

Spelets regler

Lagar skrivs med tanke på förbrytare. Detsamma förefaller att gälla för kollektivavtal. Exempelvis ramavtalet AFC-FTFC tör 1984—86 omfattar 210 tryckta sidor. Endast renskriverskan och sättaren torde ha tagit del av dess innehåll i sin helhet.

— - Centralorganisationerna — fattar långtgående detaljbeslut i frågor som företagen själva och deras anställda skulle ha bättre förutsättningar att ta ställning till, säger Somerto. — Det är det finländska samhällets allmänna förmyndarmentalitet som här kommer till uttryck: de makthavande tillskriver inte folket — i detta fall företagen och de anställda dessa behöver för att fungera — vare sig normal intelligens eller ens ett minimum av renhårigt uppsåt.

Somerto skulle med glädje hälsa en gallring i paragrafdjungeln.

— Frågor om arbetstid och avlöningssätt kunde beslutas på företagsnivå. Företagen är olika, deras behov är olika och också arbetstagarnas behov och önskemål varierar; en centralt fastslagen modell passar inte alla, Också då det gäller löner skulle jag efterlysa mindre rigiditet och mera möjligheter att premiera den faktiska insatsen. Det är en förolämpning mot de anställda att lönemässigt behandla dem som kloner.

På fältet anser de flesta arbetstagare och arbetsgivare att det är rättvist med löneskillnader. Om arborrare Andersson är duktig, borde han kunna få lönepåslag utan att slarvigare Solberg i solidaritetens namn också ska ha mer betalt.

Pentti Somerto påpekar, att lön efter insats också på sikt är ett sätt att göra Industriarbetet attraktivt för följande generationer.

2001 — en avtalsodyssé?

I Finland är arbetstagarnas organisationsgrad ungefär 90 procent mot runt 30 i exempelvis Mellaneuropa. I USA är siffran 16 procent — för under 35-åriga bara 14 procent. I hela den industrialiserade världen är trenden sjunkande. Tilltron till kollek 16/1985 FORUN tivet är i avtagande. Tilltron till den egna förmågan ökar. Också Tofflers sk Tredje våg — utvecklingen mot ett samhälle med allt flera smågrupper och allt färre riksomfattande organisationer — börjar skönjas i många länder. För centralorganisationer som AFC och FFC betyder dessa trender åtminstone förändrade roller. — Det är inte troligt att bilden genomgripande förändras under innevarande sekel, säger Pentti Somerto. — Men gradvis tror jag att AFC och FFC kommer att behandla allt färre frågor med direkt anknytning till löner, arbetstider och förmåner, och ägna allt större uppmärksamhet åt utvecklingsfrågor på längre sikt. Riktlinjer för hur man vill styra utvecklingen. En höjning av utbiläningsnivån. Andra frågor som gäller utvecklandet av personella resurser. Stora strukturella frågor. Somerto tippar att centralorganisationerna också framdeles kommer att förhandla om sådana frågor som pensionssystem, sysselsättning — i samråd med arbetskraftsadministrationen — arbetslagar och årssemester.

Krig och fre — Jag visualiserar morgondagens centralorganisationer mera som konsulthus än kamporganisationer, säger han. — De måste kunna erbjuda expertis. Tjäna sina medlemmar. Kanske producera utbildningstjänster. Och viktigast av allt: vara sina medlemmars öga och öra, följa med vad som händer ute i världen, och hur det påverkar vad som händer i Finland. Det förutsätter att människorna i de här organisationerna har förmåga att förbehållslöst evaluera utvecklingen och anpassa verksamheten efter morgondagens, inte gårdagens krav.

En intressant fråga i framtiden blir fortfarande: vem ska besluta om Anderssons lön och hur många timmar han ska arbeta i veckan — Jag skulle finna det ganska naturligt att arbetstagar- och arbetsgivarsidan skulle fatta sådana beslut på företagsnivå. Naturligtvis med iakttagande av gällande ramavtal. Men det finns alternativ till nuvarande centraliserade avtalsmodeller: man kan tänka sig regionala avtal som bättre beaktar de regionala skillnaderna i bärkraft, sysselsättning o s v. Dessa skulle sedan kompletteras av företagsvisa fack — då löne- och andra villkor detaljfixeras inom företaget går det lättare att beakta helheten och rättvist fördela bitarna av den kaka som står till buds.

Vad Somerto skulle efterlysa i framtiden är framför allt större flexibilitet och större avtalsfrihet. Centralorganisationerna måste lära sig delegera allt flera beslut till mera lokala insatser att lita på gräsrotsnivån. Kanske oviljan att göra det bottnar i fruktan för att gräsrotsnivån skall visa sig helt kapabel att tillvarata sina egna intressem?

Ragnhild Artimo €

FÖRUN, 165/1985

Se arbetskraften som en resurs!

Människorna i företagen borde ses som en resurs, inte bara en utgiftspost. Kunnig och välutbildad arbetskraft är bästa garantin för den finländska industrins konkurrenskraft, säger Lauri Ihalainen, FFC:s sekreterare. Men idag jobbar majoriteten anställda långt under sin andliga kapacitetströskel.

en tekniska utvecklingen får inte D medföra en kastindelning av med borgarna i Kunniga och ÖOkunniga. Det måste finnas plats för alla i morgondagens samhälle. Enda sättet att garantera detta är att satsa massivt på utbildning. Inte bara i skolorna utan i all synnerhet i vuxenlivet. Det hävdar FFC-sekreteraren Lauri Ihalainen, och avfärdar i samma andetag tanken att centralorganisationerna snart skulle ha spelat ut sin roll.

—Otvivelaktigt är FFC:s uppgift idag inte att kämpa för nominella lönelyft, säger han. — Tyngdpunkten förskjuts mot andra värden, anställningstrygghet, möjlighet att påverka det egna arbetsinnehållet, utvecklingsmöjligheter på avtalsbas. Möjlighet till nya arbetstidsalternativ. Men jag tror på centralorganisationsapparaten: den utgör bland annat en garanti för solidariska avtalspaket. Utan centralorganisationer och centraliserade lösningar skulle vi konfronteras med en vildvuxen gruppegoism; vissa branscher skulle ha större chanser än andra att genomdriva egna oproportionerliga fördelar.

Upp med facket!

Av 1,9 miljoner löntagare i Finland är 1,7 miljoner organiserade. — Satsning på mänskligt kunnande är en in vestering, nya maskiner en kostnad, säger FFC-sekreteraren Lauri Ihalainen.

— Det talar för att arbetstagarna känner behov av att sköta sin intressebevakning fackvägen, inte individuellt, säger Ihalainen. — I &n färsk undersökning som FFC gjort, framgår att medlemmarnas prioritering i arbetet gäller anställningstryggheten, sedan utkormstnivån på andra plats, sedan arbetsinnehållet och på fjärde plats de sociala relationerna på arbetsplatsen — arbetskamraterna i klartext.

FFC:s målsättningar är också att framför allt åstadkomma förbättrad anställningstrygghet och förbättrad sysselsättning, att höja inkomstnivå på sikt — en väg är utjämning inkomstskattevägen — att få till stånd förkortad arbetstid, och att kvalitativt utveckla de samhälleliga välfärdstjänsterna.

Upp med demokratin!

Nämnda undersökning visar också att bara var tionde upplever sig kunna påverka det egna arbetsinnehållet i betydande grad.

— En utmaning för FFC är att katalysera utvecklandet av demokratin på arbetsplatserna. Svårigheten ligger I att arbetstagarsidan är allergisk mot spörsmål som kan tolkas som en rubbning av maktutövningen. Ändå är möjligheten att påverka frågor på arbetsplatsen också en viktig motivationsfaktor.

Ihalainen ställer sig kritisk till exempelvis företagsvisa förhandlingar, | stället för på centralförbundsnivå: risken finns att tvister avgörs uteslutande med beaktande av arbetsgivarens tolkning. Men han medger att många beslut kunde delegeras till lokalare nivåer för större smidighet. Då förutsätter det spelregler för lokalt beslutsfattande. Detta förutsätter i sin tur ett jämställande av förhandlingsparterna, i stället för arbetsgivarens tolknings- och tillämpningsrätt.

— En trestegskollektivavtalsmodell kunde se ut såhär: ett riksomfattande ramavtal med plats för spelrum. Branschvisa avtal. Och vissa ärenden som gemensamt kan beslutas på arbetsplatsnivå.

Bästa resultatet uppnås enligt Ihalainen inte genom att öka straffen på bägge håll, utan genom att utveckla samarbetet. Inte minst inom företagen >