Civil olydnad
av ThF Forum 1981-13, sida 07, 09.09.1981
ledaren
Civil olydnad
KOIJÄRVI, ALTA, BROCKDORF. Alla tre är typiska och synliga namn som kopplats ihop med civil otydnad.
Frågan om civil olydnad har fått ökad aktualitet under de senaste åren och samtidigt blivit mycket känslig.
Här hemma har justitiekansler Risto Leskinen jämfört ensaksrörelser, som tex Koijärvi, med Lapporörelsen och i Norge har stortingsrepresentanten Guttorm Hansen påtalat allvaret i den situation som kapats av att Alta-rörelsen gått emot det folkvalda Stortingets beslut.
Men tex professor Hannu T Klami har försvarat ensakrörelserna och civil olydnad.
Debatten om civil olydnad har ytterligare blivit förvirrad av att en klar definition av begreppet i regel saknats.
Den samhälleliga stabiliteten som präglade västländerna under femtio- och sextiotalet — fram till 1968 — har därtill invaggat många i en tro om lagarnas och de verkställandes ofelbarhet och oföränderlighet. Den liberalisering som de västerländska samhällena genomgått under de två senaste årtiondena vilka också präglats av militanta och revolutionära vänsterrörelser och internationell terrorism — vid sidan av en stark allmän vänstervridning — har ytterligare bidragit till en stor skepsis mot civil olydnad och å andra sidan ett strängt fasthållande vid existerande lagar.
FORUM 13/81
Något förenklat yttryckt kan man säga att civil olydnad är en manifestation av att en grupp individer upplever att lagstiftningen och samhällets behov kommit i otakt och att den förra står i strid med det som kan betraktas som moraliskt rätt och ytterst ett gemensamt intresse — det gemensamma goda.
Förespråkare av civil olydnad baserar sin uppfattning på något som går under benämningen ”naturrätt”.
Naturrättens huvudprinciper är att den utgår från mänskornas behov och strävar till att reglera dem i förhållande till ett allmänt erkänt intresse. Typiskt för naturrätten är också att den baserar sig på värderingar och har sålunda en viss moralisk samhällelig konsensus som grund.
Den positiva eller juridiska rätten utgår från att det finns samhälleliga intresse- eller klasskontlikter, men att dessa kan överbyggas genom lagstiftning och därefter blir lagarna “heliga och självtillräckliga”. De blir ett redskap för existerande politiska och byråkratiska maktstrukturer och påverkar domstols- och polisväsendets agerande.
Hos oss har den positiva rättssynen en klar politisk grund, som i tiden har fått en fin tolkning av den runebergska domaren, men har i dag ofta blivit både ett redskap för konservatism och den politiskt målorienterade lagstiftningen som drivs av grupp “”övertyckare”, speciellt på förberedningsstadiet.
För att särskilja civil olydnad frå andra lagöverträdelser är det skäl att komma ihåg att civil olydnad är fredlig till sin natur och syftet är att påverka samhället genom en opinionsyttring — ofta genom att yttringen får möjligast stor publicitet. Våld ingår alltså inte i civil olydnad och den har inte heller ett samhällsomstörtande syfte.
Civil olydnad bottnar ofta i att de demokratiska processerna fungerar otillfredsställande genom att den dömande makten lever ett alltför åtskilt liv från den politiska och lagstiftande makten och därigenom uppstår störningar i den samhälleliga kommunikationsprocessen samt i individernas möjligheter till participation.
När man diskuterar problemet civil olydnad kan man inte isolera det från en etisk uppfattning, och ömsesidig kommunikation mellan olika intressenter inom samhället samt frågan om participation. De ingår alla som beståndsdelar i helhetsproblematiken.
Å andra sidan måste man beakta samhällets krav på laglydnad, förutsägbarhet i mänskligt handlande och dess konsekvenser samt stabilitet och trygghet i tillvaron.
Men som filosofen Alf Ahlberg säger: ”Blir klyftan mellan juridisk rätt och och allmän rättsåskådning alltför stor, förlorar den förra si helgd.”
Det är skäl att komma ihåg dessa olika synpunkter och väga dem mot varandra när man tar ställning till olika yttringar av civil olydnad.
ThF