Consensus-Finland tråkigt men tryggt

av Ragnhild Artimo Forum 1985-07, sida 08-09, 24.04.1985

Taggar: Personer: Rolf Widén Teman: politik

N I |

Rolf Widén, Metallarbetsgivarn

CONSENSUS-FINLAND TRÅKIGT MEN TRYGG — Consensuspolitiken upplevs som meningslös, för att fördelar som inte vunnits genom kamp anses självklara. Men kritiken mot consensus är farligt kortsynt: samförståndspolitiken kommer att visa sig vara ett övergående fenomen, säger Rolf Widén, V -— De nominella lönelyften har i praktiken gett allt mindre reallöneutbyte för löntagarna och förhandlingssystemet har mist en stor del av sin betydelse, säger Rolf Widén, VD för Metallarbetsgivarna.

för Metallarbetsgivarna.

samförstånd på det konkreta planet.

Trettio års avtalsronder har gallrat bland illusionerna, men också stärkt tron på förnuftets seger — åtminstone understundom. Med macmillanskt eftertryck konstaterar han — Vi har aldrig haft det så bra som nu, ekonomiskt. Trots arbetslösheten: den är inte primärt ett ekonomiskt problem, men undergräver människovärdet. Den höga reltiva välfärden i republiken leder emellertid tik passivitet och likgiltighet — se på valdeltagandet. Samhällsdebatten har totalt torkat in. Det offentliga livet kännetecknas av en kompakt tråkighet. I denna allmänna sömngångaratmasfär får fackföreningsrörelserna tillgripa alltmer uppkonstruerade orättvisor för att rättfärdiga sin egen existens.

Rs: Widén har grundlig erfarenhet av

Upp till kamp —

Widén konstaterar, att arbetsmarknadspolitiken haft en varierande profil under olika decennier. På 50-talet var avvecklingen av regleringsekonomin den centrala frågan, och medförde våldsamma kast i löneutvecklingen — Inom metallindustrin steg lönerna året 1950 med cirka 40 och året därpå med 20 procent, men inte alls åren 1952—54, och det uppdämda trycket resulterade sedermera i generalstrejken 1956. 60-talet karakteriserades av god reallöneutveckling och måttliga avtalsförhöjningar.

Stabiliseringsavtalet 1968 ålade arbetsgivarna att indriva de fackliga avgifterna, vil ket i sin tur gav fackorganisationerna ekonomisk slagkraft genom att uppbärningsprocenten steg från 30 till nära 100.

— Investeringsboormen i början och mitten av 70-alet ledde till de verkliga huggsexorna på lönemarknaden — inte minst genom arbetsgivarnas lössläppthet med extra lönelyft utöver avtalen. Det var en period av stor rörlighet på arbetsmarknaden, och våldsamt ökande strejker. Samtidigt skedde en fördubbling av arbetsgivarnas indirekta löne- och socialkostnader. Stutet av 70-talet medförde dämpad ekonomisk tillväxt, högre inflation, stagnerande reallöner och ökande arbetslöshet, som också kärnnetecknat första delen av 80-talet.

— om vad?

Förhandlingsklimatet på arbetsmarknaden har klart blivit kyligare. Den kaka som funnits att dela på har varit anspråkslösare än förr.

— Det betyder i praktiken att löneförhöjningarna har lett till allt mindre reallöneutbyte för arbetstagarna — vilket också facket insett — och mycket av hela förhandlingssystemet mister därmed sin mening, säger VD Widén.

Tvåårsavtalet 1984—1985 har på många håll betecknats som ”billigt”. Widén är av annan åsikt — Löneglidningarna är i praktiken lika stora som avtalsförhöjningarna, speciellt inom pappers- och kemiska branschen — och på byggnadssidan. Här är företagen lika skyldiga som facket. Resultatet är försämrad konkurrenskraft för hela industrin.

7/1985 FORUN,

Glidningarna borde effektivare än nu fås att tjäna strävandena till produktivitetsförbättringar. Av intresse är det starka och något yrvakna intresset för bonus- och premielöner, som kan noteras inom industrin idag. Men också andra tongångar gör sig gällande: diskussionen om minimilön — som vi hade erfarenheter av på 70-talet — har åter aktiverats. Uppsåtet är naturligtvis det bästa: att förbättra låginkomsttagares ställning. Dessvärre skulle minimilön samtidigt uppdela de sämst lottade i två kast: minimilöntagare och sådana, som helt berövas möjligheten till förvärvsarbete genom att den arbetsinsats de av utbildnings- eller hälsoskäl kan erbjuda är så anspråkslös, att dess värde ur arbetsgivarsynpunkt faller under minimilönegränsen.

Avproletarisering

I hela västvärlden sjunker fackorganisationernas medlemsantal. I Finland ser man ännu inte denna trend så klart, genom att arbetsgivarna indriver avgifterna, Det aktiva mötesdeltagandet ligger emellertid under 10 procent.

— Det skall mycket till innan fackets grundmurade ställning i vårt samhälle väsentligt förändras, konstaterar Rolf Widén. — Men den enskilda individen börjar kanske alltmer uppfatta sin fackorganisation som ett skyddsnät, som tar emot, om det går illa, men som är likgiltig, så länge det går bra.

— Inkomstfördelningen och socialpolitiken har varit och kommer även att förbli organisationernas främsta uppgift. Men I och med högre utbildningsstandard, ökande fritid och allmän avproletarisering får facket lov att höja kvaliteten på tjänsteutbudet. För enskilda medlemmar är den allt massivare organisationsbyråkratin alienerande. Frågan är vilka andra alternativ som står till buds — samhället har blivit för komplicerat för att man skall kunna återgå till någon form av amatörism.

Antagonismen har ökat mellan olika arbetstagarkollektiv, arbetare och tjänstemän, men också inom dessa grupper var för sig, framhåller Widén. Bakgrunden till denna trend är att de stora inkomstpolitiska uppgörelserna inte längre håller på samma sätt som under tidigare år, utan bryts sönder av enskilda militanta grupperingar.

— Talet om facklig solidaritet ens inom FFC-sektorn som helhet är idag tomt prat. Man försöker hålla uppe nödtorftiga kulisser, men bakom dessa är slagsmålet i full gång. Metall- och pappersarbetarna exempelvis anser nog inte att folk I servicebranscher skall ha samma lönenivå som de…

Samarbete lagvägen?

Widén konstaterar med beklagande att relationerna mellan ledning och anställda inom många företag är inflammerade — vilket hämmar effektiviteten och produktiviteten.

FRUN, 7/198 -— Alltför ofta ger man extremister på arbetstagarsidan chansen att plocka poäng genom helt onödiga missförhållanden, som med god vilja kunde korrigeras. Produktionen styrs till största delen av tekniker och ingenjörer, och de har vanligen bättre handlag med maskiner än med människor, säger Rolf Widén.

Han anser det finländska samarbetsklimatet förhållandevis gott — internationellt sett.

— Ändå finns det ännu kvar en hel del onödig misstro i relationerna på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden. Samarbetsnämnderna har kanske inte infriat alla förväntningar — vilket bara visar, att det

På egna villkor

D Rolf Widén avgår med pension den sista juni. Han anser sig vara privilegierad: — Det är faktiskt ett privilegium att få gå på pension medan man ännu känner sig frisk — och medan samhället ännu har råd att betala pensioner. Jag känner medlidande med de stora årskullarna födda på 40-talet: vem skall betala deras pensioner när den tiden kommer? Just nu lever vi i pensionärernas gyllene tidsålder. På 50-talet hade denna kategori det genomgående knalt, och riktigt väl förspänt har de inte haft det förrän på 70-talet.

Rolf Widén säger, att han gjort precis som man inte skall göra — han har på inget sätt förberett sitt nya liv. Vad blir programmet — Helt oplanerat. Jag gillar ett rörligt liv och praktiskt arbete, och är intresserad av det mesta som rör sig i samhället, Natur och kultur. Någon allt överskuggande hobby har jag inte. Jag deltar i hushållsarbetet,

Pensionären in spe säger sig känna lycka över att slippa läsa en massa promemorior. Och slippa middagsätande då han inte är hungrig. Det kanske förvånar många: Rolf Widéns officiella middagsmenyer är legendariska.

— Jag har funnit stort nöje i att komponera middagar inom ramen för mitt jobb, och har faktiskt sparat närmare tusen menyer. Men privat tycker jag bäst om enkel husmanskost.

Ett enkelt liv, stilla dagar i Mejlans — Nja. Det skulle inte vara hederligt att förneka, att dethär arbetet har varit spännande. Det har varit oerhört intressant att få leva med i samhällets skeenden och formande. Roligt och givande med alla kontakter i jobbet. Naturligtvis kommer jag att sakna den dimensionen.

RA inte går att lagstifta om samarbete, utan endast om dess yttre former.

”Gränslösa” jobb

Trenden mot en stark uppspjälkning av arbetsuppgifterna har svängt, och den nya arbetsorganisationen tar sikte på att göra arbetet mångsidigare för individen. Fords löpande band-ideologi med en funktion, en arbetare är mogen för nedskrotning.

— Finland har aldrig anammat skråväsendets yrkesgränsdragningar, som ju för farande är ett svårt handikapp för den brit tiska industrin, säger Widén. — Ändå finns det också här ett alldeles för kompakt mol stånd mot systematisk fleryrkesinlärning — något som exempelvis genomgripande skulle förbättra varvens konkurrenskraft. Faktum är, att de lokala facken är villigare att tolerera permitteringar av en överstor arbetsstyrka, än att acceptera flexyrken för en mindre personal — med säkrare anställningstörhållanden.

Omskolningsmotståndet är en annan ödesfråga för industrin. Sambandet mellan nya tillverkningsmetoder och ny teknologi, och det stigande antalet förtidspensioner inom industrin är markant — Både facken och arbetsgivarna är rörande eniga om att det inte går att omskola en 55-åring till nya maskiner.

Nypolarisering

Rolf Widén pekar på en nypolarisering i arbetsmarknadsfältet. I och med att det finns en allt mindre kaka att dela på, förlorar konstellationen arbetsgivare-arbetstagare sin traditionella betydelse: krigets frontlinjer förskjuts.

— Servicesamhället växer, medan industrin behöver allt mindre arbetskraft. Samtidigt sker en polarisering av arbetets art. Dels behövs mångsidigt utbildad och — lika viktigt — omskolningsbar personal, dels folk för trista, okvalificerade rutinjobb. Datoriseringen kommer inte att ta över dem i sådan omfattning som en del futurologer ordat om. För företagen är problemet redan nu, att skolorna inte följer upp den tekniska utvecklingen: det är arbetsgivarna som får ta över alltmer av den egentliga yrkesutbildningen.

Som VD för metallarbetsgivarna poängterar Rolf Widén, att den centrala frågan för industrin är förmågan att hänga med i den tekniska utvecklingen och slå vakt om produktförnyelse och marknadskunnande.

— En skärpning då det gäller kostnadsmedvetande behövs också. Inte minst lönekostnaderna — de spelar en mycket star, men ofta undervärderad roll. Lönerna utgör visserligen endast 25-—30 procent av företagets totalkostnader, men i alla investeringsvaror och tjänster ingår även löner. I nationalhushållet som helhet utgör löner och socialkostnader närmare 70 procent av bruttonationalprodukten.

Ragnhild Artimo 9