Cykelbudet som inte ville vara det

av Ragnhild Artimo Forum 1979-01, sida 20-21, 24.01.1979

Taggar: Personer: Pauli Leimio Teman: framgång

FRAMGÅNGENS ANATOMI

Cykelbudet som inte villwara det

Det var en gång en pojke som var äldst av sju syskon. Han slutade skolan och började jobba som cykelbud då han var fjorton. Han blev butiksföreståndare då han var sjutton.

Idag är han trettioåtta och VD.

Så kan det gå om man är flitig och ambitiös och håller öron och ögon öppna. Framgång blir lätt ett mönster, en mekanism. Det är tillfredsställande att lyckas.

ww” Pojken hette Pauli Leimio. Nej, han brukar inte förekomma i Talouselämä eller på dagstidningarnas näringslivssidor. Det är inte många som vet att han efter sitt första år på sin nuvarande post fördubblade bolagets — Oy Fazerin Musiikkikerho Ab:s — omsättning.

-— Jag har alltid tyckt om att arbeta, säger han.

Arbete betyder bröd, trygghet. Pauli och hans sex syskon svalt inte direkt i barndomshemmet i Kuorevesi. På hösten saltade familjen in en gris till vintern, och det blev mest fläsksås och potatis hälften av året.

— Jag beslöt redan då att ingen nånsin skulle behöva svälta för min skull, om jag genom arbete skulle kunna förhindra det. Strävan till ekonomisk trygghet och oberoende blev medveten på ett mycket tidigt stadium.

Det var alltså logiskt att Pauli Leimio 1954 beslöt att folkskolan fick räcka som formell utbildning, och valde förvärvsarbete. Han anställdes som cykelbud hos Osuusliike Itikka i Mänttä. Han var enda av sökandena som inte hade sin mor med som moraliskt stöd.

Rivstart på trehjuling

Det var enda gången han sökte en tjänst. Alla senare anställningar har han blivit erbjuden.

— Det kändes meningsfullt att förvärvsarbeta — man hade en produktiv, inte endast en konsumentroll — och jag trampade den tunga trehjulingen glad att ha arbete och inkomster. Min flit belönades: efter en månad höjde butiken min lön med 50 procent. Kanske denna tidiga erfarenhet att flit betalar sig blev tongivande för mina senare ansträngningar…

20

Mellan — utkörningarna jobbade Pauli i butiken, och roade sig bla med att räkna ut summan av kundernas inköp i huvudet medan expediterna räknade dem på en bit omslagspapper (det var före fickräknarna och andra moderna rackerier). Han visade en sådan fallenhet för butiksrutinerna, att han inom kort befordrades till yngre försäljare. 1956 skickade Osuusliike Itikka honom på en kurs i Seinäjoki, och han befordrades till äldre försäljare.

Chefsjobb som sjuttonåring

Nångång våren 1957 anlände Ödet i Eelis Talikkas skepnad till Osuusliike Itikka. Han och butiksföreståndaren talade länge i det lilla rummet bakom butiken. Slutligen kallades Pauli Leimio in dit. Talikka, som ägde en butik i Vilppula ville ”köpa” Pauli dit som föreståndare för tret ton biträden. Pauli sa nej, han hade det bra där han var, kunde bo med den egna familjen och så vidare. Men Talikka var envis, och kom igen efter två veckor med samma erbjudande. Vid det laget var Pauli beredd att anta utmaningen, och flyttade hemifrån som sjuttonåring för att ta emot ett chefsjobb.

— Jag njöt av jobbet och de möjligheter det gav att utvecklas och skaffa sig erfarenhet, och anhöll om uppskov med värnplikten fram till 1961, berättar han. — Under Vilppula-perioden genomgick jag också en kurs vid Keskos handelsinstitut i Siikajärvi.

Tiden i armén blev på sätt och vis Pauli Leimios första konfrontation med den stora världen. Han var förlagd i Lahtis, och en kännbar del av beväringarna var från storstäderna Lahtis och Helsingfors — Jag hade god tid att under de elva månaderna grundligt intervjua mig igenom mina hundra kamrater om vad de sysslat med och vilka deras framtidsplaner var. Jag ville klarlägga för mig själv om min plats för all framtid var i butiken i Vilppula, eller om det vore klokt att pröva något nytt och i en ny miljö. Bland mina armékompisar fann — Att vara chef är ett skapande arbete, säger VD Pauli Leimio. — Speciellt idag, då systemdirektörerna börjar vara en historisk kvarleva, och marknadsinriktning en nödvändighet för att företagen skall överleva.

också en dekoratör, och då jag alltid varit intresserad av teckning beslöt jag att efter värnplikten pröva in till Markkinointi-instituutti i Helsingfors, till den ettåriga dekoratörskolan.

Karriär av bara farten

Gallringen var hård, endast knappa tio procent av sökandena brukade godkännas, men Pauli var inställd på att lyckas, och skaffade sig på förhand både bostad och banklån. Han kom in. Han blev kursens primus, och då han ett år senare var utbildad dekoratör, erbjöd LassilaTikanoja honom jobb som sales promotion- och marknadskonsult 1963.

Ett år senare erbjöds han Vilppula-butiken av dess nye ägare, men trots att Pauli ibland fantiserat om en egen ”Paulin Puoti”, tackade han nej. Den professionella snöbollen hade redan börjat rulla i huvudstaden. Han läste sig igenom mellanskolan och en del av gymnasiet i aftonskola. Han avlade Markkinointi-instituuttis reklamkonsulent(mainoshoitaja)examen vid sidan av arbetet. 1966 i mars erbjöds han arbete som copy på Mainosyhtymä, och utnämndes efter en tid till kontaktchef.

I juli 1969 blev han reklamchef vid nygrundade Oy Valitut Palat Readers Digest med ansvar för bolagets direktreklam. Vid Valitut Palat skickades Pauli Leimio på ett tiotal kurser utomlands. 1974, då han började känna sig mogen för en ny arbetsgivare, var han promotion director — ungefär marknadschef.

Principbeslutet att byta firma hade han fattat under semestern. Under hösten fick han flera olika anbud om nya tjänster. Han förhandlade länge och omständligt med två företag, av vilka det ena var Fazerin Musiikkikerho, som var mest lockande. I början av underhandlingarna var han ännu omedveten om att det gällde posten som klubbens VD. I mars 1975 började han jobbet där.

Trademark: jämn kvalitet

På VD-posten fick Pauli Leimio ytterligare utbildningsfinish: långa LIFIM-kursen 1977. Numera pgäst FORUM 1/7 föreläser han där.

Musikklubbens medlemmar var 1975 24 900 och omsättningen 5,3 miljoner mark. Året därpå var medlemssiffran uppe i 44 000 och omsättningen 10,9 miljoner. Sedan har ökningen varit jämnare — men säker. Omsättningen 1978 var 15,1 miljoner.

— Då jag anställdes här var min primära uppgift att få firman på benen. Idag är målsättningen främst att åtminstone bibehålla marknadsandelen — 9,4 procent av branschens organiserade detaljhandel — och om möjligt öka den, men ”musiklågkonjunkturen” har egentligen först 1978 börjat ge allvarliga känningar.

VD för Fazerin Musiikkikerho och medlem i Finnscandia Musiikkiosakeyhtiös ledningsgrupp — ligger det karriärplanering bakom denna gravitation mot bättre och bättre jobb — Inte direkt — då jag började arbeta 1954 hade jag en diffus idé om att jag ville jobba med handel. Det gör jag ju faktiskt idag. Men målmedveten karriärplanering — det enda målmedvetna har varit föresatsen att jobba bra, att alltid ge valuta för lönen. I mitt fall har kanske arbetets jämna kvalitet varit den rätta formeln, som lett till positiva resultat. Men jag har aldrig planerat vad nästa delmål, nästa arbetsplats skulle bli. Att leva så programmatiskt skulle bli beklämmande.

Finländskt ledarskap ”bevarande”

Pauli Leimio tycker att finländskt ledarskap generellt sett och på bred front har varit ganska preserverande — Det är en kvarleva från den starka utvecklingen på 50-talet, säger han. — De åren födde fram en generation systemdirektörer, som förde en defensiv politik: de försökte endast försvara positionerna, bibehålla marknadsandelarna, men var inte alltid rustade för offensiv. Kanske det i någon mån också är fråga om ett nationellt karaktärsdrag. Men den nya ledargenerationen har — på tröskeln till kanske fjärde nolltillväxtåret — tvingats anamma en mera marknadsorienterad attityd, som

Motto:

Somliga äro födda till storhet, somliga förvärva den och somliga få den sig påtrugad. (Shakespeare: Trettondagsafton också innebär mera risktagande. Allt risktagande leder inte till resultat, men inga resultat nås utan ett visst riskmoment.

De mänskliga relationerna inom företagets organisation anser Leimio också väsentliga för resultatet — Förrän man kan sälja företagets produkter, måste man ”sälja” sig själv, organisationen kan inte fungera resultatrikt om de anställda inte accepterar chefen som mänska. Det är en central motivationsfråga. Och jag menar acceptera — inte nödvändigtvis tycka om.

Nyfiken på allt Pauli Leimio hejdar sig, nästa generad. — Jag är ingen expert på de här frågorna, säger han hastigt. — Ja är elev fortfarande.

Han citerar Goethe: ”Den intelligenta mänskan finner allting skrattretande, den vise knappast någonting”.

— Jag är nyfiken på det mesta, inte bara sådant som direkt berör min egen bransch. Jag tror att man bäst bibehåller professionell beredskap genom att vara öppen för så mycket som möjligt. Generalism är sunt.

Pauli Leimio gör vanligen tio timmars arbetsdagar, men han ser nästan irriterande välbalanserad ut. Normalt blodtryck, inga magbesvär…

— Jag upplever jobbet som en intressant hobby och problemen som utmaningar, säger han. — Portföljen bär jag med mig hem, men problemen lämnar jag här på kontoret, jag talar aldrig shop hemma. Som rekreation konditionslöper jag och skidar. Och spelar schack, som jag håller på och lär mig som bäst.

Han säger sig vara ”ganska lycklig i många avseenden”.

— Inte minst vad jobbet beträffar. Jag startade med ett väldigt behov att få nånting till stånd, nånting att visa upp, Den mest påträngande prestationshungern är stillad nu Härifrån vidare kommer kurvan alldeles säkert inte att stiga lika brant.

21