Dags att pensionera vårt gamla pensionssystem
av Nicholas Anderson Forum 2018-11, sida 07, 20.12.2018
De enskilda finländska pensionsfonderna är jämförelsevis små och ineffektivt administrerade. Men det hör man aldrig sägas högt, för deras styrelser, direktörer och över 100 administrativa representanter för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna har alla intresse av att bevara status quo.
[caption id=“attachment_9355” align=“alignright” width=“220”]
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.[/caption]
Tre stora fonder kallar sig gärna ”privata fonder”: Ilmarinen, Varma och Elo. De utövar betydande makt i den finska ekonomin:
1. Styrelseplatser och kontakter inom många av Finlands största börsbolag och banker.
2. Relationer och kontakter med de största politiska partierna, och dessutom med ytterst effektiva lobbyorganisationer.
3. Nära relationer till arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna – vilka även har starka band till de största partierna.
4. Nära kontakter med tjänstemän vid olika ministerier – som har i uppgift att övervaka och leda deras aktiviteter. ”Svängdörrseffekten” håller dessa vakthundar tysta. Varför riskera att exkluderas från välbetalda framtida jobb genom att vara alltför dogmatisk i utövandet av sina övervakningsplikter!
En fjärdedel av varje euro. Pensionssystemet i Finland täcks av en lång rad komplicerade och protektiva lagar. För det första ska arbetstagare och arbetsgivare göra gemensamma inbetalningar till pensionsfonderna varje månad med ungefär 25 procent av bruttolönerna. Cirka en tredjedel av dessa gemensamma inbetalningar betalas direkt ut i form av pensioner till pensionerade medborgare, medan resten investeras för framtida pensionsutbetalningar.
För det andra åtnjuter pensionsfondernas personal och intressenter generösa fördelar. För det tredje är inga utländska pensionsfonder verksamma i Finland.
Systemet är finurligt konstruerat och reglerat, så att inte ens de största utländska pensionsfonderna ser några möjligheter att etablera sig på en så sluten marknad.
Imitera och investera. De tre fonderna, liksom även de statliga och kommunala pensionsfonderna, kopierar i stort varandras investeringsstrategier, och likaså allokeringen av tillgångar, och alla anlitar samma konsulter – och uppnår följaktligen mer eller mindre samma resultat.
De tre stora har omfattande tillgångs-, värdepappers- och fastighetsinvesteringar, som administreras till årliga investeringskostnader på 1 procent, enligt vad de uppger. Men kolla dethär: världens största fonder – i andra små länder som Norge och Singapore – debiterar bara en tiondel av den kostnaden.
Effekten av dessa nominellt små, men ändå jämförelsevis stora årliga kostnader, är att de minskar pensionerna med avsevärda summor. Dessutom – att döma av resultaten – verkar det förekomma betydande svinn utöver dessa siffror. De månatliga pensionsavgifterna på 25 procent av bruttolönerna lämnar arbetstagarna med pensioner som motsvarar 50 till 60 procent av slutlönen, den dag de pensioneras från arbetslivet. Detta resultat är långt från vad som kunde uppnås på lång sikt genom effektivare förvaltning av pensionsfonderna.
Tillämpa matematik! Följande kalkyl kan enkelt utföras med Excel spreadsheet. Tro inte att matematik är så komplicerat att bara pensionsförsäkringsmatematiker kan utföra dessa kalkyler. Pensionsbolagen hävdar att de uppnår en realavkastning på 3 procent över 40 år. Detta innebär en årlig bruttoavkastning på 6 procent, utgående från en genomsnittlig årlig inflation på 3 procent. Denna avkastningsnivå borde ge en pension som motsvarar ungefär 100 procent på din sista lön, med en månatlig investering på 12 procent av din bruttolön över 40 år.
Med andra ord: om man tar i betraktande att runt 30 procent av dagens pensionsavgifter går direkt till att finansiera pensionsutbetalningar till nuvarande pensionärer, borde du bara behöva betala 16 procent av din bruttolön för nuvarande och framtida pensionärer!
Höga kostnader, men i vems ficka? Det finns tre teser om långtidsinvestering, som varje fondförvaltare känner till:
1. Ju större fond i absoluta termer, dess lägre administrativa kostnader.
2. Lägre kostnader betyder större avkastning.
3. Ju mindre fond, och ju större fondernas personalstyrka och intressenternas kompensationer är, dess lägre blir avkastningen, vilket i förlängningen ger pensionärerna betydligt mindre i handen!
Men allmänheten kommer aldrig att höra dessa tre tumregler från Ilmarinen, Varma eller Elo, för oavsett hur många gånger jag upprepar mig själv i mina kolumner, kan du vara förvissad om att ingen fondförvaltare eller annan intressent (”Stakeholder”, eller egentligen ”Steakholder”, den som håller i steken!) kommer att uttala sig, för nummer 3 på listan ovan är ju själva biffen! Det är ett vägande argument.
En förnuftig reform och konsolidering av Finlands gamla pensionssystem är bästa sättet att hantera pensionsutmaningen, och är att föredra framom dåliga alternativ, som att höja pensionsavgifterna som matas in i systemet.
Avslutningsvis är det värt att notera en färsk och förkastlig reaktion från pensionsbolagen, då Finansövervakningen tillkännagav att pensionsbolagen använt pensionsmedel på ett icke auktoriserat sätt för marknadsföringsändamål. Pensionsfonderna förnekade allt missbruk, och det ansvariga ministeriet verkar ha hållit pensionsbolagen om ryggen. Finansövervakningen har inga sanktionsverktyg för att ge pensionsfonderna en reprimand – något som vore helt otänkbart i resten av världen, för det här är allvarliga anklagelser.