De visa ser framtiden
av Lars-Erik Öller Forum 2010-09, sida 36-37, 30.09.2010
EH FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2018 Lars-Erik Öller är professor emeritus vid Stockholms universitet.
De visa ser framtiden
IH Prognoser. Forskningsstiftelsen Sitra gav 1981 ut en rapport om hur Finlands ekonomi kommer att se ut år 2010. Nu har delvis samma skribenter gett ut en ny rapport, ‘Ennustuksesta jälkiviisauteen’ (Från prognos till efterklokhet), där de analyserar hur prognoserna från 1981 slog in. Rapporterna granskas här av Forums kolumnist Lars-Erik Öller.
BLEV KRISBRANSCH.
Textilindustrin hade enstor betydelse för Finlands ekonomi under årtiondena framtill Sovjets kollaps.
LARS-ERIK ÖLLER TEXT X Nunär konjunkturen ser ut att ta fart kan vi resa oss och se oss om, både bakåt och framåt itiden. Forskningsstiftelsen Sitra samlade några experter år 1979 med uppgift att skriva en framtidsvision med horisonten lagd på år 2010, alltså 30 år (!) framåt. Det kanske låter befängt. Men ett kärnkraftverk ska klara minst 40 år, en motorväg ska göra nytta ännu längre, elektriciteten tog 100 år för att bli fullt utnyttjad, de människor som är som aktivast om 30 år är redan födda och så vidare. Det kan alltså behövas utblickar längre fram i tiden. När man gör en prognos är man mycket beroende av startpunkten. Ofta till den grad att ens tankevärld helt är påverkad av det som hänt under senare tid. Alltså inte så långt ifrån en prognos på några år. Man försöker projicera framåt de trender man upplevt. Men så beter sig inte verkligheten!
Få anade Sovjets kollaps. En ekonom väljer kanske hellre JOSEF SCHUMPETERS beskrivning av utvecklingen som beroende av slumpvisa innovationer som träffar ekonomin. Den svenske statistikern HERMAN WOLD visade att en bra modell för bland annat ekonomiska variabler är just som en diskonterad summa aven serie helt oförutsägbara chocker. Till en början finns en viss tröghet som gör att man kanske inte ligger så långt ifrån utfallet, me snart domineras bilden av sådant som per definition ingen kunde förutse.
Hade man 1981 kunnat ana Sovjetunionens kollaps tio år senare? De som i mitten av 80-talet gjorde det hånades (bland dem den svenska professorn KRISTIAN GERNER). Kinas framryckning till en ledande position? Globaliseringen? Elektronikens uppfinningar, såsom mobiltelefonen och internet? Finansmarknadens fullständiga omvandling och sedan kollaps? Medlemskapet i EU och slutet för finska marken? Allt sådant som dominerat utvecklingen under dessa 30 år, men som rapportskrivarna inte hade en aning om.
Tillbakablicken inleds och avslutas av BERTILROSLIN, som var redaktör år 1981 och är det även nu. Han beskriver först de två alternativ som gavs i den förra rapporten » Tillväxt i invand takt (2 procent/år » På stället marsch (0 procent /år)
Båda alternativen präglades av den tidens föreställning om en tendens mot nolltillväxt. Utfallet blev klart över 2 procent.
Kriser och anpassning. Det följande kapitlet är skrivet av ERKKI PIHKALA, RIITTA HJERPPE och MATTI PELTONEN och handlar om tillväxt och utmaningar. Det är i mitt tycke också det intressantaste. Man kan förvisso beskriva landets historia över en lång tidsrymd, men int minst under dessa 30 år, som en kamp mot stora utmaningar. Oljekris, nittiotalskris, motlutet 2001, något senare brytpunkten för skogsindustrin och så finanskrisen.
En cirka tioårig cykel tycks alltså alltjämt gälla, det som då benämndes ”devalveringscykeln? Nulåter uttrycket helt urmodigt. Alla utmaningar har krävt svår anpassning. Liksom tidigare ilandets historia har det gått vägen till slut, ja oftast bättre än på andra håll i världen. Finland har till och med lyckats ta fatt Sverige i BNP per capita.
Tjänstesektorn har vuxit. Produktionsstrukturen har förändrats radikalt. Jordbruket har krympt från en tiondedel av BNP till några få procent, industrins andel från en tredjedel till en fjärdedel. Tjänstenäringarna har tagit det utrymme som de andra fått släppa till. Författarna till detta kapitel skulle skriva ominvesteringarna, som på den tiden ansågs som en intern fråga. De finansiella strömmarna var starkt reglerade, som så mycket annat. Bytesbalansen sågs som ett stort problem som på den tiden nödtorftigt klarades av med hjälp av just dessa återkommande devalveringar. Man lade ned stor möda på att trixa med valutan och hittade till och med på att revalvera strax före 90-talskrisen, något som knappast gjorde den mildare! Den här type av kritiska markeringar saknas i stort sett i den nu föreliggande rapporten.
Viktiga energifrågor. Bertil Roslin skriver elegant om Finlands tre tillväxtepoker » Råvarubasera » Investeringintensi » Kunskapsintensiv tillväxt
Rapporten lever i epokerna ett och två, men ska skildra en period som alltmer dominerats av trean. Det syns på disponeringen av kapitel: bostäder, skog, jordbruk, gruvor, energi, textiler och hälsa. Det enda som sägs om tjänster handlar alltså om hälsovård!
Däremot grubblade man över om de inhemska gruvorna skulle räcka till. Som det nämns i tillbakablicken är nu de flesta gruvbolag utlandsägda, så merkantilismen var inte en lyckad teoretisk utgångspunkt.
Den samtida oljekrisen, alltså den första utmaningen i raden, sätter sin prägel på varje kapitel. Det är utgångspunkten därifrån man siktar in i framtiden. JORMA ROUTTIS betraktelser kring energin är en njutning att läsa. Energitillgången är en viktig fråga även i dag, men koldioxidutsläppen är mer aktuella.
Finns det någon som under de 20 senaste åren tyckt att Finlands framtid står och faller med textilindustrin? Bostäder är förvisso aktuella även i dag och där går det att gör hyggliga framåtblickar, ifall man har bra befolkningsprognoser. Det hade man inte. Man antog att nettoinflyttningen skulle bli noll. Befolkningen blev 400 000 personer större än beräknat. Så bostadsvolymen blev fel. Men många av bostadsvariablerna var ändå rätt hyggligt skattade.
Kapitlet om hälsa är intressant, om också skrivet i en något väl optimistisk anda. Här skildras kampen mellan behandling på löpande band å ena sidan och en holistisk syn på människan å den andra. Den senare började göra sig gällande vid den tiden. Författaren menar att den också segrat. Det påståendet är det inte lätt att hålla med om, om man ser på hur forskningsanslagen beviljas och disponeras.
Bilateral handel ledde till instabilitet. Några kritiska kommentarer återstår. Jag har intrycket att de övervägande äldre skribenterna antingen har en stor del av sin föreställningsvärld från denna tid eller så har de ryckts med i den anda som den ursprungliga rapporten utstrålar.
Det undslipper dem att Finland klarade oljekriserna bra tack vare sovjethandeln. Att som ekonom hävda att det skulle vara fördelar med byteshandel jämfört med frihandel får nog anses extremt. Andra liknande län der klarade av utmaningen genom att utveckla exporten till världsmarknaden.
Att binda ekonomin till textilproduktion av låg kvalitet, något som passar länder i det första steget av ekonomisk utveckling, kan svårligen ses som en för Finland optimal utvecklingsbana. Den var politiskt påtvingad av Sovjetunionen som utnyttjade de höga oljepriserna. När så det trycket föll bort kom krisen med full kraft 1991. En annan sak är att landet anpassat sig väl även till dessa utifrån givna betingelser.
Någon kunde också ha nämnt att Finlands ekonomi uppvisar bland de allra största variationerna i tillväxt inom hela OECD-området. Små länders öde är instabilitet, men även här bidrog den bilaterala handeln med sina femåriga cykler. Det betonas vidare att läget var så speciellt just då när framtidsstudien gjordes och att den är det nu också. Så brukar prognosmakare alltid säga!
Ska man då göra så långa framskrivningar? Tja, läsaren får svara på den frågan.
Rapporten”Ennustuksesta jälkiviisauteen" har getts ut av Sitra (Jubileumsfonden för Finlands självständighet). Redaktör för rapporten är Åbo Akademis före detta kansler Bertil Roslin, som arbetade som ombudsman vid Sitra åren 1975-1984. Rapporten är tillgänglig på Sitra webbplats www.sitra.fi under punkten Julkaisut!