Den inre marknaden och konkurrensen
av Emily von Sydow Forum 1996-12, sida 29, 12.12.1996
Den inre nå
N är Keskos köp av Tuko stoppades av EU-kommissionen var det för att den inre marknaden skulle hotas av ett massivt ensamägande av konsumentvaruhandeln i Finland. Visserligen skulle Kesko-Tuko ha blivit ensamma jättar endast i ett land — men skulle samtidigt få sådan kontroll över denna marknad att det fria flödet av varor utifrån och in i Finland skulle försvåras,
Den inre marknaden bygger på marknadsekonomiens grundpelare om fri konkurrens. Det är helt i sin ordning om någon blir stor genom naturlig växt, men nte genom uppköp med total dominans som mål, EU-kommissionens konkurrensdirektorat DG IV är särskilt känslig när det gäller en producent som skaffar sig kontroll över flera led i sin tillverkning, som var fallet med Kesko-Tuko.
Den inre marknaden syftar till att göra EU till en marknad med 370 miljoner köpare och säljare. Det betyder att i stället för att skapa olika standarder, som passar i vart och ett av alla femton medlemsländer plus EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein, vill man ha gemensamma standarder, som gör att varorna accepteras över hela området.
Man vill därigenom återskapa den enorma fördel till exempelamerikanerna har när de kan testa sina produkter på en jättelik hemmamarknad, innan produkterna marscherar från klarhet till klarhet över den globala marknaden.
Dettahar framtvingat rationaliseringar.
Mindre producenter, som tidigare levde i skydd av sin nationella marknad med dess specifika regler, har inte klarat sig i konkurrensen på jättemarknaden. Detta har kostat många arbetstillfällen. Den väldiga arbetslösheten som envist vägrar att ge med sig i EU ligger kring 10-11 procent i genomsnitt, och är troligen det största hotet mot ett effektivt genomförande av den inre marknaden. Länderna agerar ofta instinktivt protektionistiskt för att skydda den egna industrin, och därmed behålla arbetsplatserna.
Det skyddet kan bestå i act man upprättar regler som försvårar importen av konkurrerande varor — s.k.tekniska handelshinder. I skamvrån på detta område står Tyskland, som är en stor frihandelsivrare, när det gäller den egna exporten.
Det är också Tyskland, som har varit
FORUM NR 12/9 tl wknaden octL!
Emily von Sydo det största problemet för de finländska företag som svarade på R.LF:s enkät om den inre marknaden. Den gjordes när Finland hade varit medlem i tio månader i EU. Tysklands omfattande miljöregler var det som företagen uppfattade som mest besvärligt.
Nio av tio inre marknadsregler är nu införda i de nationella regelverken. Det är inte sålunda inte reglerna i sig utan oviljan att efterleva dem som utgör hinder, blev kontentan av R.LF:s enkät.
Finland har ännu inget att skämmas för. Ingen har ännu dragit Finland inför domstol för ett tekniskt handelshinder eller annat brott mot inre marknaden. Generellt sett var dock svaren övervägande positiva till den inre marknaden, även om de varierande momssatserna i medlemsländerna skapar komplikationer i EU-handeln. Små företag känner sig också ynkliga på en så stor marknad, som ofta nog kräver internationell juristexpertis för att hävda sig. Den bittra erfarenheten fick ju t.o.m. en bjässe som Kesko-Tuko smaka på.
En inre marknad ställer också krav på likartade produktionsvillkor, så att man inte skall kunna utnyttja arbetskraft och därmed skaffa sig osunda konkurrensfördelar. Ett sådant exempel är minimigränsen på 48 timmars arbetsvecka, som britterna nu protesterar sig hesa emot att de också måste införa.
Britterna hävdar att deras avreglerade arbetsmarknad skapar fler jobb än EU:s mer reglerade. Men faktum är dock att de flesta multinationella företag som har etablerat sig iStorbritannien likafullt följer EU:s minimiregler. Detta sakförhållande hindrar inte att regeringen Major har lovat krig mot regeringskonferensen och inte kommer att godkänna den minsta traktatförändring, om de inte får behålla sitt s.k. sociala undantag.
Men t.o.m. britterna gillar inre marknaden som princip. De tycker att det kunde räcka med den typen av ekonomiskt samarbete. Det var faktiskt ordföranden i kommissionen Jacques Sante ”Det är helt i sin ordning om någon blir stor genom tillväxt — men inte genom uppköp med total dominans som mål. som i sin dåvarande egenskap av premiärminister i ordförandelandet Luxemburg lurade Margaret Thatcher att gå med på att inre marknadsfrågor inte kunde stoppas med veto i ministerrådet.
| inre marknadskommissionären Mario Mantis rapport till parlamentet och ministerrådet från 30 oktober i år summeras den grundläggande strukturförändring som den inre marknaden har tvingat fram i Europa: € Ökad konkurrens mellan företagen, både inom tillverknings- och tjänstesektorn. € Snabbare restrukturering av industrin med förbättrad konkurrenskraft som mål. Ö Lägre prisstegring, särskilt i de sektorer som nyligen har liberaliserats, som telekommunikation, transport, och finansiella tjänster. € Snabbare och billigare transporter över gränserna, tack vare bristen på tullkontroller. Ö Ökad rörlighet av människor inom EU, inklusive icke-yrkesarbetande, som studenter och pensionärer.
Vidare slår Mario Monti fast att: € vi har den inre marknaden att tacka för 300 000-900 000 jobb, den inre marknaden har givit en extra tillväxt på 1,1-1,5 procent under 1987-1993, € inflationen är 1-1,5 procent lägre än den skulle ha varit utan den inre marknaden, och e den inre marknaden har skapat ökad jämlikhet mellan olika regioner i EU.
Det sista är en utsaga, som är svår att motbevisa — men som ändå är svår att svälja. Möjligen skulle skillnaderna vara ännu större i dag mellan centrum och periferi, om de inte hade förenats i den inre marknaden, men faktum är dock att invånarna i EU:s rikaste region, Hamburg, har 4-5 gånger mer i BNP per capita att röra sig med än invånarna i EU:s fattigaste region, Alentejo i Portugal. Det är därför EU har inrättat strukturfonder för att jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika regioner — i alla fall på ritbordet. &