Den internationella skuldkrisen

av Björn Sundell Forum 1983-10, sida 08-11, 25.05.1983

Taggar: Teman: ekonomi

F ORUN [eg rn a0rga FRUN

EB UNCTAD, Förenta Nationernas handels- och utvecklingskonferens samlas i början av juni Belgrad till sin sjätte session. Mötesförhandlingarna överskuggas av den internationella ekonomiska krisen, en kris som industriländerna är på väg att kämpa sig ur, men som ännu håller de fattigare länderna i ett järngrepp. Utgångspunkten är att krisen drabbat alla världens länder, men utvecklingsländerna hårdast.

internationella uldkrisen inte över

Här i Finland väntar vi på att den internationella uppgången så småningom skall sätta industrins hjul i rullning. Samma önskan uttalas i många utvecklingsländer. Och om vi i vårt lan är osäkra på hur snabbt en uppgång på andra håll skall få återverkninga hos oss, så är känslan av osäkerhet i u-länderna ännu större. Utgångsläge i Tredje världen är synnerligen svårt i synnerhet i de allra fattigaste länderna.

Av BJÖRN SUNDEL 2 Hu 2

Som ett bevis på att u-länderna hör till de verkliga förlorarna kan man ta skuldsättningen. Är 1973 hade de icke-oljeproducerande u-länderna en sammanlagd utlandsskuld på 97 miljarder dollar. 1980 hade skulden stigit till 375 miljarder och i fjol till 505 miljarder dollar. Den stora upplåningen gav upphov till den bankkris som ruskade om det internationella bankväsendet i fjol en kris som tvingade bankerna att förlänga en del av lånen och de skuldsatta länderna att genomföra drastiska nedskärningar i ekonomin.

En av de viktigaste orsakerna till u-ländernas svåra situation är de fallande råvarupriserna. Sedan slutet av 1980 har priset på många av de rävaror u-länderna exporterar sjunkit så kraftigt, att de nu reellt sett befinner sig på den lägsta nivån på femtio år. (Se figuren) Det faktum att prisnivån i år höjts med några procent har inte nämnvärt förbättrat situationen.

Råvaruprisindex 1950-8 –>- olja += 33 råvaro index 1974-76 :10 1950 källa: Världsbanken

Ohållbart läge

I u-länderna har krisen tagit sig olika uttryck. Sudan, som är Afrikas till ytan största land, måste redan i början av 80-talet använda största delen av sina exportintäkter till inköp av olja. En ohållbar situation.

Mexico, Brasilien och Argentina har en utlandsskuld som är tre gånger så stor som ett års exportintäkter. Enbart amorteringarna och räntorna översteg i fjol - och överstiger kanske också i år - exportintäkterna. Också detta en ohållbar situation som lett till att återbetalningen av en del skulder måst uppskjutas.

Bakom dessa kalla fakta döljer sig mänga praktiska problem. När räntor och amorteringar slukar en stor del av exportintäkterna och nya lån inte längre kan upptas, blir följden nedskärningar inom ekonomin. Reservdelar kan inte importeras, vilket gör att maskiner och fordon upphör at - När rävarupriserna befinner sig på bottennivå är det svärt för u-länderna att klara av amorteringar och räntor på de stora skulderna, poängterar Unctads generalsekreterare Gamani Corea.

fungera, vilket i sin tur minskar produktionen och exportintäkterna. En trollcirkel uppstår där problemen föder nya problem.

De mänskliga umbärandena kan vara svårare att mäta: Grusade förhoppningar i länder där 70-talet förde med sig löften om snabb tillväxt; ökad arbetslöshet och svält i länder där exportintäkterna inte längre räcker till för inköp av föda.

Tveeggade svärd

Unctad-delegaterna samlas altså till sitt möte i en tid då många av medlemsländerna befinner sig i svår kris, Enligt Unctads generalsekreterare Gamani Corea, som besökte Finland i början av maj, är det särskilt tre sidor av den internationella ekonomiska krisen som ger anledning till oro: För det första att den är så ovanligt djup och berör praktiskt taget alla länder, även om u-länderna drabbats hårdast. För det andra det faktum, att krisen varken är kortvarig eller periodisk. Och för det tredje den osäkerhet som råder om vilka medel man borde tillgripa för att bekämpa krisen.

• De åtgärder som i-länderna vidtar för att komma till rätta med en sida av problemet förefaller att förvärra situationen i andra avseenden, anser Corea. Ett exempel är e inflationsbekämpande = politik som ökar arbetslösheten och försvårar »

EJ

F RUN 10/83 10/83 F ORUN

Bristen på valutaförsvärar u-ländernas kris. Halvfärdi ga projekt mäst ibland uppskjuta på obestäm tid. Störningar ka drabba färdi ga anläggninga om det inte finn pengar fö import av exem pelvis reservdelar.

Följden är att exporten mins kar och det bli ännu svårar att tjäna in den va luta som be hövs för återbetal ningen av skulderna.

Bilden föreställe ett kraftverksprojekt i Sri Lanka. (Foto Mary

Hill, Världsbanken produktionstillväxten. Ett tveeggat svärd, alltså.

Unctads sekretariat har utarbetat ett antal rapporter som skall framläggas vid konferensen i Belgrad. Som vid tidigare möten går de åtgärder som Unctad-sekretariatet rekommenQerar stick i stäv med den politik som förs i bla de stora OECD-länderna såsom USA och Storbritannien. Det är därmed upplagt för en kollision mellan olika länders intressen. Här följer några av de rekommendationer som skall behandlas vid Unctadsessionen - i-länderna borde satsa på en expansiv politik. Regeringarna borde alltså öka efterfrågan i i-länderna och som ett led i denna politik måste räntenivån sänkas.

• ett brådskande handlingsprogram bör genomföras för att öka u-ländernas inkomster av råvaruezporten under en treårsperiod med omkring 20 mrd dollar. Producentoch konsumentländerna skall träffa tillfälliga avtal om lagring av råvaror, detta så att priserna kan stiga från den rekordlåga nivån 1982.

• i-länderna bör inte begränsa importen av färdiga varor från u-länderna, utan världshandeln måste liberaliseras samtidigt som i-länderna anpassar sin industri till för ändringarna på «världsmarknaden. Om u-länderna kan öka sin export av färdiga varor, kan de i sin tur köpa mer från i-länderna.

• u-ländernas skuldbörda måste reduceras, villkoren för privat bistånd förbättras och u-länderna måste också själva anstränga sig för att öka investeringarna och hushålla med utländsk valuta.

Resultatet av det förra Unctadmötet som hölls i Manila år 1979 var magert, trots veckor av förhandlingar. Möjligheterna är större för någon form av samförstånd denna gång, detta av två orsaker: För det första av krisen i u-länderna i dag sådan, att den i hög grad även berör industriländerna. Om inte u-länderna kan öka sina exportintäkter, är det snart sagt omöjligt för dem att återbetala sina skulder, vilket skulle drabba såväl privata banker som internationella finansieringsorgan av typen Världsbanken.

För det andra har utgångspunkten inom u-ländernas argumentation förflyttats från de verkligt stora frågorna såsom Den Nya Ekonomiska Världsordningen till mera konkreta och kortsiktiga frågeställningar: friare världshandel, ökad efterfrågan på råvaror, åtgärder som siktar till att lösa skuldkrisen.

Meningsskiljaktigheterna mellan de rika och de fattiga länderna ä fortfarande stora och lösningsmodellerna varierar, men det finns också flera gemensamma beröringspunkter denna gång.

Bankkris eller inte?

Förra året dök ordet “bankkris” allt oftare upp i pressen. Det var då det stod helt klart att Mexico, Brasilien, Argentina och flera andra länder inte kunde klara av räntor och amorteringar på den stigande skuldbördan. Brasiliens utlandsskuld uppgick år 1973 till 10 mrd dollar och steg till 47 mrd 1979. 1982 var summan 90 miljarder.

Mexicos skuldbörda steg på samma sätt. Vid tiden för den första oljekrisen var den offentliga utlandsskulden 7,2 mrd dollar. Mexicos oljerikedomar föreföll utgöra en säker garanti för nya lån som skulle göra landet till en industriell stormakt. 1979 hade skulden femdubblats, men bankerna, i synnerhet de amerikanska, tävlade fortfarande om att bevilja oljestaten krediter. Mexico föreföll att vara ett Eldorado för såväl utländska som inhemska investerare. 1982 belöpte skulden sig till 80 mrd dollar. Oljepriset steg inte längre, Mexicos intäkter sjönk och tillväxtbubblan sprack.

Utlåningen till de latinamerikanska länderna följde i allmänhet ett gemensamt mönster. De oljeproducerande OPEC-länderna hade deponerat sitt överskott i bla privata banker. Bankerna lånade i sin tur pengarna till de nyindustrialiserade länderna i Latinamerika. Ofta var det frågan om kortfristiga krediter som låntagarna helt enkelt inte kunde betala tillbaka när deras egna exportintäkter började sjunka efter 1980. I Brasiliens fall bestod förra sommaren 35 procent av utlandsskulden av kortfristiga krediter, i Mexicos och Argentinas 50 procent. Beteckningen kortfristig syftar här på den del av skulden som skulle ha förfallit till betalning inom ett år.

I de fattigare länderna i Asien och Afrika är skuldernas absoluta värde mindre, men också här har vissa stater en så stor skuldbörda att en förlängning av amorteringstiden varit aktuell.

Ätergång till dagordninge 1982 års bankkris löstes åtminstone tillfälligt genom att de privata bankerna kunde komma överens om att förlänga amorteringstiden. Stöd kom också från den internationella valutafonden IMF, samtidigt som de skuldsatta länderna fick lägga fram en plan på hur de skulle sanera sin ekonomi.

En katastrof inom bankvärlden kunde därmed undvikas. Inget land behövde förtsätta sig i konkurs. Bankkrisen är dock inte avvärjd så

Några NIC-och u-länders skuldbörda

Land skuld i skuldtjänst mrd dollar i procent av exportintäkter

Brasilien Mexico Argentina Sydkorea Indonesien Filippinerna

Källa: Morgan Guaranty Trust, Wirtschaftsdiens länge större delen av de skuldsatta ländernas vikande <exportintäkter försvinner ut ur landet igen, till amorteringar och räntor.

• Den omedelbara krisen har avvärjts, säger GCamani Corea, däremot inte den latenta. Om villkoren för utvecklingsländernas export fortsätter att försämras, kommer det att vara lika svårt för dem som tidigare att återbetala skulderna. Därför kommer man under Unctad-mötet att fästa stor vikt vid utveckling och tillväxt.

Den trollcirkel många u-länder befinner sig i gör att skuldkrisen fortfar att vara aktuell. Om u-länder och nyindustrialiserade länder förhindras tillträde till västmarknaderna med sina produkter och om råvarupriserna inte stiger, är det svårt att se varifrån pengarna skall tas till en återbetalning av skulderna. Exempelvis de mexikanska myndigheterna ansåg att landet skulle behöva en tjugofemårs återbetalningstid för sina lån. Landet fick åtta år. Med skulder på sammanlagt 82 mrd dollar och räntor på 9 mrd dollar (en tredjedel av exportintäkterna) förefaller det närmast utopistiskt att tro, att landet skulle kunna lösa sina återbetalningsproblem utan att ta upp nya lån. En höjning av oljepriserna skulle visserligen förbättra Mexicos utgångsläge, men då skulle å andra sidan Brasilien och andra oljeimporterande länder få större problem.

Inom bankkretsar sticker man inte under stol med problemen. Däremot talar man helst med små bokstäver om bankkrisen. Någon kollaps inom bankvärlden är inte att vänta,

Ingen kollaps

I Finland har bla vice VD Paavo Laitinen vid Föreningsbanken berört skuldkrisen i det senaste numret av bankens tidskrift Unitas. Enligt honom kommer den djupa bankkrisen inte att förverkligas. Det internationella finansieringssystemets sammanbrott skulle föra med sig så djupgående skadeverkningar, att det är till allas fördel att stöda systemets fortbestånd.

De internationella bankerna framhåller gärna att den akuta bankkrisen kunde undvikas i Mexicos och Brasiliens fall genom en förlängning av skuldernas återbetalningstid.

Dr Jörg Neef, vicepresident och ekonomist vid den tredje största schweiziska banken, Schweizerische Kreditanstalt, motiverade sin ståndpunkt för Forum i slutet av mars - Vi är övertygade om att ingen kollaps kommer att inträffa. Det existerar en klar önskan till samarbete mellan de skuldsatta länderna, IMF och långivarbankerna. De skuldsatta länderna är villiga att genomföra saneringsåtgärder inom ekonomin, IMF beviljar stöd och garantier och de privata bankerna har visat att de kan förlänga återbetalningstiden. Problemen kan lösas, men detta sker inte över en natt.

Smärtsam sanering

De skuldsatta länderna ser inte alltid med blida ögon på de saneringsåtgärder som Internationella Valutafonden och de privata bankerna föreskriver. En ekonomisk åtstramning kan lätt bli till en politisk bomb, som var fallet i Egypten mot slutet av 70-talet när dåvarande presidenten Anwar Sadat såg sig tvungen att avskaffa subventionerna på baslivsmedel. Resultatet blev en våldsam protest från befolkningens sida och Sadat tvingades delvis till reträtt.

Saneringen drabbar inte endast den fattigare delen av befolkningen, utan ofta också eliten i de skuldsatta länderna. Den devalvering som IMF ofta förespråkar minskar elitens möjligheter till konsumtion av utländska lyxvaror samtidigt som nedskärningar kan bli aktuella för armén. Följden kan därmed bli politiskt missnöje på många plan.

Unctad:s Gamani Corea är kritiskt inställd till de saneringsvillkor som bla Internationella = Valutafonden ställer.

• I princip förstår man att långivarna ställer vissa krav för att säkerställa återbetalningen av lånen. Man kan i all fall fråga sig hur stor nyttan är av att kraven uppfylls. Inte går det att lösa u-ländernas externa problem, exempelvis de låga råvarupriserna och de uteblivna exportintäkterna, genom att ställa krav på en intern sanering.

• Om IMF dessutom bara kan erbjuda småsummor som inte löser de finansiella problemen och samtidigt kräver omfattande saneringsåtgärder, står biståndet inte i proportion till kraven.

Oberoende av hur konkreta resultaten blir av Unctads sjätte session i Belgrad, kan mötet med all tydlighet peka på beroendeförhållandet mellan i-länder och u-länder. Krisen i de fattigare länderna för med sig risker också för de rikare staterna. Den sk bankkrisen utgör bara ett exempel '