Den miljövänliga marknadsekonomin

av Roger Wessman Forum 1991-08, sida 16-17, 16.05.1991

Taggar: Teman: marknadsekonomi

DEN MILJÖVÄNLIGA MARKNADSEKONOMI ståendet att marknadsekonomi ä det bästa systemet när det gäller att producera välstånd. Om man påstår att marknadsekonomin är miljövänlig är reaktionen däremot ofta skeptisk. Redan på grundkursnivå lär sig alla ekonomistuderanden att marknaderna inte leder till optimalt resultat om produktionen har negativa miljöeffekter. Eftersom nedsmutsning av luft och vatten är gratis, satsar inte företagen resurser på att minska nedsmutsningen.

Om vi inte jämför med det teoretiska optimalresultatet utan med alternativen, förändras situationen totalt. Det socialistiska systemets sammanbrott har avslöjat en miljökatastrof långt värre än marknadsekonomiernas miljöproblem. En miljökatastrof som åstadkommits utan en minsta gnutta av den västerländska konsumtionshysteri som vi i åratal fått höra är roten till miljöproblemen.

Bakom konstaterandet att marknadsekonomin som sådan inte leder till en optimal satsning på miljöskydd döljs ett annat faktum: marknadsekonomi leder i regel till relativt miljövänliga resultat! Ovanstående påstående verkar märkligt mot bakgrunden av att det inte finns någon anledning för företagen i en marknadsekonomi att ta hänsyn till miljöeffekter. Varför skulle de i så fall bete sig ens relativt miljövänligt [FF torde de flesta acceptera på EFFEKTIVT = MILJÖVÄNLIGT

Den allmänna bild av ekonomisk tillväxt som frammanas i miljödebatten är av en ständigt ökande produktion genom att vi använder mera råvaror.

NÅ FRAM PÅ SVENSKA med

A täckning av Finlands svenskspråkiga hushåll

HUFVUDSTADSBLADET

Tel. 125 31 KMT/TGI 90/ 16

Text: Roger Wessman

För att öka produktionen med 10 procent måste vi öka råvarukonsumtionen med 10 procent, och därmed ökar också föroreningarna 10 procent. Det här är en relativt bra beskrivning av hur tillväxten planerats i de socialistiska ekonomierna, På planeringskontoren har byråkraterna suttit och räknat ut hur mycket mer kol som bör brytas, för att bilproduktionen skall öka med 10 procent Det har man gjort genom att helt enkelt räkna ut hur mycket kol som direkt (t ex för uppvärmning av fabrikerna) och indirekt (t ex för att smälta stålet) används i produktionen. Därefter har man planerat ekonomin utgående från att dessa proportioner är givna, och att kolproduktionen därmed måste ökas i takt med bilproduktionen.

Från år 1786 till år 1986 nästan sexdubblades jordens befolkning. Inkomsten per capita var nästan 20 gånger större år 1986 än år 1786. Var miljöförstöringen således 120 ggr värre år 1986? Nej, de tillgängliga uppgifterna är grova uppskattningar, men talar ett tydligt språk. Utsläppen av koldioxid var t ex endast 12 ggr större år 1986. Varje mark av BNP som producerades 1986 förorsakade således endast en tiondedel så mycket koldioxidutsläpp som år 1786. Liknande siffror kan fås för andra föroreningskällor, men koldioxid är ett speciellt bra mått: när det gäller koldioxid kan fenomenet inte förklaras med förbättrad reningsteknik p g a statliga regleringar. All koldioxid som uppstår vid förbränning släpps än idag direkt ut i atmosfären.

Orsaken till att föroreningarna inte 120-faldigats är att man använder mindre råvaror (inklusive energi) för att producera samma mängd varor. Ju mindre energi som krävs i produktionen och ju effektivare kraftverken är, dess mindre bränsle går åt för att framställa samma mängd av energi, och dess mindre energi behövs för att framställa samma mängd varor. Ju mindre bränsle som går åt, dess mindre koldioxid produceras.

I marknadsekonomierna är drivkraften för ekonomisk utveckling innovationer. Man tar samma mäng råvaror och ser hur man kan göra 100 radioapparater av dem i stället för en. Orsaken till marknadsekonomins relativa miljövänlighet är således att det lönar sig för företagen att utveckla och utnyttja råvarusnåla produktionstekniker och produkter, eftersom det minskar deras kostnader.

Mot den här bakgrunden är det lätt att inse varför marknadsekonomierna fortsättningsvis blomstrar, medan de socialistiska ekonomiernas utvecklingsväg visat sig även ekologisk ohållbar. Tilläggas bör naturligtvis att socialismen skulle ha kollapsat långt tidigare, om det inte varit för möjligheten att kopiera västerlandets innovationer.

SOCIALISTISKT SLÖSER 1987 var elkonsumtionen i Sovjet bara 40 procent lägre än konsumtionen i USA, medan konsumtionen av både stål och cement var över 60 procent högre! Orsaken till att levnadsstandarden trots det är så mycket lägre är förstås att största delen av dessa resurser slösas bort förrän de når konsumenterna. I USA använder konsumenterna över två tredjedelar av all elektricitet, medan i Sovjet största delen av elektriciteten går till industrin. Således konsumerar de sovjetiska konsumenterna bara drygt en tredjedel så mycket el som de amerikanska, medan den sovjetiska industrin använder 10 procent mera elektricitet än den amerikanska. Elektricitet är förstås inte heller slutprodukten, den skall ännu omvandlas till ljus, värme etc och ännu i detta skede slösas en större del av energin bort i Sovjet. Skillnaden i de olika systemens tillväxtmodeller visar sig i att då under senare år råvarukonsumtionen i de mer utvecklade marknadsekonomierna har sjunkit, har den fortsatt att stigå i öst — ända tills sammanbrottet framtvingade en drastisk minskning. Från 1980 till 1986 sjönk t ex energikonsumtionen per person i USA med nästan 10 procent, och i snabbt tillväxande Japan och Västtyskland med cirka 3 procent. I t ex Syd-Korea steg energikonsumtionen däremot med 2 8/1991 FORUN procent. Mot bakgrunden av att SydKoreas ekonomi under denna period tillväxte med uppemot 10 procent per år, visar dock även det här på betydande framsteg i riktning mot energisnålare produktion.

Det är säkert på sin plats att påpeka att denna utveckling skedde samtidigt som oljepriserna kraftigt sjönk, vilket gör det svårt att hävda att minskningen skulle vara en reaktion på prisförändringar. Inte heller var konjunkturläget 1986 sådant att det kunde förklara nedgången.

SKOGENS BEVARANDE — PRIVAT AGANDERATT

Förorening av luft och vatten är en miljöeffekt i ekonomisk bemärkelse (externalitet) eftersom luften och vattnet inte har någon ägare som förorenarna är tvungna att betala till för sin nedsmutsning. Många problem som betraktas som miljöfrågor är dock inte externaliteter.

Låt oss t ex ta skövling av skogar.

Varje skogsägare har ett starkt incentiv att se till att avverkningarna sköts på ett sådant sätt att skogen inte i onödan skadas. Aven om han kan vinna litet på kort sikt genom en intensivare avverkning, lönar det sig inte för honom att göra det, om skogens återväxt betydligt skadas. Det här gäller även fastän skogsägaren inte tror sig vara vid liv då det blir dags för nästa avverkning. Han kan ju alltid sälja sin skog före det, och då är priset beroende av skogens skick. Alternativt kan han ge skogen vidare i arv till sina barn. För förvaltaren av en statlig skog är situationen en annan. Om han inte av oegennyttiga skäl vill bevara skogen, har han inga större skäl att göra det. Om hans uppgift är att hugga en viss mängd timmer, så uppfyller han naturligtvis sin kvot lättast genom att ine tänka på återväxten, bara klampa fram och skövla. Efter 30 år då effekterna av hans eventuella omtänksamhet märks kommer han att vara pensionerad. Då han pensionerar sig kan han inte sälja den skog han bevarat eller lämna vidare den åt sina barn.

Det mest förödande är ett blandsystem av den typ som Gorbatjov nu skapat i Sovjet. Staten äger skogen, me !) I praktiken skulle det knappast vara värt att göra det även om allemansrätten inte gä kostnaderna för att samla in avgifterna skulle i de fl all vara för stor jämfört med nyttan. Men i princi ägarna kunna sälja skogsluffarkort oc kort precis som fiskelagen säljer rätten at vatten. Om vi anser (id ler någongång i framtiden) att rekreationsaspekten så viktig att vi barde göra någonting åt saken, så är slopandet av allemansrätten åtgärde aturligtvis inte innebar att vi i praktiken a uppnå det teoretiskt optimala resultatet mel reglering

FSRUN, 8/199 förvaltaren ges fria händer, och blir belönad efter hur mycket virke han hugger. Utan äganderätt leder marknadsincentiv till en snabb nedslitning av kapitalet, i det här fallet skogen. Från t ex USA har vi liknande exempel på skogsskövling som en följd av att den federala regeringen (som äger största delen av skogarna i USA) sålt rätten att hugga träd till privata företag — men behållit äganderätten till skogen utan att för den skull effektivt ha övervakat hur träden fällts.

Det finns naturligtvis vissa fördelar av att bevara skogen som inte tillfaller ägaren, t ex grannarnas utsikt över en orörd skog, och skogens bidrag till att minska drivhuseffekten, Det här gäller också nyttan av skogen för rekrea tionsändamål, åtminstone så länge allemansrätten förbjuder skogsägaren att ta betalt av bärplockare och skogsluffare!). I den mån dessa effekter är betydande, uppnår vi förstås inte det teoretiskt bästa resultatet utan någon form av reglering”).

DET FINSKA SKOGSVÅRDSSYSTEMET

Det är möjligt att den privata skogsägaren av okunskap inte sköter skogen på ett optimalt sätt. Detta är den vanligaste motiveringen till att skogsägarna i Finland delvis fråntagits rätten att sköta sin skog själv. År det troligt att det finska systemet leder till bättre resultat? Det finns åtminstone fyra orsaker till att vara skeptisk 1. Aven om yrkesmännen skulle ha bättre förutsättningar att fatta besluten än skogsägarna själva, lägger de knappast ner lika mycket energi på att se till att de fattar rätt beslut (eftersom ett felaktigt beslut inte kostar dem någonting).

2. Skogsägaren känner i regel mycket bättre till de lokala förhållandena på sina egna ägor.

3. Vi kan förvänta oss att de ”opartiska” experternas beslut i praktike påverkas av tex skogsindustrins och skogsarbetarnas påtryckningar, som inte har samma egenintresse i att bevara skogen — eftersom de inte äger den.

4 Aven om yrkesmännen skulle maximera den långsiktiga virkesavkastningen, behöver det här inte vara det optimala beslutet. En orörd skog kan t ex ha ett rekreationsvärde för ägaren som överstiger trädenas värde som virke, vilket en yrkesskogsvårdare inte kan veta.

Om vi oroar oss för att skogsägarna inte vet sitt eget bästa så skulle det naturliga vara att ge dem råd, inte att begränsa deras beslutanderätt.

AVFALLSBERGEN

Av samma skäl som en skogsägare sköter om sin skog, kommer varje markägare att kräva kompensation för att avfall dumpas på hans mark. Endast om han får mer betalt än den skada avfallet förorsakar tillåter han dumpning. Om varje ägare av en soptipp tar betalt av användarna, kommer kostnaden för att hantera avfallet att förpassas vidare till hushållen och industrin som förorsakar avfallet. Inte heller i det här fallet har vi således ett externalitetsproblem, = avfallsproducenterna betalar fulla kostnaden.

I princip finns det således inga skäl varför en marknadsekonomi inte skulle kunna lösa avfallsproblemen optimalt. Avfallshantering kan förstås bli ett externalitetsproblem om man tillåter att avfallet dumpas vidare i luften (genom att det bränns upp) eller att det sipprar ner i grundvattnet.

KORRIGERA MED EFTERTANKE!

Det är sant att en totalt oreglerad marknadsekonomi inte leder till det teoretiskt optimala resultatet ur miljösynvinkel. Därför kan det vara befogat att med hjälp av t ex miljöskatter få företagen och hushållen att lägga större vikt vid miljöaspekten. Däremot bör man akta sig för att i miljöns namn vidta åtgärder som stör marknadsekonomins i grunden miljövänliga funktion.

En effektivt fungerande ekonomi är i sig bra ur miljösynpunkt, eftersom den minskar resursslöseriet. Likaså är en tryggad privat äganderätt en förutsättning för att skog och mark förvaltas väl. Det finns inga tecken på att planekonomi skulle vara effektivare på att skydda miljön än på att producera ekonomiskt välstånd.

Roger Wessman är Ööverassistent vid Svenska handelshögskolan, Institutionen för Nationalekonomi.

17