Den nordiska modellen — finns den?

av Max Jakobson Forum 1985-12, sida 08-09, 28.08.1985

Taggar: Teman: samhälle

Max Jakobson

Den nordiska mocallen — finns den?

Norden. Ett av bred konsensus präglat Lyckoland med största möjliga lycka för största möjliga antal medborgare. Så har andra länder uppfattat det i årtionden. Hur homogen är bilden idag? Ar den vedertagna nordiska modellen mogen för rekonstruktion? Max Jakobson har utvärderat de nordiska ländernas sociala och ekonomiska hälsa.

an har vart sig vid att se de nor M diska länderna som en egen grupp bland länderna med marknadseko nomi — en grupp som löst grundfrågorna inom samhället och nationalekonomin på ett särpräglat sätt. Denna “”nordiska modell”, vars kännetecken har varit politisk stabilitet, full sysselsättning, fred på arbetsmarknaden, social trygghet och jämlikhet, har under tidigare decennier såväl på basen av sina konkreta resultat som med avseende på moraliska frågor marknadsförts som mera framstående än andra. Under de senaste åren har den dock utsatts för allt starkare kritik både inom Norden och utifrån. I själva verket finns det anledning att fråga sig, om den nordiska modellen längre existerar. De nordiska länderna har inte förskonats från den sjukdom, som likt en epidemi sprit sig till alla marknadsekonomier i Europa. Det råder bred enighet om diagnosen. Grundorsaken till sjukdomen är den offentliga sektorns tillväxt. Skattetrycket, som är följden av detta, försvagar företagsamheten och underminerar lusten att arbeta, och ger fart åt den svarta ekonomin. Då samhället över hela linjen är organiserat för intressebevakning — och med detta avser jag inte ott arbetstagarnas organisering — är följden att den ekonomiska strukturen blir rigid och den nödvändiga förnyelsen försvåras. Eftersom det skulle krävas smärtsamma ingrepp för att bekämpa sjukdomen, har detta i de flesta länder år efter år skjutits framåt genom att öka underskotten I budgeterna och statsskulden.

Även om åkomman är densamma föreligger stora skillnader i patienternas tillstånd. Detta framgår av vidstående tabell.

=

Statistik över ekonomin i Norden

Finland

Offentliga sektorns utgifter 1984, i 20 av BNP 37,4 statistiskt jämförbar siffra 40,3

Den offentliga bruttoskulden i förhållande till BNP, 26 (1983) 19,4

Det offentliga budgetunderskottet i förhållande till BNP, 20 (1984) 01

Inflationen, 0 (1984) 7,1 Arbetslösheten, 26 (1984) 6, " Budgetöverskott

Källor: OECD Main Economic Indicators

OECD Economic Outlook

Sverige Danmark Norg 61,0 53,2 50, 63,0 44, 4,5 — 6,3" 6,3 6,2 1071 3,0

OECD Economic Surveys: Finland, Sweden, Denmark, Norway Anmärkning: Uppgifterna om utgifter, skulder och budgetunderskott gäller hela den offentliga sektorn inklusive kommuner, kommunatförbund oc socialskyddsfonder.

12/1985 FÖRUN,

Sverige, Danmark i motvind

Sverige och Danmark mår klart sämre än de övriga. I bägge länderna har man de senaste åren kämpat för att hejda tillväxten av de offentliga utgifterna och krympa budgetunderskottet, och även uppnått vissa resultat. Andan i politiken har dock varit olika. Olof Palmes socialdemokratiska regering har stoppat tillväxten av de offentliga utgifterna utan att bära hand på den sociala servicen. Poul Schltiters konservativa minoritetsregering har företagit nedskärningar i de sociala tjänsterna som den själv karakteriserar som marginella justeringar, men som vänsteroppositionen ser som ett ideologiskt angrepp på välfärdsstaten. I Sverige har den öppna arbetslösheten hållits nere med hjälp av olika subventioner, medan Danmarks arbetslöshetsprocent motsvarar den reelia omfattningen av arbetslösheten.

Den politik som förts i bägge länder står ännu inför sin verkliga test. Båda drabbas av att de internationella konjunkturerna svänger mot det sämre. I Sverige har nyttan av stordevalveringen ätits upp; man har inte kunnat hålla lönerna i schack och inflationsmålen har inte uppnåtts. Undcerskottet i betalningsbalansen har under detta år stigit kraftigt. Den regering som bildas efter valet i september — oberoende av vilken färg den får — har därför framför sig svåra tider. Den kan inte längre ta till det medel, som Olof Palme använde då han för tre år sedan kom till makten, dvs en devalvering, utan att på ett ödesdigert sätt försvaga trovärdigheten i Sveriges ekonomiska politik internationellt. Industrins konkurrenskraft måste återställas med andra medel. Är det då längre möjligt att klara det utan nedskärningar, som drabbar både socialbudgeten och sysselsättningsanslager?

Också i Danmark har betalningsbalansen i år dramatiskt försämrats, och skuldbördan bara ökar. Samtidigt möter regeringen Schltäters saneringspolitik allt hårdare motstånd på arbetsmarknaden. Den inrikespolitiska konfrontationen skärps. Regeringens parlamentariska ställning är svag, och det är osäkert om den kan hålla sig vid makten till valperiodens utgång.

Nyrika Norge

Norges situation avviker till sin fördel från de övrigas. Detta får norrmännen givetvis tacka oljan för. Oljeindustrins andel av Nor FÖRUN 12/198 ges bruttonationalprodukt uppgår till ca 20 procent, och en sjättedel av statens skatteintäkter härrör sig från oljan. Den smörjer också de politiska relationerna. Då statsfinanserna är i skick, dämpas motsättningarna mellan de borgerliga och vänsterpartierna. Kåre Willochs borgerliga regering har visserligen styrt den norska ekonomin högerut, men med små steg, och arbetarpartiet har å sin sida inte framfört ideologiska krav, som skulle sikta på att ändra samhällsstrukturerna.

Det oljebaserade välståndet är dock i vissa avseenden förrädiskt. Det döljer industrins svåra problem vad gäller lönsamhet och konkurrenskraft. Oljan löser inte välfärdsstatens kris, som är en realitet i Norge liksom i övriga västeuropeiska länder, utan skjuter den bara framåt. Industrins ledare kräver, att en större del av oljeintäkterna än hittills skall användas för investeringar, för att stärka den norska ekonomins konkurrenskraft i framtiden, då oljan börjar sina. Men för politikerna är frestelsen givetvis övermäktigt stor att använda oljeinkomsterna till att upprätthålla dagens välstånd och sysselsättning.

Finland friskast

Av de nordiska länderna har Finland på basen av statistiken hittills klarat sig bäst genom välfärdsstatens kris. Detta beror enligt min mening framförallt på två faktorer.

För det första gynnar Finlands parlamentariska system, som ger en tredjedel av riksdagen möjlighet att lämna godkännandet av regeringens lagförslag vilande över nyval, en konsensuspolitik över blockgränserna. Den bredbasiga regering, som bildades under den senare delen av sjuttiotalet av mittenpartierna, socialdemokraterna och till en början även kommunisternas moderata flygel, lyckades hindra den offentliga ekonomin från att störta i den kris, som drabbat så många andra länder i Västeuropa. Vänsterns deltagande i regeringsansvaret innebar att arbetslösheten kunde stiga till sju procent utan svårare politiska konflikter.

För det andra har Finlands handel med Sovjetunionen stabiliserat konjunkturerna och stött både sysselsättningen och betalningsbalansen.

Det är dock inte självklart, att dessa två faktorer även i framtiden påverkar Finlands näringsliv lika positivt.

Konsensuspolitiken har en benägenhet att underminera sin egen grund. Då krismedvetenheten minskar, finns risken att upprätthållandet av regeringsbasen blir ett självändamål. Då görs kompromisserna på skattebetalarnas bekostnad. Så har redan i viss mån skett: de offentliga utgifterna har åter tillåtits öka från år till år.

Det kan också bli problematiskt att upprätthålla östhandeln i sin nuvarande omtfattning. Då aljepriset sjunker minskar Finlands exportmöjligheter. Samtidigt torde en avspänning I relationerna mellan Sovijetunionen och Västeuropa leda till ökad handel mellan dessa, och därmed skärpt konkurrens på den sovjetiska marknaden.

Reviderad modell?

Bilden av Norden är således oenhetlig och motsägelsefull. Knappast någon kan påstå, att Norden skulle ha klarat välfärdsstatens kris bättre än det övriga Västeuropa. ”Den nordiska modellen” erbjuder idag ingen lösning, som samtidigt skulle trygga konkurrenskraften och bevara full sysselsättning och socialservice på tidigare nivå, Då en borgerlig regering försöker sanera den offentliga ekonomin är följden skärpt politisk konfrontation; en vänsterregering blir å sin sida lätt fånge hos den offentliga sektorns starka fackorganisationer. Rollerna har därmed förbytts: vänstern är nu I försvarsställning, medan kraven på förändringar kommer från den borgerliga sidan.

Finlands exempel visar, att samarbete över gränserna mellan högern och vänstern kan ge positiva resultat. Detta är dock ingen patentlösning, som utan vidare vore användbar på andra håll. Man måste beakta, att samarbetet | Finland uppnåddes i ett läge, då det ännu inte var nödvändigt att skära ned socialutgifterna: det räckte med att bromsa deras tillväxt. Det är inte säkert, att samarbetet hade lyckats om den offentliga ekonomin befunnit sig i ett lika svårt läge som i Danmark eller Sverige.

Rekonstruktionen av en fungerande “nordisk modell” skulle förutsätta att en ny konsensus. Detta kan skapas endast 9enom att socialdemokraterna tar flere steg högerut, och de borgerliga partierna ger avkall på sina krav på förändringar. Så har skett i Finland och även i Norge. Men i Danmark och Sverige kan man inte skönja några tecken på försoning. .

9