Den stora bank kraschen

av Christian Sundberg Forum 1987-10, sida 22-23, 04.06.1987

Taggar: Orter: USA Teman: bankkrasch

DEN STORA BANKKRASCHE , äst. att genast investera i fast eger-dom. Du har bara två år på dig kraschen är här år 1989! Visserligen > sär det fiktion än så länge. Men den är verkLa) dighetstrogen. Paul Erdmåns nya bok The jag Panic ‘89 är redan en bestseller. Den finns i attachéväskan “på ‘alla internationella finanshöjdare-som försöker komma till rätta ==med:-.den sjunkande dollarn, USA:s -handelsunderskott, udländernas skuldbörda…

• Finanskrisen nära Myeket. talar för att den fd bankdirektören Paul Erdman (som själv varit med om en bänkkonkurs) vet vad han tålar om.

= En finanskris i januri 1989 har en sanoe nölikhet på 20 procent, slår Paul Erdman själMi fast: Oeh han har flera argument till Va stöd för utgångspunkten i den nya boken:

I $ Snart. kommer depressionen att drabba USA. —uppsvinget som pågått i nära 80 månader kan inte fortsätta I all evighet.

e Framför allt gäller det att. komma ihåg att de amerikanska bankernas framtid är kopplad till Latinamerikas skuldproblem, Men det får man inte tala om: Det är också förbjudet att säga som det är: Brasilien klarar aldrig av sina skulder — och ati-detta gäller “de flestas andra högt skuldsatta -uländer.

Erdman är långt ifrån ensam-om att anse att hela det internationella valutasystermet

Skulder, obalansen och bristen på finans- och penningpolitiska medel har ökat världsekonomins ris ker mångfaldigt.

Henry Kautman, Salomon Brothers, Wall Stree är hotat. Visserligen slutar hans. bok lyckligt. dapan, Förbundsrepublikén och Schweitz hjälper USA I étt gemensamfäntresse. “Den globala ekonomin” har inte råd att låta väåtvärldens stormakt falla alltför lågt. CN dmans fiktion.

Men samtidigt kommer såväl internationella experter som finarSkonsulter från Wall Street med varningar,söm, påminner om Eremans. Och de ärminsann inte kähv da för fiktiva spekulationet/ Utan snafare för krassa och realistiska bedömningar.

Skuidbördan enorm.

En ekonomisk tillväxt som kunde gynna flertdlet I u-länderna hindras i dag av deras stora skuldbörda. U-landsskulden är i dag

USA:s miljärdunder SN skott i handeln består; 5 U-länderna gör 4 gemensam sök, och betalar Inte sina skulder. De får istället lyfta nya krediter I Schweiz och Sovjet för att sätta USA på plats. Sovjet får I sin $ fur stöd av olje Ft löndernori form Dilligar olja. Deh ena; FF Sön armerlkonska stor KE banken efter. den –=a,“5] andra går i konkurs: ss Det dollärbaserade;: : volutasystemet; “kraschan. = = 1.000 miljarder USD. De internationella” bä pt kernas fordran på Latinamerika är 400. mit: jarder USD! Hela modellen att (rländerna så sm ningom skulle utvecklas, från råvaruländers till industriländer” sprack »smjét ’ oljektiäen? 1-7 Hela den ‘industrieta utvecklingensbygade d på att kunnandet och alla behövligå produk== 31! tionsmedel -skulle köpas? från Händerha/ = Den- ökande. importen som var rycket snabbri slutet.av 70-+talets(för de flesta nya3 industrialiserade ländershela 30 procékit. Tr 17 året) finansierades med internationella=län. De ihternationella störbankefna- hade ”olj dollar att låna på läng sikt? Och-i synnerhets de amerikanska sidrbänkerha räknade här med enorma räntelniäktet och frånsåg Je kerna. AL “Utveoklingsläfterna sh tar låfadergärs sedan som nyindustrialiserada expörtländerbetala tillbaka lånen.” Men därav, ulev-iritets5

Miljarder-cirkulerar

Tru’s att skuldkrisen är akut, har det aldrig > förrcirkulerat lika mycket pengaris i; Ce, pa

U-ländernas skuldbörda är den största orättvisa någonsin. Väst världen prackade dessa krediter på dem — nu skall de fattiga svälta för att de rika skall få sina räntor.

Manfred Max-Neef, nationalekonomiprofessor, Chile

På de internationella börserna omsätts nära 200 miljarder USD dagligen.

Däremot är det mindre pengar som i dag lånas till u-länderna eller som investeras där. I synnerhet de skuldsatta som inte klarar av sin lånefinanstering har svårt att få nya krediter. Att Brasilien lyckats låna upp 11 miljarder de senaste fyra åren kan framförallt förklaras med att landet samtidigt genom den strama ekonomiska politiken lyckades korta av sin enorma skuldbörda under samma tid med heia 44 miljarder.

De internationella bankerna, speciellt de amerikanska, är rädda för att skuldländerna skall sluta betala räntorna på sina lån. Amorteringarna har man redan mer eller mindre avskrivit. De amerikanska bankernas soliditet hotas direkt, om Latinamerika vägrar betala låneräntorna. Och därmed hela det internationella finanssystemet. Bankerna är mycket beroende av varandra, mellan sig har de lånat hela 2,5 triljoner (2 500 000 000 000) USD!

Peru trotsar IMF Den första chocken upplevde det internationella banksystemet I juli 1985.

Perus unga president, Alan Garcia, slog då fast att landet inte kommer att använda mer än 10 procent av exportintäkterna för att betala tillbaka gamla lån. Pengarna behövs gott och väl hemma för att finansiera de sociala reformerna, lydde den nyvalde presidentens devis. Därmed trotsade han på allvar den Internationella Valutafonden. IMF hade nämligen ett år tidigare gjort upp riktlinjerna för en stram ekonomisk politik som skulle bädda för ökad export och säkra Perus lånefinansiering.

Nu har Peru ”sparat” mellan 4 och 6 miljarder USD i obetalda räntor, och haft råd att driva en ekonomisk politik som gett resultat — inflationen sjönk från 250 procent år 1985 till 63 procent förra året.

Företagen, som länge rullat för halvmaskin, stimulerades av efterfrågan och sysselsättningen förbättrades. Företagandet stöddes direkt av sänkta socialavgifter och av att räntorna sjönk från 300 till dagens 45 procent.

Därmed inte sagt att Peru i dag skulle ha bättre förutsättningar för att betala tillbaka sina utländska skulder. Nya problem har uppstått. Importen ökade dubbelt snabbare än exporten i fjol (+ 34 procent och + 16 procent).

Denna obalans kostar. Penningstocken minskar med hela 200 miljoner USD i månaden. Och när man tillägger att mellan 6 och 8 miljarder USD fördes ut ur Peru förra året, förstår man att både presidenten och finansministern inte har det lätt att få ekonomin att gå ihop.

Mycket tyder på att regeringen igen väljer att ta till devalveringar för att få fart på exporten. Det var den typen av ekonomisk palitik Valutafonden rekommenderade. Peru kan alltså räkna med IMF:s stöd för fler nya krediter. Men problemen och konflikten kvarstår.

FRUN, 10/1987

Här tynger skulderna

Brasilien — 110 mrd USD Mexico 100 ”. Argentina 50 -“Venezuela 34 -”Chile 20 -”Peru 15 oe

Columbia 10 |

Här rullar miljarder

London 90 mrd USD New York 50 +”. Tokyo 4 (daglig börsomsättning)

Aven Brasilien trotsar IMF

De flesta amerikanska bankcheter fick sitt vita lunchvin i vrångstrupen i början av april i år. Världens största låntagare Brasilien beslöt då att inte längre betala ränta på sina privata utländska lån. Det beslutet innebar ett inkomstbortfall på 450 miljoner USD i månaden för långivarbankerna.

Åtgärden för tankarna till Erdmans fiktiva bok: Panic ‘89 — är krass verklighet.

Aktionen kunde verkligen sätta fart på liknande aktioner från andra u-länder. Nu fanns det ett exempel att ta efter. Fidel Castro är inte längre ensam när han uppmanar u-länderna att vägra betala för de lån de tvingats ta.

Ur Brasitiens synpunkt var det en panikåtgärd. President Sarney och hans finansminister Dilson Funaro hade inget annat val. Den sk Cruzado-planen med sträng priskontroll och lönestopp höll inte i längden. Tillväxten blev för snabb och konsumtionsefterfrågan för våldsam. Följden blev: ökad import, räntor på 800 procent, negativ handelsbalans och en valutareserv som minskade med 70 procent!

Cruzado-planen som lyckades få ner infiationen till en ”nordisk” nivå misslyckades med andra ord totalt. President Sarney har kritiserats hårt. Han har bytt ut finansministern, och har själv varit tvungen att utlysa förtida presidentval, för att lugna de politiska motståndarna.

På det ekonomiska planet återstår problermen. Inflationen är igen otroligt snabb: den kan bli mellan 400—500 procent i år.

Företagarna i Brasilien anser tillsvidare att lånebojkotten inte drabbar dem, men när infiations- och devalveringsspiralen sätter igång igen får den en negativ verkan på företagsklimatet.

Den nya finansministern har skurit ner tillväxttakten, satt upp mål för handeisöverskotten och begränsat de offentliga investeringarna. Den fd affärsmannen Luiz Carlos Bresser Pereira har en mjukare inställning till de internationella lånebetalningarna ä sin föregångare. Därmed har han öppnat portarna för Brasilien till nya förhandlingar om villkoren för landets långsiktiga privata ån på 70 miljarder USD.

Men hemmaplan fortsätter oroligheterna. Strejkerna och protesterna är otaliga och drabbar såväl bank- som transport- och oljeförädlingsverksamheten.

Zambia och Afrika nu i turen

Peru kanske inte håller fast vid sitt beslut att satsa bara 10 procent av exportintäkterna på räntebetalningar. Det kan hända att Brasilien — världens mest skuldsatta land — inte hotar de internationella bankerna på samma sätt som för två månader sedan.

Mönstret är det samma. Zambia frångår den åtstramningspolitik som IMF rekommenderat, och president Kenneth Kaunda begränsar återbetalningen av utländska krediter — endast 10 procent av exportintäkterna används för återbetalning av lån.

President Kaunda har alltid fattat självständiga beslut. Den nya ekonomiska politiken motiverar han med att landet hittills följt Valutafondens stabiliseringspotitik, men att den inte varit gynnsam. Krisen har förvärrais och underskotten ökat sedan oljepriserna steg. Landets kopparexport ger däremot allt mindre intäkter med kopparpriser som stampar på stället.

Nu skall det som inte betalas till de utländska långivarna, enligt Kaunda, användas för att förstärka den inhemska industrin och göra landet mindre beroende av kopparexporien.

Blir det Panic ‘89?

Hur kommer det då att gå? Blir Paul Erdmans fiktion verklighet om två år?

Tillsvidare har utvecklingsländerna inte gjort gemensam sak och löpt linan ut i kampen mot IMF och det internationella banketablissemanget. Varje land har istället försökt förhandla sig till lite bättre lånevillkor. Och de internationella storbankerna har dragit en lättnadens suck — än har de inte förlorat spelet helt. Men å andra sidan har modellen prövats — nu kan andra uländer ta efter.

Om alla u-länderna vägrade betala sina lånekostnader skulle Valuta fondens villkor förändras radikalt. Mauricio Dias, ekonomiprofessor, Brasilien

Bankkretsarna å sin sida vet att Brasilien aldrig betalar tillbaka sina skulder på 110 miljarder USD. Och om de mest skuldsatta u-länderna inte betalar sina räntor under längre tider, kommer de aldrig att klara av dem.

Är det inte dags att vända bladet och bygga upp ett säkrare och mer rättvist internationellt valutasystem? Skall det tyckas före den stora kraschem

Christian Sundgren 23