Den tredje budgetvägen
av Björn Wahlroos Forum 1983-02, sida 18, 02.02.1983
FRUN 2 18
Björn Wahlroos, tf professor i nationalekonomi, prorektor vid Svenska handelshögskolan.
IB Sveriges regering har avlåtit sitt förslag till 1983/84-års budget till landets riksdag. Finansminister KjellOlof Feldt har i sammanhanget låtit förstå att budgetförslaget är att betrakta som ett ”tredje vägens” förslag. De första och andra vägarna är då den Thatcherskt konservativa respektive den Mitterandskt socialistiska. Minister Feldt lär enligt tidningsuppgifter dela uppfattningen, att Sverige nu genom att ”arbeta och spara” skall kunna ta sig ur klorna på den kris som hållit landet i ett järngrepp i snart tio års tid.
Hur är det egentligen med denna tredje väg? Betyder den verkligen en omvändning i den svenska ekonomiska politiken, eller är det bara fråga om att fortsätta på samma väg som Palme och Gunnar Sträng utstakat redan under tidigt sjuttiotal och som Fälldin i sin rädsla för att bli utpekad som välfärdssveriges fiende nummer ett fortsatt på. Åtminstone de allmänna budgetuppgifter som givits offentlighet i samband med budgetens avlåtande låter oroväckande bekanta från motsvarande tillställningar under tidigare år. Statsbudgetens underskott är nu dryga 90 miljarder kronor - en ökning med c:a 10 procent från föregående år (det verkliga underskottet för innevarande budgetår beräknas nu bli 91,8 miljarder) och bruttoskattegraden hålls tryggt ovanför 50 procentstrecket.
Den svenska statshushållningen lider minsann ingen brist på spektakulära exempel på konsekvenserna av en “välfärdsorienterad” finanspolitik. Sverige är långtifrån det enda västeuropeiska land med en statsskuld överstigande hälften av dess bruttonationalprodukt - bland annat Danmark och Italien befinner sig i samma situation. Sverige är unikt i det att det kombinerar denna ofantliga offentliga skuldbörda med en skattebelastning som
Synvinkeln
Den tredje budgetväge redan nu är betydligt högre än i de övriga europeiska länderna. Beroende på beräkningsgrunderna har Sverige en bruttoskattegrad på 52-58 procent medan Danmark tar ut c:a 45 procent och Finland 36-40 procent av nationalinkomsten i skatter. Detta innebär att den svenska finanspolitikens spelrum är ytterst trångt. Möjligheterna att med skattehöjningar balansera statsbudgeten och därmed stoppa upplåningen är obefintliga. Det finns faktiskt amerikanska forskningsrön som indikerar att Sverige passerat toppen på den såkallade Laffer-kurvan. Skattesatshöjningar vore därmed förenade med minskade totala skatteintäkter.
Det är antagligt att den vildvuxna offentliga sektorn med åtföljande regleringsiver och hög beskattning bär den huvudsakliga skulden till Sveriges ekonomiska trångmål. Det är här inte fråga om något kortsiktigt, konjunkturartat fenomen. Tvärtom, samtliga ekonomiska indikatorer visar att Sverige varit ansatt av samma sjukdom i nära nog tio års tid. Den svenska industriproduktionen är idag lägre än år 1975 och lägre än år 1970. Arbetslösheten är låg - 3.5 procent - om vi endast studerar arbetslöshetsstatistiken. Om vi däremot til denna procentsats lägger den andel av arbetsstyrkan som genom beredskapsarbete, omskolning och andra arbetsmarknadsåtgärder flyttats ut ur arbetslöshetsstatistiken (totalt 3—3.5 procent) så har vår västra granne ett arbetslöshetsproblem som väl mäter sig med vårt eget. Problemen blir inte mindre då vi studerar utrikeshandeln eller Sveriges långsiktiga konkurrenskraft - den tillfälliga konkurrenskraftshöjning som den 16 procentiga devalveringen medförde kommer snabbt att ätas upp till oc med av den 11.5 procents inflation som regeringen utlovar i sin budgetproposition.
De offentliggjorda basdragen i den svenska budgeten för nästa år är den starka upplåningen, den tämligen anspråkslösa tillväxten i statsutgifterna och ökningarna i anslagen för sysselsättningsbefrämjande :(beredskaps-) åtgärder och industrisubventioner. Det är egentligen ytterst svårt att se någon radikal eller ens betydelsefull skillnad mellan denna budget och Fälldins två sista budgeter. Under Fälldins två-tre sista år exploderade den statliga låntagningen genom att budgetunderskotten mer än fördubblades. Feldts proposition fortsätter nu på samma linje.
Vilka vore då alternativen? Utan tvivel måste de förefalla att vara mera få för en socialdemokratisk ministär som nyligen tillträtt efter en valkampanj där deras sloganer varit ”Slå vakt om barnbidragen” och ”Slå vakt om socialpolitiken”. Sveriges ekonomiska situation ger dock små möjligheter till en sådan vaktslagningspolitik. Den föreslagna budgeten är dock knappast att betrakta som en tredje väg mellan monetarism och Keynesianism. Den är måhända en tredje väg mellan socialdemokraternas extrema vallöften och de krav de ekonomiska realiteterna ställer.
Sverige behöver en helomvändning, en snart sagt total omvärdering av principerna för såväl den ekonomiska som social-, utbildnings- och industripolitiken. Under Fälldins vacklande centerregeringar fick man ett intryck av att det endast är socialdemokraterna som kan föra den diskussion som skulle producera en på bred politisk koncensus baserad helomvändning. Nu förefaller det som om också denna utväg vore förbommad. OO