Den tredje vägens EU-politik
av Esko Antola Forum 2007-11, sida 52, 22.11.2007
El FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 11 2087
ANTOLA
Esko Antola är Jean Monnetprofessor vid Åbo universitet och direktör för Centrum Balticum i Åbo.
Den tredje vägens EU-politik
På många håll i Finland efterlyser man en utvärdering av landets Europapolitik. Men någon sådan utvärdering verkar inte bli av. Inom regeringen reagerar ingen på kraven. Är alltså allt bra?
I unionen verkar Finland ställas inför den ena svårigheten efter den andra. Först förlorades vodkakriget: nu får man kalla brännvin tillverkat på vilken råvara som helst för vodka. Sedan förlorades sockerkriget. Det nästa som hotas är det nationella jordbruksstödet, det så kallade 141-stödet.
Och mera är på gång. Utsläppsdirektivet i flygtrafiken är besvärligt för Finnair, som på grund av Finlands perifera läge tvingas flyga långa sträckor med plan som inte är fulla. Sedan följer fördelningen av hur mycket förnyelsebar energi som ska användas, och det beslutet verkar gå i en dålig riktning ur finländsk synvinkel. Vem vet vad som därefter väntar på unionens bord.
Som en följd av de här förlusterna, eller avvärjningssegrarna som de kommer att kallas i det politiska språkbruket, kommer det i landet att uppstå en ”slå nävarna i bordet” -skola. Enligt den borde Finland till och med vara redo att stoppa EU:s beslutsfattande för att driva igenom de egna målsättningarna, Den här skolan vill ty sig till koppling: att förena saker som inte har något med varandra att göra. Det tydligaste exemplet är kravet på att stoppa ratificeringen av EU:s nya reformfördrag, för att driva igenom ett godkännande av 141-stödet.
En annan skola anser att problemet är Finlands ovilja att se hur Europeiska unionen förändras. EU är inte längre den allt tätare union som förberedde sig på att ta emot euron då Finland anslöt sig 1995. Finland har varit medlem i tretton år. Strategin drogs upp då ett nytt medlemsland anpassade sig till en union där samarbetet blev allt djupare.
EU har förändrats och inte heller politiken kan längre be drivas enligt gamla recept. År I ställ et för e 2004 anslöt sig tio nya län der ochi början av 2007 ytter- reage rande EU la de förpliktelser som medlemskapet innebär - och alltid har de inte ens viljan. Och svårare blir det, om länder från västra Balkan kommer med i unionen.
Många strukturer och förfaringssätt från socialismens dagar är fortfarande vardagsmat. Anslutningen till Europeiska unionen har inte lett till den nytta och framgång för folk som utlovades av medlemskapet. Under senare tid har extremnationella rörelser ökat sitt stöd i många nya medlemsländer.
Nationalismen som politisk extremrörelse är stadd itillväxt. Till exempel Belgien är nära att falla ihop. Också i centrala medlemsländer kan politiska förändringar leda till protektionism och försvar av nationella storbolags intressen.
Att befrämja kollektiva och gemensamma målsättningar i EU är inte nu möjligt på det sätt som det tidigare var. Men dessa faktorers effekt på EU:s verksamhet har inte beaktats i Finland vid utformningen av EU-politiken, Enskilda problem inom olika politikområden dyker upp liksom överraskande och verkar lamslå beslutsfattarna.
Jag tror inte att Finlands intressen befrämjas genom att man slår knytnävarna i bordet, Lika litet tror jag att man åstadkommer bättre resultat genom att fortsättningsvis förlita sig på gemenskapsmetoden och på en stark kommission. Man måste skissera upp och hitta en Tredje väg.
Utrikesminister Tlkka Kanerva har träffande utlovat att regeringen ska göra upp en färdplan, rent av en resebroschyr, till Nato. En likadan färdplan behövs för EU-politiken. Inom tjänstemannakåren har det hörts löften om att Finland redan har ändrat sin verksamhet. Finland uppges nu prioritera ärenden som står på EU:s dagordning och man strävar efter att i ett ännu tidigare skede än förut påverka ärenden som är under beredning.
Detta är en bra början, men lobbandet leder inte till att Finlands framgångar blir större. Utgångspunkten borde vara en analys och en utvärdering av EU:s utveckling, och först därefter kan den Tredje vägens politik utformas. Per ligare två. De här ländernas ut- vn 2 M spektivet måste vara längre än att gångspunkter är helt andra än politik mäste VI bara reagera på de ärenden som dyker de ‘gamla” medlemsländernas, eftersträva en upp. I stället för en reagerande EU bland dem Finlands. De nya medlemsstaterna har inte förmågan att lika snabbt uppfyl föregr polit ipand politik måste vi eftersträva en föregripande politik. Det är kärnan i den Tredje vägen. m