Det finanspolitiska dilemmat: Skuldspiral eller fördjupad recession?
av Christian Lindholm Forum 1992-01, sida 13, 30.01.1992
Det finanspolitiska dilemmat: SKULDSPIRAL ELLER FÖRDJUPAD RECESSION?
Text: Christian Lindholm
Oavsett devalveringen ser den finska ekonomins djupdykning ut att fortsätta under år 1992. Statsfinansernas dystra utveckling ställer regeringen i en besvärlig situation, där policyalternativen är få. Det växande budgetunderskottet hotar försätta Finland i en okontrollerbar skuldspiral, medan konjunkturläget nu skulle förutsätta aktiva och expansiva finanspolitiska åtgärder.
evalveringen av den finsk marken, som på vissa håll be traktats som en lösning på Finands ekonomiska problem, genomfördes i november 1991. Prognoserna för den ekonomiska utvecklingen år 992 tyder emellertid inte på att devalveringen skulle medföra märkbar ljusning i det kärva ekonomiska läget. Totalproduktionen uppnår i bästa fall nolltillväxt nästa år. medan arbetslösheten fortsätter att växa och inflationen tar fart som en följd av importprisstegringen. Därutöver ökar den utländska skuldsättningen snabbt, vil<et inte främjar en sänkning av den höga räntenivån.
På plussidan kan räknas en sannolik exportökning, som i sin tur åtminstone tillfälligt förbättrar den kraftigt negativa bytesbalansen (även om den senarenämnda effekten motverkas av att kostnaderna för skuldtjänsten ökat). Exportökningen är i varje fall inte tillräcklig för att kunna vända recessionen till ett snabbt uppsving, effersom den inhemska konsumtionen samtidigt minskar.
Situationen förvärras av att Finland inte kan räkna med draghjälp från övriga länder. Östhandeln har kollapsat och kan inte på kort sikt återupplivas. I Västeuropa och Japan är den ekonomiska tillväxten lam, och i USA har den förväntade konjunkturuppgången tillsvidare uteblivit.
Nedgången måste stoppas — men hur?
Nationalinkomstens största enskilda | den privata konsumtionen, sjuner som en följd av minskad reell köpkraft samt höga räntor. Orsaken till realinkomsternas nedgång är samverkan mellan den inflationssporrande devalveringen, det inkomstpolitiska avtalet och de av staten och kommunerna påförda skatte- och avgiftshöjningarna.
Devalveringen och nollösningen i det inkomstpolitiska avtalet förbättrar exportsektorns och de importkonkurrerande industriernas konkurrenskraft, men denna positiva impuls förmår inte vända den negativa totalekonomiska utvecklingen om inte den inhemska efterfrågans nedgång förmås hejdas. I detta sammanhang är de finanspolitiska åtgärderna av särskild betydelse.
Den keynesianska makroekonomin förespråkar expansiv finanspolitik under lägkonjunkturer då produktionen stagnerat och arbetslösheten växer. Det rådande konjunkturläget skulle i och för sig motivera expansiv finanspolitik; sjunkande produktion, outnyttjad kapacitet, konkurser och massarbetslöshet innebär ett slöseri av resurser som skadar samhället och nationalekonomin. Detta alternativ stö ter emellertid på endel problem, inte minst beträffande budgetunderskottet och den växande utländska skuldsättningen (och därigenom även räntenivån). Dessutom skulle expansiv finanspolitik medföra ett uppskjutande av den nödvändiga strukturomvandling — resursöverföringen från den offentliga till den öppna sektorn — som Finland i varje fall står inför. Regeringens linje, kontraktiv finanspolitik, kan lätt kritiseras utgående från de makroekonomiska teorierna, emedan den endast fördjupar och örlänger recessionen. Skärpningen av 1992 års beskattning är konjunkturpoitiskt ologisk. Den medför sänkt köpkraft och minskad konsumtion, som I sin tur avspeplas framför allt i fortsatt hög arbetslöshet. Skattehöjningarna har motiverats med att finska staten inte tål ökad låntagning. En hotande skuldspiral motverkas på sysselsättningens bekostnad. Den sk sysselsättningsskatten (2 procent), med vilken regeringen önssar indriva ca 5 mrd mark, löser inte den fiskala krisen. Skattens nettoefekt är avsevärt mindre än den beräknade, eftersom den minskade köp«raften leder till att statens omsättningsskatte- och stämpelskattcintäkter sjunker, samtidigt som utgifterna ör att sköta den växande arbetslösheen ökar. Trots skatten är statens utändska låntagningsbehov år 1992 över 30 mrd mark.
En skuldsatt bananrepublik?
Grundfrågan är huruvida statens, och hela ekonomins, skuldsättningsgrad är så hög att den medför allvarlig skada för landet och därmed motiverar en skatteskärpning med påföljande förängning av recessionen. Finlands totala nettoskuld utomlands närmar sig 80 mrd mark, eller ca 40 procent av BNP. I internationell jämförelse kan detta dock inte utpekas som särskilt alarmerande.
Skuldsättningens snabba tillväxttakt är däremot oroväckande. Statens utändska skuldbörda har traditionellt varit liten, men har börjat växa snabbt pga underskottet i statsfinanserna. Fortfarande är den offentliga sektorns nettoskuld i proportion till BNP doc fortsättning på sid 2 35,0096 genen an nnenra nn nns nerna nn nn nn 30,00926 4-25.002 4– 0,1 ag" 20,00 F->r SN 0,08 15,00926 +-0,06 RA 0,04 0,00926 + a RT ST MPS 0,02 nr OR EH Or NUMr BOR OA ODD . SÖORSRNResemr CR Ra N 0
DJ Arbetslöshet
Graf I Samhällsekonomins utländska nettoskuld i relation till BNP
Källa: Finansministericts ekonomiska översikt 1991
Obs I: Perioden 1975—84 är inte dirckt jämförbar med perioden 1985—92
Obs 2: Prognosen för 1991—92 gjord i september 1991, varmed cffekterna av devalveringen, det inkomstpolitiska avtalet och budgetförändringarna inte syns i grafen.
FÖRUN, 1/199 1986 1987 1988 198 -0,02 -0,0 +0,06
Graf 2 Förändring i reell BNP och arbetslöshetsgrad
Källa: Finansministeriets ckonomiska översikt 1991 Obs. Prognosen för 1991-92 gjord i september 199 13