Det fromma eländet: Tjänstemännens situation

av Ragnhild Artimo Forum 1979-08, sida 18-20, 09.05.1979

Taggar: Personer: Alari Kujala Teman: tjänstemän

Det fromma eländet:

Tiänstemännens situation

De högt utbildade arbetstagarna har (om de råkar ha anställning) i många fall goda löner — nominellt. Vad de med skatteprogressionen får i handen är en annan sak. Oc om en högre tjänsteman eller exempelvis en ingenjör blir uppsagd eller friställd, är det ingen som sittstrejkar fö den saken.

I motsats till andra personalgrupper måste högre tjänstemän arbeta bra för att få löneförhöjning, och kan förlora sina jobb om de inte uppvisar resultat.

Är de högt utbildade och kvalificerade tjänstemänne det nya proletariatet wy»” Alari Kujala är generalsekreterare för Förhandlingsdelegationen för Högre Tjänstemän, verksamhetsledare för Högskoleingenjörernas och Arkitekternas Centralförbund samt medlem i Akavas förbundsstyrelse och arbetsutskott.

— Speciellt ingenjörskåren genomlever en veritabel kris, som vi ännu inte kan skönja slutet på, säger Kujala, själv DI. — Överproduktionen vid högskolorna i kombination med den djupa recessionen har lett till en arbetslöshet på 4 procent. Jag kan inte hålla med arbetskraftsminister Aalto om att läget inte är oroande så länge procenttalet ligger under hela landets medeltal. Det är dock fråga om en kategori vars utbildning är exceptionellt dyr — både för dem själva och för samhället. Genomsnittsstudietiden är 6 år.

Några siffror ger situationen i ett nötskal: antalet högskoleingenjörer har fördubblats på tio år och var vid årsskiftet ca 16 000. Den dokumenterade arbetslösheten bland dem är 4 procent, men de verkliga siffrorna är högre — diplomingenjörer tvekar fortfarande att anmäla sig till arbetskraftsbyråer, och organisationsgraden bland dem är drygt 60 procent (bland läroverksingenjörer samma procent).

— Vår arbetsmarknad kännetecknas av tjänstemännens relativa rättslöshet, säger Alari Kujala, HT:s generalsekreterare och HAC:s verksamhetsledare.

18

Hur ska det gå för dem — Svårast är sysselsättnings- och utkomstfrågan för de nybakad diplomingenjörerna, berättar Olavi Jukarainen, HAC:s informationschef. — Av de diplomingenjörer som blev färdiga 1977 var enligt en undersökning 52 procent arbetslösa eller hade arbete som inte svarade mot deras utbildning. Detta har lett till att tek nologerna ”bromsar” på slutrakan. drar ut med att bli färdiga. Å ena sidan innebär slutexamen att studielånets amorteringar blir aktuella — totala lån på 80—100 000 är inte något ovanligt — och å andra sidan handlar det om = karriärstrategi. Ingenjörsjobben räcker inte till för alla nybakade, och en framtida arbetsgivare kanske sedermera undrar vad det är för fel på ingenjören om ingen velat anställa honom… Det är en ond cirkel, som är svår att bryta. En nybakad DI har ofta familj. Om maken/makan arbetar och förtjänar över 2100 mk/mån har den arbetslösa ingenjören ingen möjlighet att få arbetslöshetsunderstöd, men räntor och amorteringar på studielånet börjar pressa på.

Ett mera subtilt problem är den allmänna opinionen. Den nya miljömedvetenheten har i många fall lett till en direkt teknikfientlighet, som det är lätt att rikta mot ingenjörerna som utvecklingens augurer. Alla dessa faktorer adderar upp till en för FORUM 8/7 sämrad arbetsmotivation och försvagad yrkesstolthet.

— På sikt kan ingenjörernas problem bara lösas genom att skola färre, säger Alari Kujala. — På individnivå är det en fråga om brödfödan. Arbetslösa diplomingenjörer är nog i de flesta fall villiga att ta också icke-kvalificerade jobb exempelvis på verkstadsgolvet, som arbetsledare eller liknande, men detta möter kompakt motstånd både från arbetsgivaroch fackföreningshåll.

Kujala är också nationalekonomiskt bekymrad över situationen — Då de färdiga ingenjörerna inte kan finna arbete i hemlandet är det naturligt att de som har möjlighet söker arbete utomlands, närmast i Sverige. De första tecknen på uppsving kan redan skönjas i Sverige i form av mera platsannonser, och inom ett par år kommer suget på högt skolad arbetskraft, i synnerhet ingenjörer, att vara påfallande ditåt. Det betyder att Finland investerar utbildningsmedel som ett annat och i detta fall rikare land drar nytta av.

— I stället för att producera kvalificerad arbetskraft för andra länder borde Finland sträva till att en del av denna utbildas utomlands — för det finländska näringslivet. Dels minskar det utbildningskostnaderna nationellt, dels ger det vederbörande inblick i ett annat lands struktur och ekonomi, en värdeful! tillgång med tanke på exportindustrin.

Har ingenjörerna någon framtid i hemlandet — Det är naturligt att antalet arbetsplatser inte kommer att öka plötsligt och avsevärt, men i och med en uppgång och högre driftsnivå blir arbetstillfällena flera, och bevarandet och förbättrandet av industrin konkurrenskraft förutsätter teknisk innovation, vilket betyder arbete för ingenjörer.

Identitetskri Även om ingenjörernas organisationsgrad är relativt hög, har de samma principiella problem som övriga högre tjänstemän: avsaknaden av historisk identitet som arbetsmarknadsgrupp.

FORUM 38/7 — Sysselsättningsläget tvingar teknologerna att ”bromsa” på slutrakan, konstaterar Olavi Jukarainen, HAC:s informationschef.

— Ett genomgående drag i vår arbetsmarknadsbild är tjänstemännens relativa rättslöshet, säger Alari Kujala. — Ju högre upp i organisationen, dess sämre anställnings- och socialskydd, och efter införandet av sk solidarisk lönepolitik också sämre relativa inkomster. De inkomstpolitiska lösningarna gynnar ensidigt låginkomsttagarna. Detsamma gäller skatteskalorna.

-— Dels är det en följd av låginkomsttagarnas organisationsgrad och numerära slagkraft både totalt och på arbetsplatserna. Dels beror de högre tjänstemännens svaga ställning på den låga organisationsgraden och deras minoritetsställning på arbetsplatserna, men också på historisk belastning: de har betraktats som arbetsgivarens representanter, vilket är riktigt, men inte som anställda, vilket är felaktigt, Det är först de senaste åren även de högre tjänstemännen börjat uppfatta sig själva som löntagare med intressen att bevaka på arbetsmarknaden. Det är på tiden — i arbetslagstiftningen existerar denna personalgrupp överhuvud taget inte. Ett groteskt exempel på hur oskyddade tjänstemännen är var de temporära lönesänkningar av ingenjörernas löner — 20—30 procent — som vissa arbetsgivare inom skogsindustrin förverkligat genom ensidigt beslut. Väl att märka, lönesänkningen har skett utan korresponderande lättnader i arbetsbördan. Tala om solidarisk lönepolitik!

Föråldrade förhandlingsmetoder

Högre tjänstemän i strejk — en absurd tanke. Lika absurd som att strejkhot är det centrala påtryckningsargumentet i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare.

— Vi behöver ett nytt förhandlingsspråk, säger Alari Kujala. — Jag har svårt att föreställa mig högre tjänstemän sittstrejkande för att ge tyngd åt sina önskemål. Som läget är nu — med en klar obalans mellan högre tjänstemännens och andra personalgruppers rättigheter — är det överhuvudtaget barockt att vi måste käm pa för att uppnå jäm Vän 1 från föreg. sid likhet därvidlag. Men om vi måste kämpa, måste det ske på ett tidsenligare sätt än med gamla arbetsstridsmetoder.

Kujala syftar på ett närliggande exempel: I Sverige har Privattjänstemannakartellen (PTK) vars största grupper är Svenska Industritiänstemannaförbundet, Civilingenjörsförbundet och Svenska Arbetsledareförbundet, sedan tio år haft kollektivavtal. Vid konflikter har man om förhandlingarna strandat i enstaka fall tillgripit övertids- och resebojkott utanför den egentliga arbetstiden. Idag täcker PTK hela tjänstemannasektorn, och den svenska arbetsmarknaden domineras av tre förhandlingsparter: arbetsgivarförbundet SAF, fackarbetarförbundet LO, och tjänstemännen, PTK. I praktiken betyder det att arbetsgivarna och fackarbetarna inte sinsemellan kan fatta beslut som ger ramen också för tjänstemännens inkomstutveckling.

Samarbete — och valfrihe — Vår = arbetsmarknadsbild är märkbart primitivare än i Sverige, men också här tyder tecknen på att tjänstemannasektorn känner behov av att organisera sig — även på högre nivå. Högre tjänstemännens basavtal 1974 var ett första konkret resultat. Förhandlingsdelegationen för Högre Tjänstemän har bildats av Akava, Ingenjörsförbundet (IL) och Högskoleingenjörernas och Arkitekternas Centralförbund (HAC-KAL), senare kom även Finlands Ekonomförbund (SEFE) med i bilden, varvid FHT kan anses vara en mycket representativ arbetsmarknadspart.

— Men tjänstemannafältet är hos oss relativt splittrat, konstaterar Kujala. — De högre tjänstemännen utgör ju endast en del av det, ca 20 000, medan de tekniska funktionärerna och kontorstjänstemännen uppgår till ca 100 000. FTFC-basen Jorma Reinis utspel med TAK (se Forum nr 19/78) har mött en viss reservation utanför FTFC. Jag tror personligen att den mest fruktbara lösningen på tjänstemannafrågan inom industrin är ett välsmort samarbete de nuvarande organisationerna emellan med sikte på ett ramavtal inom vilket sedan grupperingarna förhandlar om detaljavtal. Det kommer att bli intressant att se om stela, tungrodda AFC förmår kommunicera också på annan nivå än hårt-mot-hårt. C 20

Tjänstemännen är inte privilegierade ida — De högre tjänstemännen utgör inte längre en privilegierad grupp, säger DI Peter Rehnström, viceordförande för :Högskoleingenjörernas och Arkitekternas Centralförbund (HAC) och styrelsemedlem i Tekniska Föreningen i Finland (TFiF). — De är inte heller ur arbetsgivarens synvinkel en prioriterad personalgrupp. Speciellt på mindre arbetsplatser upplevs de överhuvudtaget inte som en preciserad grupp genom att de är så få. En gruppidentitet skulle vara en första förutsättning för att de högre tjänstemännen skall kunna definiera och bevaka sina intressen. Genom att de högre tjänstemännen är så splittrade, både geografiskt och fackligt, kan man tänka sig en genväg till gemensam organisation: arbetsplatsföreningar. Eller varför inte regionala tjänstemannaföreningar för högre tjänstemän som arbetar på mindre arbetsplatser. Exempelvis Vasanejdens Tjänstemän, som kunde inkludera traktens samtliga vid småföretag anställda ingenjörer, ekonomer och andra i högre tjänstemannaställning.

— En kännbar del av tjänstemännens svårigheter har med attityder att göra: de högre tjänstemännen själva eftersträvar individuell behandling då det gäller anställningsfrågor, och är allmänt ovilliga att höja på rösten och kräva sin del av den gemensamma kakan — sånt gör inte fint folk… På stora arbetsplatser med personalchefer och personalpolitiska experter kan man emellertid skönja en ändring därvidlag. Där är det också självklarare för arbetsgivaren att uppfatta dem som en separat personalgrupp — vilket är av speciellt stor betydelse då lagen om samarbete inom företag träder i kraft i juli. Men på de mindre arbetsplatserna råder nog djungelns lag fortfarande — systematiska förhandlingar förs endast med timavlönade och lägre tjänstemän.

Peter Rehnström påpekar också, att en hög organisationsprocent bland tjänstemännen vore speciellt

DI Peter Rehnström.

avgörande i förhandlingssituationer: På tjänstemannanivå är möjligheten att utföra arbete över skrågränserna exempelvis vid konflikter potentiellt större än då det gäller andra personalgrupper. En enad tjänstemannafront har slagkraft — och det bör inte vara ogörligt att nå enighet om gemensamma målsättningar.

De nykläckta ingenjörernas problem pockar också på en snar lösning.

— Det är ett svårt missförhållande att en färdig diplomingenjör som inte lyckats få arbete efter studietiden inte är berättigad till arbetslöshetsunderstöd, genom att han inte har sex månaders anställning bakom sig, säger Rehnström. — Studierna kan väl definieras som hårt arbete. Statens pengar är ju involverade i denna utbildning, och man skulle tycka att staten bör kunna komma de färdigutbildade men icke-anställda till mötes. Men framför alt måste man nå en balans mellan utbud och efterfrågan på högskoleingenjörer, annars leder situationen till en nedvärdering av ingenjörerna — och en kvalitetsförsämring av materialet. Denna balans förutsätter både planmässig skolning och nya arbetsplatser. Man borde skapa de ekonomiska förutsättningarna för småföretag att anställa kvalificerad personal — ekonomer, ingenjörer — som skulle ge dessa företag bättre möjligheter att klara sig i den nationella och internationella konkurrensen. O

FORUM 8/79