Det gäller makt och pengar

av Vesa Mäkinen Forum 1978-11, sida 09-10, 21.06.1978

Därför blåser det kring löntagarfonderna:

Det gäller MAKT och PENGAR

Diskussionen om de s k löntagarfonderna har nu tagit fart också i Finland. Närmast på basen av idéer med ursprung på andra sidan Bottenviken finns hos oss redan plane på att grunda dylika fonder. Bl a har handels- och industriminister Eero Rantala förordat att frågan ska utveckla vidare.

Men innan man skrider till konkreta åtgärder är det skäl att noga dryfta existerande alternativ. Endast genom att jämföra deras för- och nackdelar kan man kanske finna en modell som går att tillämpa i Finland. Det är nämligen att märka, att begreppet löntagarfond inte alls är entydigt ”färdigt”; lika litet är man på det klara med de olik alternativens konkreta följder.

ÖA” I allmänhet har den modell, som svenska LO fört fram legat som grund för diskussionen. I sin tur bygger den på de tankegångar Rudolf Meidner fört fram i några publikationer. I februari i år presenterade LO och de svenska socialdemokraterna ett utarbetat program om principerna för hur löntagarfonderna ska förverkligas.

För företag av en viss storlek skulle löntagarfonder vara obligatoriska i lag. Årligen skulle en fastslagen procent av den vinst före skatt som företagen uppvisar överföras till fonderna. En överföring på 20 procent har närmast varit aktuell. Den fond som sålunda växer upp skulle ägas och styras av de anställda, dock så att fackföreningsrörelsen som kollektiv skulle utöva det centrala inflytandet. Företagets lönsamhet skulle diktera hur snabbt aktiemajoriteten överflyttas på de nya ägarna.

Vissa nya uppfattningar har under senare skeden tillkommit som modererar det ursprungligen mycket radikala förslaget. Bla har man föreslagit arrangemang där förutom överföringar från vinsten också lönebaserade överföringar skulle vara möjliga. Grunduppställningen för överflyttningen av den verkliga bestämmanderätten skulle emellertid inte ändras.

Innan ovanstående lösning och alternativen (till denna närmare kan

FORUM 11/197 analyseras måste vi göra klart för oss varför hela idén överhuvudtaget har kommit till.

Vad kan löntagarfonderna ändra på?

Löntagarfonder kan enligt min uppfattning närmast betraktas ur två synvinklar. Fonderna kan antingen ändra på företagens maktstruktur eller sträva till att förbättra deras verksamhetsförutsättningar. Hur tyngdpunkten ska fördelas mellan dessa två strävanden är naturligtvis en rent politisk fråga.

Det är inte svårt att upptäcka att Meidners modell och dess varianter eftertryckligt strävar till att ändra maktstrukturen. De förbättringar man åstadkommer i företagens verksamhetsförutsättningar «inskränker sig till kvantitativt svåruppskattade produktivitetsförbättringar och därmed jämförbara andra indirekta effekter.

Man kan också se saken ur företagens synvinkel. Antagligen har de svåra depressionsåren bidragit till att ett sådant tänkesätt håller på att vinna insteg här i landet, åtminstone i offentliga diskussioner. Man har bättre än förr börjat inse företagens centrala roll i vår ekonomi. Nyckelfrågan är här: kan löntagarfonder stöda företagens verksamhetsförutsättningar, och i så fall hur?

Vårt centrala ekonomiska proble är i detta nu företagens svaga lönsamhet och därav följande bristande finansieringsmöjligheter som ger en kraftigt ökande skuldsättning. I synnerhet under dåliga tider är det dessa faktorer som gör att riskerna i samband med = affärsverksamhet framträder tydligt. Denna sektor av konkurrenskraften har också bla minister Rantala framhållit som vik tig.

Och botemedlen? Att bilda en löntagarfond — på basen av Meidners grundidéer — kan bara resultera en marginell ändring av företagens skuldsättning. Man sparar ju bara medel, som antagligen ändå skulle sparas, fast i en annan form. I det avseendet är det svårt för en ekonom att vara ense med minister Rantala, något som han själv så smått väntade sig i sin intervju.

I sista hand är det naturligtvis fråga om att fördela avkastningen av hela produktionen, inte bara vinsten. Den överlägset största delen av den förmögenhet som bildas i företagen går redan nu till löntagarna på basen av på förhand uppgjorda kontrakt. Om allt går åt till att uppfylla kontrakten, får ägaren ingenting. Denna riskaspekt får i ingen händelse glömmas bort i diskussionen.

Vad kan man då göra?

Då förbättrade finansiella verksamhetsförutsättningar ställs i främsta rummet, behövs antingen ökad finansiering genom eget kapital, eller höjd inkomstfinansiering, alltså förbättrad lönsamhet. De senaste åren har det — pga dubbel beskattning oa — talats mycket om svårigheterna alt höja den egentliga aktiekapitalfinansieringen. Metoderna torde vara kända, frågan gäller närmast om det finns vilja att förverkliga dem.

Idén med löntagaraktier kan anses vara en metod värd att pröva för att öka inkomstfinansieringen. Den kan i själva verket ses som en form av löntagarfond. Att införa löntagaraktier kunde ske på många olika sätt. Det är tills vidare inte meningsfullt all tala om någon viss entydig lös vän ning. Men idén är i grund och botten mycket enkel och klar. Lönlagaren skulle ges möjlighet alt spara tex 1000 mk i året av sin lön före skatt. Summan investeras i löntagaraktier. Om investeringen ska göras i det egna företaget, i ett börsbolag eller någon annanstans kräver en noggrannare utredning. Likaså borde det närmare undersökas hur värdepapperens juridiska form ska definieras. I dethär skedet är det ännu svårt att precisera om det kan bli fråga om ett sk konvertibelt skuldebrev, en preferensaktie eller något annat. De eventuella förändringar som sker i de övriga intressentgruppernas ställning kräver speciell uppmärksamhet. Kontakterna till de planerade investeringsbolagen borde också utredas. Det centrala är i varje fall att det på dethär sättet uppenbarligen vore möjligt att få med sådana personer och medel i långtidssparande som annars helt skulle stå utanför aktiesparandet. Då kunde man också hoppas på verkliga positiva förändringar i kapitalstrukturen.

För löntagaren skulle ett sådant värdepapper på 1000 mk innebära en reell investering om endast 300— 600 mk, på grund av marginalskatten. Om värdepapperets avkastning och förmögenhet dessutom skulle göras skattefria kunde det göras till ett verkligt konkurrenskraftigt alternativ till nuvarande investeringsobjekt.

På basen av statistik över nuläget är det lätt att räkna ut, att det med hjälp av löntagaraktier skulle vara möjligt att åstadkomma verkligt betydande förbättringar av våra företags verksamhetsförutsättningar.

För löntagarfondernas del håller nyckelfrågan på att bli om man vill se saken som en helhet och som något som berör företagsamheten, eller om man bara ska sträva till kortsiktiga maktfördelningsmål. Det förefaller naturligt att man först skulle trygga företagens konkurrenskraft och fortsatta verksamhet. Annars kan det tom hända att det inte finns något att fördela. Oo

Artikeln har författats av ED Vesa Mäkinen, professor vid Tammerfors universitet.

10

Raine Björkholm, Ekonomiekandidatföreningen

Det är knappast troligt att de sk Meidners löntagarfondsystemen, varken det ursprungliga eller det reviderade förslaget, som sådana kommer att realiseras i Finland. De skulle ju resultera i att löntagarna efter ett visst antal år skulle erhålla aktiemajoriteten i företagen. Detta skulle å ena sidan vara odemokratiskt gentemot ursprungliga ägare och å andra sidan högst sannolikt leda till ”skendemokrati” genom fackcentralernas krav på makt och förvaltning. I ett enskilt företag skulle följaktligen arbetsgivaren och arbetstagaren bli ”samma juridiska person”, varvid löneunderhandlingar, strejker etc. mer eller mindre skulle elimineras. Ansvaret och makten skulle ändå tillfalla företagets ledning och möjligen fackcentralerna. Den enskilda löntagarens inflytelsemöjlighet skulle i praktiken trots allt bli obetydlig. Tvärtom skulle resultatet kunna bli ökad disciplin, låg lönenivå och ingen strejkrätt såsom fallet är i länder med planhushållning.

Alla ideer, förslag och åtgärder som stimulerar och gör aktiesparandet lönsammare bör gynnas speciellt i dag. Ett bättre och rekommendabelt = alternativ = till löntagarfonder är sk personalemissioner, dvs aktieemissioner avsedda enbart för företagets anställda. Genom att en löntagare även blir delägare i det företag han arbetar i, bör detta öka hans arbetsmotivation.

Bror Nilsson-Ollandt, Driftingenjörsförbunde 1. Personligen hoppas jag det dröjer tillräckligt länge innan beslut fattas i en fråga av denna storleksordning. Vi har inte erfarenheter tillräckligt av den nya aktiebolagslagen, lagen om företagsdemokrati eller löntagaraktieägares insats i bolagens förvaltning.

2. Första impulsen kan vara positiv, vinstmedlen stannar genom löntagarfonden inom bolaget i stället för att fördelas på några få privata personer som aktielägare. Vid närmare eftertanke inser man att så inte kan vara fallet. Andra än privatpersoner kontrollerar aktiemajoriteten i de större bolagen.

Vem skulle i praktiken fatta besluten? Fackföreningarnas centralförbund kan tänkas ge policy-direktiv till de ”folkvalda” i företagens aktieägarkommitté, som med all sannolikhet är samma personer som är aktiva inom intresseverksamheten i företagen. Löntagarorganisationernas =<centralförbunds politiska makt skulle mao utökas med ekonomisk makt och en stat i staten ligger nära till hands.

Är detta en väg till förbättrad konkurrenskraft och större personlig insats på alla nivåer inom bolagen 3. Flere system kunde kopieras. Vilket man än tänker sig skulle passa oss bör det ses med beaktande av den politiska och ekonomiska utveckling vi upplever, likaväl som ett beaktande av mentaliteten är ett måste.